uppfortsomfan

I din situation ska man ju inte sätta in sådan här medicin egentligen, men ska vi vänta på att förhållandena ska vara perfekta så får vi nog vänta länge. 

 

Så sa han idag läkaren. Sen diskuterade han, mest med sig själv, om olika typer av centralstimulantia och min slutsats är att han inte är något fan av metylfenidat. Jo, alltså dom finns för att man försökte hitta något som lät lite bättre och kanske var lite snällare men dom flesta får både bättre effekt och färre biverkningar av amfetaminpreparaten. Därefter skrev han ut till mig och sa att om jag fortsatte gå ner skulle han ta bort den så det inte blev för farligt för hjärtat. Vem som ska ha koll på huruvida jag går ner eller inte framkom inte. Jag har inga tider på vårdcentralen (dom skriver bara glatt ut näringsdrycker) och han bokade inte in ny tid. Om det blir min uppgift att förmedla det så eh.. ja.. det lär ju gå bra det. Och när det blir farligt var lite flytande. Att jag redan nu har extraslag under perioder varje dag kom liksom inte upp. Vi får väl se hur jag mår imorgon helt enkelt. En häftig grej är ju att man kan få ökad ångest. Och minskad aptit.

 

Jag tycker det känns party med rosa i pillerburken jag. Det är ungefär sammanfattnignen av idag. Det och att jag just nu mår så fruktansvärt dåligt att jag inte vet var jag ska vägen och är nära att göra allt jag inte ska. Och lite till.

Vi gör sånt man gör med en valp. Busar, tränar på kloklippning och klickar in. Leker, går ut och ser till att han kissar, torkar en och annan olycka inne, smyger på tå när han precis har somnat på vardagsrumsgolvet för att inte väcka innan djupsömnen tar över. Introducerar illrar lite långsamt och försöker hitta den godaste maten. Och ensamhetstränar på nivån att matte försöker kissa med stängd dörr och utan gnyende hund. Den biten har gått framåt. 

 

Samtidigt vill jag inte leva. Bra kombo.

 

Jag har dragit mig lite för att skriva det här. Inte för att jag inte vill dela egentligen utan för att det är en sån sak som lätt får andra att tro att nu är väl allt bra eller möjligen att det är en sjukt dålig ide eftersom jag inte är så frisk. Så är det ju inte, jag vet det, men det känns ändå som jag borde vara lyckligaste människan på jorden och skäms för att jag inte är det. Det är nämligen så att vi har fått en till fyrbent familjemedlem. Denna gången en annan art, en hund. Det är klart att jag älskar sönder skruttungen, det är inte det utan mer att, tja.. det löser ju inte mina problem jag hade från början och det känns som att det finns en del felaktiga antagande runt just det.

 

Hur som, när jag beklagat mig färdigt så, världens finaste norska lundehund Mumrik!

 

Jag fyllde trettio år på chokladbollens dag. Det är inte så illa även om jag nog föredragit punschrullens dag men den finns nog inte så jag får nöja med mig chokladboll. Jag var i London. Just den dagen var vi och tittade på the making of Harry Potter. Massa filmrekvisita, uppbyggda scenografier och intressant information om hur allt bakom gjordes. Min favorit var rummet med alla ritningar. Så fantastiskt vackra och tilltalande. Dessutom kunde jag ta in dom. Det andra var fantastiskt. Absolut. Men det var hysteriska mängder människor och det var saker åt alla håll och kanter och jag blir alltid förvirrad på museer och liknande platser när det inte finns en uppenbar väg från a till f via resten av bokstäverna utan det mer är en alfabetssoppa. Jag blir så splittrad i huvudet och får svårt att koncentrera mig och fokusera. Trots en enorm trötthet efteråt hade jag inte velat ha det ogjort.

 

 

Vi var på the Hunterian också, massa saker i burkar med formalin. Ett litet museum inrymt i college of surgeons. Massvis med spännande saker som matsmältningsorgan från olika djur, mänskliga foster i olika storlekar, ben med deformationer, cancerutväxter på testiklar och annat. Och kirurgins historia. Sånt vi tycker är väldigt häftigt. Gratis var det också och knappt något folk. 

 

Det var det fina. Resten var.. jag tog helt slut. Jag orkade inte med att äta, vi gick och gick och gick som alltid i London.Det var dolk överallt, som alltid i London. På vägen hem bröt jag ihop. Jag är inte flygrädd men jag får lätt ångest av att flyga eftersom jag vet att det inte finns någon som helst möjlighet att ta sig därifrån om det behövs, att jag sitter tätt, tätt inpå andra. Således ser jag till att alltid ha en fönsterplats för om jag kan luta mig mot väggen och kika ut går det att skärma av sig lite från verkligheten. Fick en innerplats ochvar nöjd. Satte mig och insåg att det var en fönsterplats utan fönster. Det var en vägg där. Enda fönsterplatsen på hela planet utan fönster. Där satt jag medd händerna för öonen, gungandes och gråtandes utan att vara kontaktbar. Det fanns ingenting kvar att hantera det med. Inte ett uns av något. Som tur var lyckades Jonathan byta till sig platserna på raden framför. 

 

Dagen efter att vi kom hem var jag på vårdcentralen för att få en ny beställning på näringsdryck. Jag blev kvarhållen för att träffa läkare och lämna ett par rör blod. Jag var pigg nog att bli hemskickad och det tackar jag för. Även om jag inte direkt var orolig, jag har en kropp som verkar tåla mycket stryk. Oavsett hur kass kosthållning jag haft så har det bara varit järnvärdet som varit påverkat. 

 

Sen fick jag veta att den fantastiska människan på försäkringskassans servicekontor jag träffade när jag var där hade noll koll. Jag blev upplyst om att beslut om sjukersättning fattats, att jag inte behövde skicka in blankett om ansökan om vanlig sjukpenning. Jag skulle få beskedet på brev inom kort. Jo tjena. Det är inget beslut fattat. Varken godkänt eller avslaget. Så jag har alltså två veckors försening i ansökan om sjukpenning på grund av någon som inte kan göra sitt jobb. Fantastiskt, helt jävla fantastiskt. 

Jag har fått sjukersättningsansökan godkänd.

 

Det är väldigt dubbla känslor. Skönt att slippa oroa sig, jobbigt att vara värdelös. Eller ja.. oanvändbar eller hur man ska säga. Det är ju inte den etiketten som det är meningen att det ska vara men lite så blir känslan.

 

I övrigt är det rätt katastrofartat. Jag försöker göra bra saker men för tillfället är ätstörningen den enväldigt styrande och allt är bara jobbigt. Den "vanliga" ångesten är ju såklart med den också.

 

Rätt som det regnar kommer det en skur brukar min kära moder säga för att beskriva det svenska sommarvädret. 

 

Ungefär så är det med mitt mående. När jag i två veckor fått i mig en mängd näring som är skrattretande så kunde det bli snäppet värre. Jag får inte i mig något alls mer än mjölken i te och kaffe dom alra flesta dagarna, det har tagit tvärnit. 

 

Än går jag och står jag. På något vis är det faschinerande hur länge det går och hur mycket man orkar.

Det finns saker som är för mycket. Som bara är mer än jag egentligen orkar ta mig igenom. Som att försöka äta med folk. Jag fick i mig en champinjon och sex bitar paprika och var gråtfärdig och har haft ångest oavbrutet sedan dess. Det är ett dygn nu. Jag somnade av utmattning klockan tre inatt. Jag tror jag har åkt dit ordentligt igen. 

Igår åkte vi till Uppsala för att göra ett ultraljud på Alindas hjärta. Alltid det bästa för småskitarna och rekomenderar vår fantastiska veterinär dom så åker vi. Universitetsdjursjukhuset är som hörs på namnet knutet till djurvårdarutbildningarna på slu och således är det rätt tätt med veterinärstudenter men jag tror nog vi hade störst uppslutning. Som mest var det tio personer i rummet förutom mig och Jonathan. Tre veterinärer varav en professor och en hel drös studenter som satt hänförda och stirra omväxlande på Alinda och omväxlande på ultraljudsbilderna. Perfekt för fröken som älskar uppmärksamhet och perfekt för matte som är väldigt intresserad av att veta vad jag får se och det får man ju när det samtidigt undervisas.

 

Resultatet var både bra och dåligt. Hon har inte DCM, förstorat hjärta och slapp hjärtmuskel (ungefär åt det hållet) som går i släkten och som hade ihjäl hennes kusin, själva hjärtat såg sådär rent spontant fantastiskt normalt ut och jobbade på som det skulle. Däremot var det där som vår veterinär sett på röntgen inte vätska, inte heller lungvävnad vilket det borde varit i den positionen. Så något är där framför hjärtat, men vi vet inte vad ännu. Hur som helst betyder det att damen får busa och promenera ordentligt igen.

 

Annars, tja symptomen tilltar. Jag har ångest. Eller, jag mår åt helvete. Mer orkar jag inte dela med mig av just nu.

 

 

Fumliga fingrar. En värld som lutar och tippar fast jag sitter stadigt i sängen. Ord som inte sammarbetar, tappar dom, kommer ut fel. Långsam. Yrsel när jag ställer mig upp som inte går över så där som den brukar. Trötthet. 

 

Så går det när man är dum. När inte en enda gnutta ork finns för att orka slåss mot tankar som förgör. När man bara faller handlöst utan att försöka bromsa. När man trots att det är tydligt och helt klart vart det leder bara sitter och låter det hända. För kamplusten är borta. För energin och hoppet är förlorade sedan länge. Så går det när man blivit utbränd av att vara sjuk. Det finns inget över för att slåss, det finns inte ork kvar för att kunna hantera ångesten en ny kamp innebär. Så går det när man är dum och vet hur illa det är men bara sitter och tittar på men tom blick och hopplöshet i blicken.

 

Jag är så trött. Jag väntar på kollapsen, att gå sönder helt. Jag ser den komma skenande som ett godståg där jag stitter mitt mellan skenorna på rälsen och inte orkar flytta på mig. Det låter så jäkla dumt. Jag är ju smartare än så. Men jag orkar inte. 

 

Jag har vikten på min sida, det kommer dröja många kilon innan någon oroas. Innan det blir farligt. Innan någon tvingar mig att gå igenom ångesten jag inte orkar, faktum är att jag undrar om det inte skulle vara det som till slut driver mig över gränsen och får mig att ta fram dom paner jag har..

 

Just nu räcker min energi och mitt driv till att få i mig den där sabla näringsdrycken en gång om dagen. Mer går inte. Mer orkar jag inte.

 

Så går det när man är dum.

Maten, den förbannande maten. Igen, tillbaka till förut. Tillbaka till samma punkt. Fast värre på en hel del sätt.

 

Hösten 2014 gick jag efter mycket tjatande med på en frivilig planerad inläggning under en vecka för att se om det kunde vända mitt dåliga mående. Om jag kunde få vila lite och få lite krafter tillbaka. Det resulterade i en viktnedgång på sex kilo och därifrån rasade jag så långt att min läkare till slut inte såg någon annan utväg än tvångsvård för han var orolig för min fysiska hälsa. När jag hamnar på vårdavdelning stänger hela jag av och ner. Det visste jag redan innan men gav det en chans för att ha provat igen. Jag slutar äta, slutar dricka, slutar prata, slutar gå upp, slutar duscha. Blir apatisk. Så den veckan den hösten körde mig rakt ner i ätstörningsskiten igen. Någonstans under våren reste jag mig. Delvis driven av en fruktansvärd ilska mot scä som inte lyssnade på min läkare, som inte såg att jag behövde hjälp, som inte lyssnade på min psykolog. Både bad om hjälp, båda sa att dom inte kunde hantera situationen och scä sa nej och tack och hej. Tredje gången i rad. 

 

Jag har nu flera månader haft ett helvete med mat. Det har sakta men säkert bit för bit fallit, jag har lyckats hålla mig till en långsam viktnedgång och tillräckligt intag för att kunna stå, gå och tänka på en normalnivå.

 

I fredags påbörjades fallet. Det handlösa fallet. Ingen kräver att man ska äta tätt efter en läkemedelsintox, faktum är att ingen direkt tjatar på en på medicinavdelningen. Det går ju ett glukosdropp på lågfart så det är ju ingen fara på taket. Så ingen mat. Sen är det psykavdelning och där fungerar jag inte alls och det görs ingen större ansträgning för att få mig att göra det heller. När jag inte kom hem direkt dagen efter som jag hoppats förlängdes tiden utan mat och jag gick över gränsen när det slår om från svårt till mer eller mindre omöjligt. 

 

Jag är livrädd för mat. All mat, inte något särskilt, pasta är lika obehagligt som sås som kakor, som avokado, som frukt. Jag får inte i mig gurka. Allt gör mig panisk. Allt får mig att backa fjorton steg mentalt och bara, tokvägra. Det går inte, det går bara inte. Sedan jag kom hem i måndags har jag fått i mig en näringsdryck om dagen. Det och mjölken jag har i te och kaffe och det är en ansträgning att klara ens det. Jag orkar inte försöka mer än så. Det är lugnt. Jag har fortfarande en okej vikt. Psykologen var inte orolig över den. Fast jag förstår ju någonstans att det inte är hållbart i längden. Att jag kommer försvinna neråt, både viktmässigt och mentalt. Jag bara, orkar inte.

Det var nog så här i efterhand med lite perspektiv på saker och ting inte så vidare värst att släppa hem mig förra onsdagen. Jag tog mig igenom torsdagen med nöd och näppe. Halva fredagen. Sen gick det åt skogen. Igen. Blåljus, motgift, vårdintyg, extravak, tvingat klädbyte och ett pissigt jäkla psykiskt mående. Lördag förmiddag blev jag överraskad av min öppenvårdsläkare som dök upp för att göra bedömningen om tvångsvården skulle fortsätta. Han var tydligen på psykakuten den dagen. Det var väl ungefär så bra det kan bli i den situationen. Det är en läkare jag har förtroende för, som känner mig och som jag faktiskt kan kommunicera helt okej med. Det är också en läkare som vet vad han ska fråga och när han ska ställa följdfrågor för att jag försöker låta bli att säga hela sanningen. Det slutade hur som helst i intagningsbeslut och vaket kvar så länge jag var på medicin. På lördagkväll släpptes jag därifrån och fick gå upp på avdelningen jag avskyr över allt annat som jag lovat mig själv att aldrig sätta min fot på igen. Jag skulle hållt det löftet. Jag skulle vägrat. Fick återigen bevisat för mig hur dåligt den fungerar, iaf för mig. 

 

Två timmar efter att jag kommit upp på avdelningen var jag nere på kirurgakuten för stygn. Går bra bör ses.

 

Dom tänkte lägga mig i ett dubbelrum med en annan patient. Jag vägrade. Det är inte så att jag tycker det är kul att bråka men jag klarar det inte. Det går inte att dela rum när jag är ett vrak. När jag är där, mot min vilja, för att jag mår för dåligt för att ta hand om mig själv har jag inte förmåga att ta hänsyn till andra vilket man måste med rumsgranne. Annars blir man utskälld för att man stör denne. Vilket man såklart gör men för i helskotta, det är ju en panikattack, vad ska jag göra? Sluta hyperventilera på kommando? Hur som, dom försökte lirka med att hon är tyst och snäll och ja det är säkert så men det handlar inte om vem det är och hur denne är. Det handlar om att jag inte fixar att ha någon inpå mig när jag mår så dåligt. Efter att ha suttit på golvet och gråtit en halvtimme så visade det sig att jodå, det fanns ett tomt rum. Dom kunde ju inte garantera att ingen skulle komma dagen därpå men nu var det tomt. Varför kunde dom inte säga det från början? Varför kunde dom inte läsa min krisplan där det tydligt står att jag inte kan hantera dubbelrum och så långt det är möjligt ska få vara själv? Sen är det medicinerna. Dom får aldrig till det. Hur många gånger jag än påpekat och berättat vad jag ska ha och när så skiter det sig. Alla ordinationer finns, en del från vårdcentralen och en del från öppenpsyk. Inga konstigheter alls. Men dom kan inte sköta det. När jag på söndagen för en gångs skull bad om hjälp, efterfrågade medicin innan jag rasat över kanten så hade någon, för mig okänt vem och varför, plockat den medicinen ur min lista för att det skulle övervägas om jag skulle ha den. Medicin jag annars har stående dagligen vid behov. Ungefär där orkade jag inte mer. 

 

Sedan blev det måndag och avdelningens överläkare var på plats. Doktor ställ inga frågor så slipper man fatta jobbiga beslut. Doktor avskriva alla vårdintyg. Det räcker med att säga att man vill hem så får man åka. Inga frågor ställda. Så måndag runt lunch, efter att inte ha ätit eller druckit på tre dygn och endast fått i mig ett par lite vätska via dropp och knappt kunde stå upp och med samma önskan om att skada mig fick jag lämna avdelningen. 

 

Nu har jag fått i mig en näringsdryck. Det och te och kaffe. Det är tvärnit. Jag kan verklgien inte äta, är livrädd för mat. Önska mig lycka till.

Det fortsätter gå sådär. Veterinärbesök med gammelillern som inte oväntat visade hjärtproblem så nu inväntar vi tid för ultraljud och tills dess är hon satt på begränsad aktivitet. Dvs hon får inte busa alls. Eller ta några promenader egentligen. Vilket gör henne knäpp för om man frågar henne är hon inte alls dålig. Hon har tråkigt och tigger godis, sprintar runt fötterna, vill ha gurka och kräver mental aktivering. 

 

Igår toppade jag raddan av saker som inte riktigt är positiva med att bli inhämtad till psykakuten med polishandräckning. Ringde min sjuksköterska eftersom jag mår åt helvete rent ut sagt och psykologtiden blev inställd för han var sjuk. Hon blev oroad nog för att kontakta läkare som omedelbums skrev vårdintyg och vips så ringde två uniformerade män på dörren. Efter två timmar sittande på globänken på psykakuten dvs britsen utanför personalens glasbur där man är under konstant uppsikt fick jag träffa läkare, en av dom bra som jag träffat flera gånger och som lyssnar och fattar beslut efter situation och vad som sägs inte baserat på gamla händelser. Dessutom är han snäll nog att sy så jag slipper sitta och hänga på fler akutmottagningar. Hur som, jag fick åka hem. Om det är vettigt eller inte vet jag inte. Eller, det är det nog inte med tanke på hur jag mår idag men hellre må skit hemma än på psyk. Särskilt när det är fullbelagt och folk överallt.

 

På måndag har jag tandläkartid. Räknar iskallt med mina första hål någonsin. 

Det går inte särskilt bra.

 

Jag äter medicin jag inte vill ha och har fått öka dosen. Har mått om möjligt ännu sämre sedan dess och har dessutom magproblem som jag starkt misstänker är en biverkning. Jag har tokångest, somnar sent och vaknar utmattad med samma ångest. Försöker promenera, läsa, räkna och dricka te. Det går sådär. Jag äter inte bra och är trött.

 

Jag vet att jag har saker att vara tacksam över. Det är jag. Jag lovar.

 

Men ibland, bara då och då skulle saker kunna få gå min väg. Har haft två försäkringsärenden där jag fått avslag. Båda till viss eller stor del beroende på taskigt förd journal av läkare. Har varit intressent på hundvalp men det blev ingen och nu är det praktiskt taget omöjligt att hitta uppfödare som inte har valplistor fulla för tre år framöver. Trots att jag var ute i god tid och redan i maj förra året började påminna vården om att jag behövde läkarutlåtande för ansökan till fk då min aktivitetsersättning går i ut i april så blev det inte gjort förrän i februari. Vilket gör att handläggaren pratade om att det inte blir klart förrän efter sommaren. Det är ju semestrar och så. Tydligen. Vilket betyder ovisshet, sjukskrivning, papper som ska till olika ställen och saker att hålla reda på och vara drivande i. Vi behöver köpa en soffa och det är dyrt. Idag dog vår tv. Den har stått oanvänd sedan i augusti medan det har renoverats hemma och vi kopplade i den idag i hopp om att få underhållning av lite tv-spel. Icke. Det ser inte ut som vi hittar illervakt till i sommar och det betyder att vi blir kvar i stan. Jag har inte så mycket emot att vara här egentligen men vi blir bara sittande så. Dagarna går utan att något görs. Det brukar annars vara det lilla andningshålet när jag samlar ihop mig med alla krafter jag inte har och ställer mig upp en vecka eller två och är ute i naturen långt från allt. 

 

Det låter inte som så vansinnigt mycket. Men det händer inte vansinnigt mycket i mitt liv. Största delen av tiden går till att försöka överleva, med mer eller mindre övertygelse om att det är bästa alternativet. Så när jag hade migrän i veckan och toppar med att precis allt som kan gå fel när man ska sätta upp en tavla går fel så bara orkar jag inte. Jag bara vill inte mer. Snälla kan jag inte i alla fall få göra något sådant utan att det går åt helvete. 

När man ringer jourverksamheten för att inga alternativ finns kvar. För att benen är för trötta för att gå ett enda steg till på ångestpromenader, när mängden te som druckits anges i liter och för att kämpandet har tagit så mycket kraft att det bara är en urvriden trasa med skyhög ångest och utan livsvilja kvar. När man som sista desperata försök att,.. ja.. orka överleva, ringer jourveksamheten finns det en del saker man inte vill höra. 

 

En av dom är, ja men det är så det är att leva, man får kämpa hela tiden. 

 

Alltså jo jag vet att det inte är en dans på rosor att leva men när någon säger sådär till mig när jag är desperat och toklåg så vill jag bara slå något hårt i huvudet på personen. För att ha det såhär resten av livet. Inte en chans, då vill jag inte vara med. Inte alls. Då orkar jag inte vara med. 

 

Så efter samtalet gick jag och googlade letala doser på alla läkemedel jag har tillgängliga hemma. 

Du har nog sett oss. Kanske har du inte riktigt lagt märke till oss men du har nog sett oss. Vi som står i matbutiken med paniskt stirrande blick. Vi som står framför brödhyllan och ser på den med skräck i blicken. Som om den skulle attackera. Vi som står vid mejerivarorna och synar den ena förpackningen efter den andra. Vi som efter långt övervägande tar upp en vara, lägger i korgen, går två steg, tvärvänder och snabbt, snabbt plockar upp varan och ställer tillbaka i hyllan och går därifrån med gråten i halsen. 

 

Vi som snabbt rör oss genom affären, bara plockar på oss. Ett kakpaket här, en limpa där och glass, mycket glass med chokladsås och lite chips och ja, godis. Kanske en fryspizza, nötter! Vi som med glansig blick och stressad andning lägger upp våra varor på bandet och sänker blicken av rädsla att det ska synas vad vi tänker, vad som händer i huvudet. 

 

Du har nog sett oss. Kanske har du inte riktigt lagt märke till oss för vi kan se ut som vem som helst. Vi kan vara långa, korta, bleka, bruna, smala, tjocka, grönögda, brunögda. Men du har nog sett oss, vi som slåss mot ätstörningar. 

Den dagen jag var på läkarsamtal, fick vårdintyg och tvingades byta om inför publik. Varför? För att jag var helt slut mentalt. Det är då jag brukar gråta. När jag är trött och frustrerad.

 

Om vi struntar i uppenbara saker som våldtäkt och krig och sådana hemskheter så veck på strumpor, folk som inte lyssnar på det man säger utan gör en egen tolkning och tror att den är rätt, blöta kläder.

 

Duktig men rörig. Alltså, jag är smart och greppar fort men tja.. jag har adhd... sitta still, vänta på min tur, ta anteckningar, planera, lämna in i tid, hålla käften.. alla sådana saker har liksom inte riktigt varit min grej. 

 

Krav. Långsamma människor (på alla sätt långsamma, såväl i gångtakt som i hjärnan), tråkigt men sant. Önskar att jag hade bättre tålamod för sånt, folk kan ju inte rå för hur dom är på den fronten.

 

Min man, våra illrar och min flodgris. Om vi ser det som uppenbara saker (ja att älska ett mjukdjur är uppenbart i min värld och jag vet inte vad jag skulle göra om han försvann) så älskar jag att läsa, te och att röra på mig.

 

Trött. Det är det jag hört allra flest gånger och konstant under större delen av mitt liv. Mina handbollstränare uppfattade mig som trött, mina lärare på gymnasiet uppfattade mig som trött, vänner har alltid gjort det. Det är inte ett dugg fel, jag har varit konstant trött sedan jag var tretton ungefär. Sedan tror jag nog att rätt många uppfattar mig som rolig och en del som rätt smart. Och lite udda.

 

Intelligent men inte alltid bra på att utnyttja det.

 

 

Pinsam vete sjutton. Jag är tvärtemot vad man kan tror rätt obrydd om vad andra tycker om mig och det jag gör så det är inte så mycket som blir pinsamt. Jobbiga situationer finns det nog mer av, typ när jag är på möten där jag är huvudpersonen och det är fler än tja.. en person som närvarar. Eller när jag inte vet hur jag ska göra i en situation för att den är ny. Det blir liksom kaos i huvudet då.

 

Vacker är inte ett ord jag förknippar med mig själv. Söt möjligen, eller charmig men inte vacker. Jag har inte heller någon ambition att vara vacker, det är liksom inte jag. Men jag tror jag ser bäst ut när jag har på mig kläder jag trivs i och är i en situation där jag känner mig hemma och trygg.

 

Sheldon Cooper. Det är mycket Big Bang Theory på kvällarna här och ibland är igenkänningsfaktorn väldigt hög och det är ju alltid kul. Typ att skratta åt sina egna tillkortakommanden fast det är någon annan som säger eller gör saker.

 

Just nu hur mycket snor som ryms i en människa. I övrigt varför i hela friden folk krigar och hur man kan rättfärdiga att döda andra.

 

För att fortsätta på temat ovan så krig, mänskligheten och att tappa bort min flodgris.

 

Vad som helst som är monotont och inte kräver tankemöda. Skulle toktröttna efter ungefär två minuter och göra allt jätteslarvigt. Jag vet, jag har testat. Jobb som inkluderar mycket kontakt med människor som tex butikssäljare. Eller.. jag kan ju vara trevlig men jag vet också att min toleransnivå för jobbiga och korkade människor är lite för låg för att jag skulle vara bra i längden.

 

Det mesta som har med djur att göra. Folk brukar säga att jag har bra hand med djur och jag trivs väldigt bra i deras närhet. Jag tror också att jag skulle kunna vara en duktig lärare men det är något jag absolut inte vill bli. Jag kan, när jag anstränger mig, vara väldigt pedagogisk och är bra på att tänka utanför ramarna och förklara på annrolunda sätt och jag är bra på konstruktiv kritik samt konstruktivt beröm. 

 

Give me a break from me.

 

Dagen efter nio och en halv rasade jag över kanten till tio. När ambulansen till slut fick hämta mig var jag så kall att det var omöjligt att sätta nål.

 

Sedan följde det vanliga dynget av totalt kaos med vårdintyg och vak och allehanda jävla skitgrejer innan jag till slut ramlade in genom dörren hemma strax efter lunch på torsdagen. Sedan dess har det varit... dåligt mående, dåligt ätande. Dåligt. 

 

Ungefär så ser sammanfattningen ut. 

Hur är det frågar psykologen när vi går ner mot vattnet. Vi gör det, varannan gång vi träffas går vi ut och går för att slippa det trånga rummet och stillastående luft. Jag svarar att det är inte bra. På en skala ett till tio, hur illa undrar han. Nio och en halv är mitt svar efter att ha känt efter. 

 

Vi fortsätter gå och han pratar på som han brukar, om böcker, om naturfenomen, om intressanta fakta. Han försöker involvera mig, väcka mig men det går inte riktigt. Jag har inte orken att engegera mig och säger mest ingenting eller mhm som svar. Han berättar varför himlen är blå och berättar sen om en bok av Hawking där han beskriver varför han faschineras av världen fast han förstår hur det hänger samman, varför det inte blir tråkigt trots att fenomen har en förklaring. Jag tänker att det är ju inte ett dugg märkligt. Jag tycker nog att saker och ting i allmänhet är ännu häftigare om jag förstår hur det fungerar. Kunskap är häftigt. 

 

Jag orkar inte svara. Orkar inte sortera upp tankarna som fladdrar i huvudet nog för att kunna formulera mig så jag hummar, tittar ut över vattnet och fortsätter gå. 

 

När jag berättar att jag pratat med försäkringskassan och att min handläggare inte trodde dom skulle vara färdiga med min ansökan innan aktivitetsersättningen upphör säger han att det är självklart att dom hjälper mig med en sjukskrivning från mottagningens sida så jag inte hamnar i pengaglapp. Det är bra. Vad som återstår nu är hur jag ska kunna hantera mötet med fk. Senast jag träffade dom laddade jag upp med en rejäl dos piller och fick åka ambulans därifrån.

 

Vi samlar ihop oss inne på hans rum ett par minuter och han tittar på mig och säger att nio och en halv av tio, det är inte så bra. Jag tittar ner i mitt knä, gräver frenetiskt bort död hud från en vårta och svarar trött och uppgivet att näe, det är inte det. Sen kommer sjuksköterskan med mina mediciner och jag packar ihop och åker och köper ett nytt batteri till vågen som varit obrukbar en längre tid.

 

Kommer hem och väger mig och inombords är det glädjedans över tappade kilon. Jag vet att det inte ska vara så men det är så och jag orkar inte ljuga, orkar inte låtsas. Precis som jag inte orkar vara stolt om jag äter något som är utmanande eller kan känna mig det minsta bra om jag tar något extra. Jag är inte där och har nog aldrig nått dit i min friskhetskamp mot ätstörningen. Jag har varit sjuk ätstörning av varierande intensitet och grad i sju år och aldrig nått det stadiet när jag kan känna att det som rent objektivt sett är framgång också är framgång för mig subjektivt.