uppfortsomfan

Jadå. Jag vet att jag tränar för mycket, eller att jag ibland tränar av fel anledning. Jag skulle gärna träna i den här mängden som frisk också. Bara ta hand om mig bättre och inte få panik inför tanken att missa ett tillfälle. För jag älskar att träna och vill utvecklas. Så det så. Men just nu är det inte alltigenom frisk även om jag uppskattar varje träningspass på rätt sätt.

Den totala tystnaden härifrån beror på kasst mående. Igår var första dagen jag satt vid datorn på ett par dagar. Har mest tränat och sen legat i sängen med House eller någon bok. Eller bara ihopkravlad och försökt reda ut ångestknutar som snör ihop strupen. Återigen påminns jag om hur mycket mina psyksamtal betyder fast vi inte kommer någon vart. Två veckors uppehåll nu pga semester och miss från hans sida och jag går sönder, sönder och faller i bitar och mår inte bra. Jag är öm i mest hela kroppen och borde vila. Det blir inte så. Klättring i eftermiddag, match imorgon (men å andra sidan lär jag ju inte spela mer än fem minuter så den räknas inte). Sex pass hitills, sju ikväll. Under träning har jag sällan ångest. Ett på vissa sätt bra andningshål, på vissa sätt destruktivt. Ibland väljer jag medvetet destruktion för att stå ut och överleva. Jag är inte stolt över det. Jag gillar det inte men jag vet om vad jag väljer och jag orkar inte skämmas för det. Sjukt? Ja förmodligen. Men trots min bristande livslust vill jag inte dö just nu och jag har inga andra sätt att hantera eländet som fungerar. Så vad gör man inte i ren desperation?

Det här med träning eller inte och hur mycket är ett ganska intressant ämne. Jag har alltid tränat. Eller ja, jag började spela handboll som åttaåring och sedan dess har jag med undantag för ett halvårs uppehåll precis i början av min sjukskrivning och ett halvår förra året när jag var fysiskt påverkad av ätstörningen tränat. Både handboll och löpning och på senare år även styrketräning, gympapass och klättring. Jag har periodvis tränat mycket och trivts bra med det. Träning är faktiskt en av dom få sakerna som nästan alltid kan få mig på lite bättre humör.

När jag var på scä första gången frågades det ju om träning och när jag sa ungefär hur mycket jag tränade dömdes det omedelbart ut som för mycket. Då låg jag på 7-8 pass per vecka. I mitt fall var det för mycket men inte beroende på antalet pass egentligen utan på motivet till träningen och att jag åt för lite. Men, mängden träning var för mycket oavsett om dom visste varför jag tränade och vad jag åt. Budskapet var helt enkelt att så där mycket tränar man inte. (Jag hade en debatt om ämnet med den där kära tant samordnaren.)

Jag håller inte med riktigt. Jag tycker nog man kan träna både sju, åtta och nio pass i veckan utan att det är för mycket om man vet vad man gör. Om man tränar av bra anledningar, dvs inte viktminskning eller tvång, om det är kul att träna, om träningen är varierad. Om det finns tid för återhämtning och om man har koll på vad man ska äta och är mycket noga med att få i sig rätt mängd energi. Om man inte blir knäpp av att missa en träning för att något annat kommer ivägen.

Naturligtvis kräver den typen av träning bra mycket mer av en än att träna två gånger i veckan men jag tycker inte att det är en sjuklig mängd träning om man har koll och gör det av rätt anledning. Så det så.



För att fortsätta prata träning så tränade jag idag. Efter att ha haft en dag när jag försökt städa hemma och varit tvungen att sitta ner var femte minut för att koncentrera mig på att andas och lugna ner ångesten som låg och sved i bröstet åkte jag till gymmet med musik väl inproppad i öronen för att slippa ta del av världen runt om. När jag åkte därifrån kunde jag stoppa ned hörlurarna i fickan och befinna mig i samma värld som alla andra. Att neka mig träning är med andra ord inte bra. Träning är för mig positivt. I nuläget tränar jag mellan sju och nio pass en vanlig vecka och jag har banne mig kul på vartenda ett.

Men, jag borde ta det lugnt. För jag är inte frisk. Just nu får tanken på att missa träning mig att stanna hemma fast jag egentligen vill hälsa på en älskad tant.

Jag vet faktiskt inte när jag mådde sämre sist. Idag har jag känt mig åsidosatt, ledsen, rädd och ovärdig. Alltsammans under en och samma handbollsmatch. Jag har gråtit i bilen på väg hem. Jag har tyckt att min nyligen betalda medlemsavgift är bortkastade pengar för jag kommer inte få spela. Kommer inte bli bättre. Jag är för gammal, det är kört. Jag borde bara insett det för tio år sedan.

Förutom det har jag ångest. Både den där "utan anledning" och över mat och min jävla äckelkropp. Jag är på nivån där mina tankar är "fan det är fetaost på kniven" när jag står i köket och lagar mat. Jag är inte alls så sugen på att vara med.

Jag har precis börjat läsa en bok om klättring. För att bli bättre. För att få inspiration att tänka annorlunda och tänka rätt. Den är inte upplagd som många träningsböcker med övningar och konkreta tips utan handlar mer om tankesätt och förhållningssätt och att snöa in på fel saker. Det är bra.

Redan i första avsnittet står det att man sällan känner till eller vill känna till sina svagheter. Jag skulle vilja påstå att jag är mycket medveten om vad mina svagheter är när det kommer till klättring. Smärtsamt medveten faktiskt och när jag tog upp det med Jonathan och radade upp på vilka områden jag har brister kunde han inte annat än hålla med. Jag har faktiskt bra koll och kan erkänna att jag vet var det brister.

Jag undrar om det kommer från att jag är den jag är, cynisk, negativ och jäkligt bra på att trycka ner mig själv eller om det är spår från alla års psykkontakter med analyserande av allt och inget för att kunna förstå varför jag mår dåligt och när jag gör det och vad som hjälper.

Det är faktiskt så att jag trots min negativa inställning till det mesta och främst mig själv också är väl medveten om var mina styrkor är. Jag vet om saker jag är bra på. Jag har tillexempel alltid vetat att jag är bra på att uttrycka mig i skrift. Jag vet att jag är en jävel på smakkombinationer och på den tiden jag var stark i benen visste jag om det.

Jag har usel självkänsla och i många situationer mycket dåligt självförtroende men jag är också i en del situationer mycket självsäker. Och, jag är bra på att analysera. Jag vet mycket om mig själv och känner mig själv bäst av alla. Därför är något av det mest kränkande jag blivit utsatt för alla dessa läkare som tror att dom vet mer om mig och hur jag fungerar än vad jag själv gör. Fast, det var inte dit jag ville komma utan snarare till att jag återigen har kommit fram till att jag är medveten om saker som man generellt inte förväntas vara helt uppenbart samt att det inte alltid hjälper att vara medveten om något för att det ska ändra en känsla eller en handling.

Som det här med ångest, jag tror jag har haft det exemplet tidigare. Jag vet och har alltid vetat att ångest inte dödar och att det går över. Till och med innan jag hade ett namn på känslan så visste jag att det hade en början och ett slut och att hur jävligt det än var på mitten så skulle jag inte falla död ner av det. Många verkar tro att det blir bättre av att få höra från någon att det inte dödar. För mig har det aldrig gjort någon skillnad (vad jag nu har att jämföra med) känslan är och förblir densamma hur mycket jag än vet om att det försvinner och att jag överlever. Det gör ont fast det inte är dödligt. Det skär sönder och stjäl luft fast det är övergående.

Eller, du är inte ensam om att känna sådär. Nähä? Ska det få mig att andas bättre och sluta ha frossbrytningar? Jag vet inte vad som är fel på mig men det är inte heller något som hjälpt mig. Mest så att jag tycker synd om andra som känner samma sak. Sen kan det ju vara skönt att få prata med någon som förstår vad jag menar och har upplevt något liknande men att försöka trösta med att jag inte är ensam. Nej tyvärr. Det tar inte bort det onda.

Så nu har jag analyserat och kommit fram till att jag är bra på att analysera.




Hur har onsdag och torsdag varit då Hanna? Jo tackar som frågar. Onsdagen började med en liten sovmorgon efter att inte ha kommit i säng i vettig tid. Sedan ett klätterpass, lite traskande i liljeholmen i väntan på att tiden skulle gå och därefter en handbollsträning som innebar träningsmatch mot "tantlaget". Hem och sova sött. Idag tog det mig fyrtiofem minuter att sega mig ur sängen efter att klockan hade ringt. Jag släpade mig upp och fick i mig min nya fina frukost som min mage faktiskt reagerar bra på (hurra efter att ha provat allt) proteinshake, och så en knäckemacka. Iväg på cirkelfys. Halvt sovande. Sen vaknade jag till för det var en hejdundrande pass och alla övningar var toppade med det lilla extra som gjorde dom lite mer jobbiga än vanligt. En kort promenad och sen vidare hemmåt med den fantastiska kollektivtrafiken. En sådan resa görs bäst med musik väl inproppad i öronen för att stänga ute människor och försöka hålla ångestnivån ok. Te och film i sängen. Sen var det tränarsammankomst i föreningen. Två timmars ganska meningslöst surrande i en lokal utan syre. Jag som inte kan sitta still på en stol var halvgalen efter en kvart. Sen vid åtta (vilken vettig människa äter middag åtta?) skulle vi äta. Halv nio fick vi mat och inget var egentligen gott. Ätbart men inte mer. Eller ja, förrätten var knappt det.

Sammanfattning av det praktiska som hänt. Det andra kan sammanfattas så här: jag är en vandrande tickande bomb som konstant får jobba järnet för att inte rycka fram något vasst och skada mig.

Men varför är jag det. Trött, huvudvärk och mitt te är slut. Meningslöst med andra ord. Idag har jag tränat. Sen tränade jag lite till. Typ så. Häftigare var inte min dag. Nu överväger jag starkt att leta upp första Harry Potterboken och se om dom slitna pärmarna orkar med en läsning till.

Jag skulle bara vilja vara bra på sånt jag gillar. Typ en enda jävla idrott. Jag älskar sport men jag är inte bra helt enkelt. Vad jag än ger mig på så är det samma jävla visa. Jag tycker det är kul, jag fastnar, jag fortsätter och efter ett tag har jag nått min maxnivå och då är jag långt efter andra som börjat samtidigt. Som klättringen, jag och Jonathan började samtidigt, ett tag var jag till och med lite bättre än honom på bouldering. Nu är jag långt efter. En kompis som började helt nyligen är bara precis precis bakom mig och går framåt i rasande takt. Ge det ett par veckor så är han också förbi mig.

Eller handboll. Jag har spelat handboll sedan jag var åtta år, det vill säga i sjutton år. Mer än två tredjedelar av mitt liv. Jag är usel. Teoretiskt har jag ganska bra kunskaper men jag kan inte prestera fysiskt. Jag har aldrig varit bra. Aldrig haft något att komma med egentligen. Nu är jag om möjligt ännu sämre än jag har varit. Jag begär inte att vara världsstjärna, absolut inte, jag skulle bara vilja få vara en lagom medelmåttig division trespelare som tillför något till mitt lag. Inte den sämsta spelaren som får vara med bara för att vi är så få att jag behövs för att fylla ut. Jag vill känna mig lite behövd. Jag vill inte vara den som resten av laget är glada för om jag missar en match. För det är precis så det är nu.

Jonathan försöker säga att det inte är så illa, att jag inte är så dålig. Jag blir bara arg. Jag avskyr när någon ljuger på det viset. Jag är inte bra. Igår spelade jag ungefär tio minuter i första halvlek, fem av dom var för att en tjej tappade en lins och sedan satt jag på bänken hela andra halvlek. Det är inte att vara bra hur man än vänder på det. Han å andra sidan började spela handboll för ungefär fyra år sedan och det har gått strålande, den här säsongen har han gjort många mål och blir uttagen till varje match så länge han går på träningarna.

Jag är så arg och less på att jag inte kan prestera och att jag är så äckligt dålig på sånt jag älskar. Det känns på något vis så orättvist. Som jag sa så begär jag ju inte att vara världsstjärna. Jag vill bara inte vara sämst. Jag vet inte hur många gånger jag förbannat det faktum att jag har en kvinnokropp. Jag känner ingen längtan efter ett könsbyte eller något sådant, jag bara avskyr att den kvinnliga kroppen är så mycket sämre konstruerad för fysisk arbete. Tyngdpunkten sitter på fel ställe, vi har svårare att träna upp styrka och får inte (utom i extremfall) samma styrka som män. Vi är "välsignade" med mer fett på vår kropp medan den manliga kroppen har betydligt mer muskelmassa i förhållande. För mig som älskar idrott och vill kunna prestera bra är den här jävla kroppen ett hinder.


För övrigt jobbade jag på att acceptera min kropp idag i duschen efter klättringen. Jag fick syn på en kvinna som hade ungefär samma former som jag och tänkte att jag inte är helt ensam.... en stund kändes det, inte bra men ändå som ett faktum jag inte direkt tänkt på eller kunnat se. Sen insåg jag att hon var gravid. Där tog den känslan slut och ångesten som jag efter drygt tre timmars klättring lyckats lugna ner kom tillbaka och här sitter jag klockan tolv och är våldsamt frusen, mycket trött, ogillar mig själv mycket starkt och har en lagom vidrig molande ångest som jag inte vet var jag ska göra av. Som ibland skruvas upp och får mig att tappa andan. Som ibland får mig att vilja gråta (men jag kan inte).

Om jag ändå kunde sluta vilja något. Om jag ändå kunde sluta hoppas. För mig gör det bara ont. För det blir inte så.

Inte bra dag. Trött. Spelade uselt och fick knappt spela. Arg. Ledsen. Ångest hela kvällen och nu är jag sugen på te. Bättre morgondag tack.

 

Såhär såg det ut ute för någon halvtimme sedan när jag gick upp. Nu är det sista teet uppdrucket och jag ska strax iväg mot södrare delar av stan för att spela match. Godmorgon.

Jamen det här går ju bra... inte alls.

Idag har jag tränat sammanlagt.. fyra timmar även om tre timmars klättring inte direkt är tre timmar konstant aktivitet, snarare så att jag varit i klätterhallen i tre timmar. Jag har ätit en okej frukost. En något för liten lunch. En för liten middag och ett hyffsat mellanmål efter det. Alltså, om jag hade varit stillasittande. Det är väl sådär va. Vad som också är sådär är att jag faktiskt inte alls varit mer hungrig och att det fungerat bra att träna så den där fantastiskt ointelligenta delen av min hjärna som vill svälta mig tycker att det är alldeles lagom med mat. Sådär att jag ändå oroat mig och framförallt tyckte att det där mellanmålet efter träningen var jäkligt onödigt.

Vad som är väldigt mycket sådär för att inte säga rätt mycket dumt är att jag på ett sätt är nöjd med dagens mat och träning.

Det positiva får väl vara att träningen ändå gick bra, att rörlighetsträningen gjort något. Jag kan snart se bakåt igen, alltså vrida min stackars rygg. Laxpuddingen som jag borde ätit mer av till middag var god och jag vet ju åtminstone om att det är dumt att jag är lite sådär nöjd över min dag.

Så blev det en dag när jag fick vara så besviken och arg på mig själv så jag hade tårar i ögonen.

Jag har ett tag haft ungefär inga problem med själva mata in, tugga, sväljdelen. Jag har mått skit efter och velat försvinna men själva ätandet har gått någorlunda bra. Sen ett par dagar är det tuffare. Jag saknar totalt aptit och min ibs-mage är inte riktigt samarbetsvillig och det gör inget lättare. Med andra ord, jag har inte ätit riktigt som jag borde. Jag har inte levt på en morot om dagen men det har inte blivit nog.

Igår körde vi en långt klätterpass på tre timmar och även om man står nedanför ungefär hälften av tiden så tar det uppenbarligen litegrann. Idag var första handbollsträningen för säsongen och eftersom vår tränare passade på at åka iväg till varmare breddgrader var det tillsammans med a-flickorna. Dom elitsatsar och en av deras tränare är.. alltså han gillar att köra hårt är väl milt sagt. Jag är inte mest vältränad direkt och det tog mig en kvart innan jag inte hade en enda gnutta ork kvar. Jag skakade när jag försökte jogga och var så full av mjölksyra att jag blev illamående av ansträgningen att gå.

Så, trots att jag hade ett mycket bra skäl att inte delta mer, det gick inte för jag hade ingenting att pressa ur mig, så kände jag mig så jävla värdelös. Som jag bara gav upp. Som en lat jävel som inte försöker tillräckligt. Jag försöker att tro att det har att göra med dåligt näringsintag och för lite vätska men det är svårt att ta in. Jag har inte ätit svältlite, bara aningen mindre än jag borde. Sådana dagar har jag ju alltid haft i mitt liv men aldrig så totalt gått in i väggen. Jag är klen. Det är så mina tankar och känslor går. Förnuftet försöker göra sin röst hörd men det är så svårt.

För jag vet ju att jag så ofta tidigare "hittat på" anledningar att lägga ner för att slippa misslyckas. Så det känns som det här också är en undanflykt. Och ett enda stort jävla misslyckande och världens mesigaste jag som aldrig aldrig vågar satsa för risken att förlora något gör att jag kryper ihop och vill försvinna. Jag kommer aldrig bli bra på något. Dels för att jag är för mesig och viker ner mig, som idag och dels för att jag inte kan hantera motgångar utan ger upp. Jag är inte ens hälften så envis som jag borde vara, som jag kan vara i en del sammanhang. Det är en egenskap jag avskyr hos mig själv.

Så, idag höll jag på att börja gråta när jag vek ner mig. Jag hade tårar i ögonen när jag gick därifrån och just nu känns det som jag inte vill gå dit igen och visa upp det misslyckande jag är. Hur lat ska inte dom andra tro att jag är? Dom kämpade ju på. Till och med hon som har problem med rusande puls. Det var ju bara jag som som slutade träna efter en kvar, bara jag som gick hem. Bara jag som gav upp.





Just nu är maten bara... jag hatar mat. Varje dag får jag övertyga mig om att jag behöver äta för annars förlorar jag träningen, annars tappar jag det kan lärt mig i klättring, utvecklas inte, blir sämre. Jag får slåss för det. Jag får verkligen jobba. Ändå går det helt uppenbart inte hela vägen fram varje dag. Varje dag vill jag bara sluta äta och svälta ner mig tio kilo och kunna ha mina kläder igen. Jag äter för att träna, jag tränar för att jag äter. Jag hatar mat. Jag vet att jag måste men jag får slåss så vansinnigt för det och jag vinner inte jämt.

Jag har förlorat min kropp. Jag har förlorat stora delar av min garderob, både för att jag växt ur den och för att jag inte längre vill visa mig i en hel del plagg. Jag har förlorat. Jag tränar för att jag måste. Visst tycker jag ofta att det är kul men jag tränar oftare än jag skulle göra om det bara var för skojs skull. Jag har egentligen varken ork eller lust att träna varje dag hela veckan. Men det erkänner jag inte riktigt för mig själv jämt. Jag låtsas att jag tror på att jag älskar det varje gång. När sanningen är att jag är helt slutkörd både fysiskt och mentalt. Jag har förlorat mat, min relation till mat.


Imorgon ska jag till gymmet....

2011 kommer för mig vara året jag gick upp tjugo kilo. Det är det som sitter starkast kvar.

Ungefär nu för ett år sedan tog jag mitt pick och pack och skrev ut mig från capio för jag var så besviken på upplägget. När jag ser tillbaka på det är jag nästan än mer besviken. Jag sa uttryckligen att jag behövde stöd men fick det inte. Jag kände mig ensamast i världen och övergiven av alla. Personalen hänvisade till att vi patienter skulle ta hand om varandra. Att prata sinsemellan skulle hjälpa oss. Det var bara det att jag inte ens visste vad dom andra hette. Det var bara det att mina sociala färdigheter inte är något att hurra över. Jag kan vara impulsiv ibland och då kan jag verka väldigt social men egentligen så är jag förvirrad och är rätt usel på socialt samspel och sociala koder. Jag förstod ingenting och var bara rädd och ingen fanns där för mig. Så jag åkte hem till min trygghet. Rätt eller inte är svårt att avgöra. Jag äter och väger betydligt mer än då och mer än jag vill och är långt ifrån frisk. Fysiskt är jag dock återställd.

Runt trakterna av sportlovet var vi med Jonathans familj i Argentiere och åkte skidor. Det var väldigt blandat väder, vi provade allt regn, strålande solsken, plusgrader, minusgrader och som på bilden totaldimma.

 

 

Första dagarna i juni var jag med mamma på gotland. Det här är en bild från högklint som vi cyklade till i fruktansvärd motvind. Jag tror det tog ungefär tre gånger så lång tid att ta sig dit som hem.

 

 

Jag hann knappt landa hemma innan jag och Jonathan begav oss till London. Det var hans enda lediga dagar den sommaren. Vi besökte kew gardens, tog massvis med bilder, åt världens godaste hamburgare och gick i alla parker.

 

 

Sedan blev det midsommar. Det firades med klättring utomhus för första gången, discgolf och middag på balkongen. Vi plockade också årets första kantareller.

 

I juli fick jag äntligen tummen ur och besökte Tant P. Det var några (alldeles för få) fina dagar i det röda huset på berget med mycket te, bakning, fotograferande, oljemålande och kravlös samvaro.

 

Sista veckan i juli tog jag och min bror och packade tält och annat viktigt i ryggsäckar och begav oss till grövelsjön för lite vandring. En kväll gick vi i rasande tempo runt en norsk sjö, jagade av myggen och hoppandes över gigantiska stenar.

 

I slutet av augusti återvände jag till gotland. Den här gången i sällskap av Malin och några hundar som skulle ställas ut. Jag var livrädd inför båtresan men jag överlevde. Vi lyckades med konststycker att få en bil som la av totalt, att putta en stor kombi med tre hundar i är ingen lätt match kan jag meddela. Jag trivdes bra i sällskapet och allt fungerade fint tills vi skulle hem när saker och ting började ändra sig och jag fick psykbryt efter att ha hållt ihop så fint. Det hela slutade med att jag fick besöka visbys akutmottagning och flyga hem en dag senare. Fin resa var det i alla fall.

 

 

I början av september var jag med i en tiokamp och mina bästa grenar var höjdhopp och diskus. Jag kom tvåa efter att ha totalt gått in i väggen i avslutande grenen 1500 meter. Nästa gång ska jag inte delta i 400 m. Det sög alldeles för mycket kraft och jag är inte tillräckligt snabb för att ens få poäng där.

 

 

Jag var på Legends Only och såg några av världens bästa klättrare tävla. Det finns mycket att lära minst sagt. På bilden Adam Ondra.

 

 

I mitten av oktober åkte jag ner till Litauen för att hämta hem en liten iller till, Abercrombie. Efter någon månads hårda bråk fann sig slutligen samtliga fem illrar såpass bra i situationen att vi kunde ha dom allihopa tillsammans. Skönt. Lilla Zombie (som är störst här hemma) är en underbar liten kille som jag ser fram mot att dela många år med.

 

2011 var också året jag började äta sparris, oliver och lakrits. Det var ett år när jag reste ovanligt mycket. Jag började klättra och det enda jag ångrar med det är att jag inte började för länge sedan, det är så fantastiskt kul. Det var också ett år som jag spenderade mycket tid i sängen. Ett år när jag besökte akutmottagningen alltför många gånger och hatade mig själv under i stort sett varje dag. Jag fick också min aktivitetsersättning förlängd och en köplats för att komplettera min neurpsykutredning. Mest av allt har det nog ändå varit ett år som har präglats väldigt mycket av min relation till mat.