uppfortsomfan

Jag ska till gotland. Jag ska orka det. Jag vill dit. 

 

Efter det?

 

Jag ser inget annat än ångest och panik och tårar och tomhet. Att tänka på studier, arbete, bli äldre, vår äckliga jävla lägenhet, illrarna som jag försummar och borde göra mig av med för dom har det bättre hos någon annan, mat, pengar... allt.. gör mig panikslagen fyller mig med alla negativa känslor som finns. Jag har inte tro på att framtiden kan bli bra, inte ens hopp. Ingenting. 

 

Jag vet att jag ska uppskatta det jag har men jag gör inte det. Jag är så otroligt ledsen för det och jag skäms. Jag har det bra, jag vet. 

 

Det är inte så att jag vill dö. Jag kan bara inte känna att det finns något att överleva för. 

Alltså va.. jag är inte som man ska. Klättring igår och trots att jag vet att min uppvärmingssträcka är längre än många andras försöker jag prestera för tidigt in i passet. Blir asförbannad på mig själv, tycker allt är meningslöst och sitter helt seiöst mitt i klätterhallen och får dom svartaste av svarta tankar och önskar mig död. För att jag inte kom upp. Jag tycker att jag är värdelös. Klart fall av inadekvat känsloreaktion. Jag lyckades samla ihop mig och avslutade det hela riktigt bra men det var ändå nära att jag vägrade äta min bar efter träningen för jag tyckte att jag varit för dålig för det. Jag lyckades tugga i mig den med motiveringen att jag faktiskt hade kört intervall på slutet och blivit både trött och blöt av svett. Så kan det gå när man inte har känslor i proportion till händelser. 

 

Idag har jag varit effektiv. Började med en löprunda innan frukost (fy fasen vad kvalmigt) fortsatte med städning, fixa ungefär fyrtio portionspåsar illermat och sedan bokade vi en spontanresa till visby nästa vecka. Två nätter. Nu har jag ätit någon form av mellanmål eller lunch eller jag vet inte vad eftersom alla tider varit rätt fel idag, åt frukost vid elva. En smaskig smoothieglasspinne. Och nej det är inte en lunch men jag är inte hungrig än så bättre det än inget alls känner jag. 

 

Hur jag mår? Jag jagas varje vaken minut av matdemor och viktångest. Jag är sårbar och får reaktioner liknande den ovan. Jag är less på det mesta och kan inte känna att jag kan komma på varför i hela friden jag ska öeva efter sommaren.

 

 

Mer bilder följer:

 

Det blev ingen vandring så jag sitter hemma i gråvädret och funderar på vad jag ska göra av dagen. Känner jag oss rätt blir det ingenting. Det brukar bli så. Hatar det.

 

I övrigt är jag ordtom. Ganska tom överlag. Ganska så... i oform och ofas. Så det blir en del av bilderna från veckan som gått.

 

Vad skönt det kommer vara att äntligen sitta i bilen imorgon. Då är det färdigt. Då har jag packat, städat och fixat färdigt. Jag har gjort alldeles för mycket senaste dagarna i förhållande till vad mitt psyke orkar med. Utredningen har slitit enormt på krafterna fast jag uppskattat den. Jag är inte van att tänka och göra så mycket som det har blivit och att försöka hitta svar om sig själv och hur man fungerar är mentalt mördande. För mig åtminstone. Och så packa och inte ha koll på om det blir än eller två resor. Vet fortfarande inte och jag drar imorgon men om det blir av så är jag förberedd. Har ryggsäcken och vandringskängorna färdiga hemma hos bror och föräldrar. Bara att flytta över lite småsaker och sätta sig på tåget. Jag hoppas. Sarek har länge varit en dröm. Ser ni, jag hoppas. 

 

Den här veckan ser jag fram mot med skräckblandad förtjusning. Klättra är kul, vara utomhus är kul. Umgås med Jonathan är kul och hans bror som ska med är också bra. Mat. Mat är svårt. Äta på semester. Äta med två stora killar med god aptit. Det är tungt. Jag vet att man gör av med mängder med energi när man är ute och klättrar men det skrämmer mig ändå. Och sova borta. Tur att jag har melatonin. Och flodgris och Jonathan. 

 

Så, nu får vi se om jag hör av mig om en vecka eller två. Jag håller en tumme för två. Nu borde jag sova och sedan gå upp och fixa ihop en matsäck att ha till den långa färden. Tur att jag gillar att åka bil. På söndag är det också vår sjätte bröllopsdag. Förra året firade vi med att åka hem från sognefjorden och vi åt lunch längs vägen uppe på hemsedalsfjället, jag tror det var ungefär 10-12 grader men det var fint och vi hade en underbar vecka bakom oss.

Så stressad. Mycket att göra och så mycket ovisshet. Vet ännu inte om jag nästa lördag kommer hem och bara byter packning och sätter mig på ett tåg eller inte. Jag måste förutsätta att jag gör det och försöka packa för två resor samtidigt. Jag äger ju inte ens trosor nog för att göra det. Och inget är i ordning i mitt huvud för jag har inte haft tid eller ro att sätta mig ner och lista upp det och få det konkret. Allt är just nu bara en enda röra som snurrar runt i mitt huvud och är omöjlig att ta tag i. Det är nog ingen omöjlig uppgift att få ihop det så allt blir gjort men just nu är det helt omöjligt för jag har ingen koll. Det är sovsäckar hit och dit och nycklar som ska hämtas och lämnas och mat till illrarna och vi har inte ens bestämt vilken väg vi ska ta ner till skåne på lördag. Hälften av sakerna jag ska ha i packningen till klätterresan ska med sen också. Det är lite för mycket.

 

Mitt i det så vill jag träna, har jag illrar som behöver tillsyn och stimulans, en utredning, en partner och en sjujävla ångest. Jag är farligt nära att sitta i ett hörn och bara skaka och gunga. 

 

 

Annars då? Tja psykologen är en vettig man som tycker att det kan vara normalt att träna sju dagar i veckan. Äntligen. För det ska vara självklart att det är normalt. Så länge man vill och sköter kost och vila som man bör. Han sa återigen att jag med största sannorlikhet får diagnosen. Det känns...jag har övertygat mig så ordentligt om att jag inte skulle få någon så jag trodde på det. Jag är med andra ord nästan fövånad. Samtidigt vill jag inte att det ska vara slut. Utredningen har varit en enda stor komma hem och känna sig bekväm känsla. Precis som vid förra utredningen. Att äntligen bli förstådd. Att ha någon som ser mig och hur jag är och förstår. Snälla, lämna mig inte nu när jag hittat någon som förstår. Fast jag vet ju att det är så det är. Det är bra tungt att acceptera. Att det återigen är jag och mig själv.

 

Nu ska jag bita ihop så käkarna värker och tänderna gnisslar och försöka att inte få ett psykbryt medan jag organiserar upp den delen av packningen som ska lämpas av hos min bror imorgon och se till så att jag har koll på vad som är i och vad som saknas. Skjut mig. Snälla.

Jo kära Dunderklumpen, jag håller just nu på med en np-utredning med inriktining på autismspektrumstörning. Utredningen görs på min vanliga mottagning eftersom dom har viss specialisering åt det hållet med bland annat då utredningsteam. 

 

 

Igår var en ganska kass dag med ett otroligt kasst avslut. Gjorde inte många knop på förmiddagen, försökte planera lite inför resa och så. Sedan väntade som tidigare nämnt mer utredning. Denna gång sådant som är så svårt, skattningsskalor. Det är ju aldrig något alternativ som stämmer tycker jag. Jag påpekade ju nturligtvis det och han sa att det är därför dom använder det som ett intervjuunderlag istället för att dela ut det till patienten att själv fylla i. Tydligen brukar man få in många kryss på samma fråga och långa kommentarer om när det stämmer och inte från människor med asperger och så blir det typ omöjligt att dra slutsatser. Kände igen mig rätt mycket kan man väl lugnt säga. Har nog aldrig lämnat in en utvärdering eller skattningsskala utan att ha gjort egna kommentarer, kryssat mellan alternativ eller bara vägrat svara för att inget har varit rätt. Hur som helst. Han tror att jag får en diagnos. 

 

Sedan mötte jag upp Jonathan och vi åkte och klättrade. Och sen.. ja sen satt jag hemma och hade ångest och det gick inte så bra. Till slut orkade jag inte. Jag föll och hamnade tillbaka där jag varit så många gånger förr. Trots att jag inte varit där på månader frågade inte ens sköterskan i kassan vad som hänt utan var. Blev sittande någon timme men fick träffa läkare relativt snabbt ändå. En ung och nervös at-läkare. Det är sällan ett jättebra tecken men den här var snäppet värre än andra. Hon var uppenbart oroad och visade stor omtanke. Hon ville så väldigt gärna att jag skulle bort till psykakuten och prata med dom. Jag förklarade att jag inte hade lust, att dom inte tyckte att det behövdes och att dom inte kan göra något för mig klockan tre på natten. Att deras tre alternativ är skicka hem, skicka hem med mediciner eller lägga in. I mitt fall är det bara nummer ett som är aktuellt. Jag vill inte läggas in och jag är inte självmordsbenägen eller förvirrad nog för att tvingas. Med andra ord, en tur dit gör bara att jag kommer hem och i säng senare. Jag vet, hon var bara nervös och tog det säkra före det osäkra men jag är så välkänd att alla som jobbat där längre än en kvart vet exakt vem jag är och att jag inte gör något allvarligt. Det finns spaltmeter med journalanteckningar och jag har inte blivit remitterad till psyk på ett par år. För dom vet att det bara är onödigt. 

 

Så jag hade gärna låtit bli att gå vilket jag förklarade för henne. Då frågade hon om jag stenvägrade. Och precis där insåg jag att hon var beredd att skriva vårdintyg på mig om jag svarade ja. Så.. min motfråga blev att det berodde på vad hon gjorde i så fall och ja.. Jag gick dit "frivilligt". Som jag visste och ville fick jag gå hem efter ungefär fem minuters samtal med läkaren och drygt en timme senare än om jag blivit släppt direkt från ortopedakuten. Kändes aningen onödigt. 

 

Idag har jag försökt hålla mig hemifrån och igång för att inte må för dåligt. Åkte till stan och spanade vandringsryggsäck och hittade tro det eller ej en som verkar kanon. Träffade Jonathan, åt middag och fick ångest. Åkte till morfar där Jonathan hade massagejobb och sedan fikade vi (mer ångest, fast jag inte ens ätit både frukost och lunch pga sovtiden). Handlade lite småsaker och sedan kom vi hem och jag tog en löprunda. Så jäkla skönt! Hade ork och tryck hela vägen fast det fortfarande var tryckande varmt. Sprang 11,7 kilometer på 1 timme och 14 minuter och om jag räknat rätt snittade jag en hastighet på ungefär 9.44 km/h. Jag är nöjd och stolt och glad och hade till och med spurtkrafter kvar på slutet. 

 

Nu ska jag sova, mer utredning imorgon och förmodligen ett samtal om gårdagen. Hade jag bara varit på ortopeden har jag sluppit men psykakuten och min mottagning har journalsystem som hör ihop så psykologen kommer se att jag varit där. Jaja, det blir nog bra.

Fan ta mat och min kropp. Gått upp lite i vikt. Förstörde dagen genom att äta middag innan klättringen. Det var okej fram tills dess. Sedan åt jag en macka från ett fik. God förvisso men ja. Hoummus, avokado, ajvar och grönsaker. Jag vet ju att jag alltid blir hungrig av att klättra och inte mellanmålshungrig. Jag är ett glupande hål och behöver således min middag efter. Nu var den uppäten innan. Hur slutar det månntro? Med ångest, en mjuk macka och en hård och en banan och jordnötter och så lite mer ångest och jag är inte ens mätt om jag ska vara ärlig. Det är nästan det som är värst. Om jag ätit det där och känt mig full av mat, om jag tyckt att det räckte. Nu är det bara dom där känslorna av att vara århundradets största matvrak som gnager sig fram och bankar på mig. 

 

Annars funderar jag lite över varför dom människor inom vården som jag har en tidsbegränsad kontakt med är dom som är bäst. Alltså arbetspsykologen från umia är helt underbar. Helt jäkla fantastisk. Projektet avslutas för min del i höst och därmed är också kontakten med henne avslutad. Sen den här utredningspsykologen. Alltså han är ett klart fall av kuf men å andra sidan är jag också det så det kanske bara gör saken bättre vad vet jag=p Förra veckan, efter andra dagen med wais var jag ju aningen förbannad på mig själv för att jag var så värdelös på att prestera och det tillsammans med annan skit ledde till självskada. Han noterade naturligtvis det dagen efter när vi sågs igen och frågade varför. Jag svarade inte mer än att jag visste vad som låg bakom. 

 

Idag när sista frågan ställts (skattningsskalor tjohej) "jag påpekar ofta när andra gjort misstag", så frågade han om  jag var perfektionist. Vilket jag är. Följande fråga var om jag hade skadat mig för att jag tyckte att jag presterat dåligt. Det är väl kanske inte den svåraste slutsatsen att dra men att uppleva någon från vården som drar rätt slutsats är inte vanligt för min del. Det gör det helt enkelt lättare att prata, när inte allt behöver förklaras. Han förstod själv. Fina grejer. Som extra krydda började han genast prata om behandlingsmetoder och hör och häpna även om att anpassa efter individ. Det är något jag aldrig blivit erbjuden tidigare. Aldrig under mina numera snart sju år inom psykiatrin. Kan jag få behålla honom en stund till?

Igår blev inte en lika katastrofal dag. Dagar tenderar att bli bättre när jag börjar dom med en löprunda och det var precis vad jag gjorde. En liten lagom fem-sex kilometersrunda innan frukost. När jag springer så så kollar jag inte exakt hur långt det är eller hur fort det går. Innanfrukostlöpning är bara för att springa. Inte för att prestera. För att det är skönt att komma ut, för att komma ut. Ingen stress och press utan bara göra. 

 

Idag väntar mer utredning, klättring. Försöka byta ett par skor. Och nu en cykeltur. Kanske lite promenad. Vi får se helt enkelt.

 

Nej, jag orkade inte springa. Min kropp orkade verkligen inte. Så jag omförhandlade med mig själv och tog en tur på inlines istället. Det var skönt, jag fick vakna till lite, göra något. Komma ut och få frisk luft. Men jag är arg och besviken för att jag inte tränade på riktigt. Jag vet, jag behöver inte vara det. Jag vet, vilodagar är bra. Det känns bara inte så.

 

Jag är trött och har ägnat mina drygt tolv vakna timmar åt att inte skada mig. Det är mer eller mindre det min hjärnkapacitet och min ork gått åt till. Ätit jordnötter. Jag vill inte mer nu. Fasar mest för resan till skåne om en vecka. Äta. Mat. Jävla mat. Jag orkar inte. Jag blir så less.

Med gråten i halsen.

 

Jag har inte frivilligt ätit mer än någon matsked sås till maten på flera år. Jag älskar sås. 

 

Nej jag vill inte att någon ska säga åt mig att äta sås. Jag vet att den inte biter mig. 

 

Det är bara ett sorgligt konstaterande över vad man vänjer sig vid. Oftast saknar jag inte sås alls. Det är ju så det är numera. 

 

 

Det är så mycket ångesten och tårar i mig och en enorm frustration över att jag inte har gått ut för att springa än. Jag åt ju mackor imorse just för att jag sklle springa och här sitter jag fortfarande och sitter. Jag försöker hitta--- ja inte fan vet jag. Viljan kanske? Nej det där "bara" som ska få mig att resa mig. För jag vill ha tränat. Det vill jag verkligen. Jag mår inte ett dugg bra faktiskt. 

 

När sådant som är bra, som gårdagen, ger sådana här konsekvenser är det rätt svårt att förstå poängen med att leva. 

 

 

Igår var det en av sommarens soligaste och varmaste dagar och det var inte så dumt för vi hade en tur ner till Ågelsjön planerad. Jonathans pappa fick nämligen en dags utomhusklättring all inclucive i födelsedagspresent av oss. Det var helt fantastiskt. Ändå kunde jag inte hålla ångesten borta när det gällde maten. Men fint var det och vattnet var varmt och idag ömmar fingertopparna efter all knöglig granit och axlarna är grisskära trots stora mängder solskydd. Precis som det ska och brukar efter en hel dag utomhus när jag får göra det bästa som finns.

 

Och jag gömmer mig i söndermarken och lyssnar på dom välbekanta fraserna om och om igen. För det är så jag gör. Jag läser samma bok och lyssnar på samma sånger gång efter annan. Jag omger mig med välbekant och känt och hemtamt. För att inte drunkna i världens oförutsägbarhet och ångestens svallande vågor. För att känna att något är som det ska. En del tycker att jag är knäpp för att jag kan lyssna på samma låt på repeat en hel kväll. Eller för att jag har läst en del av mina böcker över tio gånger. För mig är det inte märkligt. Jag trivs fint med det. Rutiner och igenkänning. Och, böckerna blir bättre. Jag ser nya nyanser och tänker nya tankar även åttonde gången jag läser.

 

 

 

Jaha, hur agerar jag när saker och ting blir för mycket? Dumt ibland tyvärr. Men skit händer antar jag. Det blev för mycket med en felplacerad kommentar som var matrelaterad och den brutala ångesten och känslan av misslyckande efter utredningen. Eller jag var inte i form att hantera det där.

 

Idag har det varit en delvis tung dag. Eller, jag har haft mycker att kämpa med. Började med att jag skulle äta lunch med Jonathan, alltså äta ute och dessutom rätt tidigt, han brukar ta lunch strax efter elva så problem nummer ett var frukost. Som jag helst inte alls ville äta men jag insåg också att jag borde. Blev en kompromiss där det enda positiva var att jag faktiskt åt något. I övrigt var det för lite och fel. Trots denna förberedelse så gav lunchen rätt mycket ångest. För att lugna mig och fördriva tiden bestämde jag mig för att promenera åt alvikshållet istället för att ta tunnelbanan. I lugnt tempo för att vara mig. Lyckades distrahera mig rätt okej genom att köpa två pocketböcker och en fin liten tavla med Lilla My på.

 

Sedan mer utredning. Idag filmad intervju ADOS vilket var spännande, svårt och till viss del rätt förutsägbart innehållsmässigt. Jag fick svara på frågor, berätta en historia utifrån en bilderbok utan text, den handlade för övrigt om grodor på flygande näckrosblad. Jag fisck svara på frågor om känslor. Mina känslor alltså, "hur känns det när du är glad?". Och nej, jag kunde inte svara på den frågan.

 

Jag fick i alla fall reda på två saker. När vi pratade om framtid (jag ser ju ingen direkt) och utbildning och jag nämnde mina betyg och högskoleprov och det faktum att man praktiskt taget behöver 2.0 för att komma in på allt utom dom utbildningar ingen vill gå och alla som söker kommer in på så berättade han att vi hade ungefär samma resultat på WAIS och han hade fått 2.0 på högskoleprovet så han trodde absolut att jag skulle kunna ha chansen. Jag tror det väl inte riktigt, har gjort det en gång och fick 1.2. Jag har liksom inte uthålligheten att prestera så otroligt mycket under så kort tid. Han nämnde också att mina svagheter på WAIS låg på vad som räknas som normalnivå medan mina styrkor låg en bit över. Som sist. Så det var inte så illa som det kändes men jag är fortfarande rätt säker på att det är sämre än sist.

 

Det andra jag fick reda på var att ados som gjorde idag troligen skulle vara en del som stärker diagnosfrågeställningen om asperger. Han sa det så fort han stängt av kameran mer eller mindre. Jag använder minimalt med ickeverbal kommunikation (gester, ljud osv), hade inte ögonkontakt under hela tiden, har extremt svårt att beskriva en känsla, kunde faktiskt inte beskriva någon. Jag kunde inte upprätthålla samtalet eller hänga på när han pratade om sig själv. Såvida det inte var så att jag själv hade gjort något direkt relaterat till det han sa och kunde berätta om min erfarenhet. Dvs min förmåga att kallprata är låg. 

 

Det är så otroligt mycket jag behvöer ventilera och bearbeta med utredningen och jag har turen att ha både en och två och tre vänner som själva har diagnosen att utsätta för det. Har gått in totalt i testningen och sitter och dammsuger nätet på information om dom deltester jag gjort och snöar in mig totalt. Hade lätt kunnat göra hela utredningen nu på en gång bums i ett sträck. Känns det som. Delvis för att jag just snöat in mig sådär makalöst och delvis för att jag faktiskt tycker att det är vansinnigt kul. Det här är nog den mesta stimulans min stackars hjärna utsatts för sedan.. tja.. jag gjorde den förra utredningen 2008? Visst, jag läser gärna forskning och framsteg eller illustrerad vetenskap och skriver och läser mycket i övrigt men det är inte riktigt samma sak.  Det är i för sig lite tragiskt. Att jag är och har varit såpass ofunktionell att en utredning ses som århundradets händelse.

 

Hum, hyperfokus utredning. Stackars alla runt mig som utsätts för det. Typ alla som läser här=)

Alltså, att sätta en tävlingsmänniska med prestationsångest i en testsituation är minst sagt känsligt. För jag vill ju vara bäst. Åtminstone lika bra som sist och absolut inte hamna på en normalnivå. Wais benämns som ett begåvningstest. Jag har gjort testet tidigare och fick då ett resultat som låg en bit över medel. Nu har jag precis gjort det igen och idag kändes det inte som det gick lika bra som i måndags. Visst, jag missade bara två på pusseldelen (se en hel bild och massa pusselbitar och välj ut dom tre som tillsammans ger hela bilden) men i övrigt kände jag mig minst sagt... knappt medelmåttig. Min rädsla är att vara sämre än sist, eller än värre att vara normal. Att hamna inom normalvärdena.

 

Det är ju absurt. Jag vet ju att jag inte är lågbegåvad och att vara normal är det ju inget konstigt med. Det är ju som namnet antyder helt normalt. Fast jag får inte vara där. Jag ser ju inte ner på människor bara för att deras intelligens faller inom normalspektrat direkt men jag får inte befinna mig där. Jag måste vara bättre än så. Varför? För att jag ändå någonstans har förstått att jag kanske är rätt smart och är så rädd att förlora det. För att nästan alla jag känner faktiskt är över normalnivån. För att jag inte kan vara sämre än sist. För att jag är tävlingsmänniska  hela vägen innifrån och ut i fingerspetsarna fast jag försöker förneka det rätt ofta för att slippa känna av misslyckanden. 

 

Så, nu känner jag mig rätt besviken på mig själv. Jag ville ha alla rätt på allting fast det inte ens är poängen med testet. Det är ju att se var mina styrkor och svagheter ligger. Rätt besviken är en fin omskrivning av att jag mest vill massakera hela mig ordentligt för att slippa känna ångesten över det totala misslyckandet och se till att jag ser lika värdelös ut som jag är. Fast, jag har inte ens fått resultatet. Så blir jag förbannad på mig för att jag känner så och så är jag ännu mer värdelös i mina ögon. Det här med logik är inte min starka sida i vissa lägen.

 

 

Ovanpå det där, insikten från i måndags...Man vet att man kanske inte har ett riktigt rätt förhållande till mat när man är överlycklig över att man lyckats "spara" sig till att få tillåtelse att äta två hela mjuka mackor med ost till kvällsmellanmål. Rikspuckot har uttalat sig. Glöm det jag skrev om att jag tycker att jag är smart ibland. Jag är uppenbart korkat känner jag. För det där resonemanget va...

I kategorin "Saker som får en att le":

 

Fjärilar heter på norska sommerfugler. 

 

 

Idag kom äntligen min utredning igång. Egentligen hade jag min första tid inbokad den tjugotredje april. Psykologen fick då avboka för att han var sjuk och sedan har dagarna, veckorna och månaderna passerat utan att jag fått en ny tid. Faktiskt utan att han har varit kontaktbar alls fast jag både hört att han jobbat och skymtat honom i korridorerna men hur som helst så var det dags idag.

 

Jag tycker utredning är rätt kul faktiskt. I alla fall den här typen, har ju tidigare gjort en väldigt lik för adhd. Fick börja med att lägga klossar i mönster efter en bild. Sedan var det lite av varje, ordförståelse, huvudräkning med "lästal", sifferrepetitioner där testledaren säger en radda siffror och så ska jag upprepa först i samma ordning och sedan efter ett tag bakvänt. Det gick som vanligt åt skogen. Det börjar med två siffror och sedan ökas det på upp till åtta eller nio stycken och när det närmar sig fem så börjar min hjärna fladdra iväg till annat och jag inser när sista siffran sägs att jag inte har hört hälften. Sedan kom det intressanta, samma sak, testledaren säger siffror och jag ska säga dom, fast i nummerordning med lägsta siffran först. Det var jag fantastiskt bra på. Jag hade ett enda fel på hela den biten om man jämför med dom andra två där jag missade otroligt mycket. Helt plötsligt kunde jag komma ihåg siffrorna när jag fick göra något med dom, sortera upp dom i hjärnan. Herr psykologen tyckte det var intressant. Jag tyckte inte det var så konstigt egentligen. Att bara memorera en räcka siffror är ju.. meningslöst så det slösar min hjärna helt uppenbart inte energi på=P Sedan var det min triumfgren och det vet jag ju sedan tidigare test att jag är bra på men idag satte jag varenda uppgift. Det är den där traditionella iq-testgrejen med symboler och så ska man se vilken som är nästa i serien. Idag lyckades jag som sagt pricka in alla rätt. Jag är tydligen inte riktigt så fördummad som jag känner mig när jag sitter här hemma. Det känns ju ändå lite bra när psykologen säger att han tror att jag har stora chanser att klara ett inträdesprov till menza. Inte för att jag har planer på att göra det men ändå.

 

 

För mig är dagen efter inte kopplat till alkohol. För mig är dagen efter kopplat till aktivitet och socialt umgänge. Och mat. Jag blir helt dränerad och utpumpad av att umgås, av att prata med människor, av att göra saker. Så idag har jag helvetesångest. Jag sitter här och har just ätit frukost och förbannar mig för att jag gjort det fast egentligen är jag arg på mig för att jag åt igår. Alltså, jag sprang över en och en halv mil, jag tränade styrka och jag cyklade lite och jag hade praktiskt taget kunnat äta en helgrillad elefant utan att ha ätit för mycket. Men det går inte in. Jag var mätt igårkväll. Min mage var svullen. Jag har dessutom gått upp några av dom där kilona jag kämpat så hårt för att bli av med så att mina kläder skulle passa. Ja inte bara på igår såklart. Jag hatar sommaren och helger när det ska ätas i ett. Jag hatar att jag inte har någon form av karaktär. Jag vill också kunna fika och äta två småkakor och vara nöjd, njuta av dom och tycka att det är gott. Jag inser inte att det är gott förrän jag ätit halva paketet. Jag är girig. Jag är ett matmonster. Jag hatar mig. Varför ska jag bete mig så. Och jag vill inte höra ett ljud om att alla gör så ibland. För det är inte ibland. Det är varenda gång jag inte är på mig själv med kontroll och disciplin och aktivt väljer att låta bli helt. Det är inte bara kakor, det är bananer, blomkål, ostmackor, te, spaghetti, makrill i tomatsås. Det är allt som går att stoppa i munnen praktiskt taget. Jag är äcklig. Jag orkar inte mer. Jag vill inte. Låt mig få slippa. Jag hatar att jag tycker om mat. Jag vill vara kinkig. Jag vill bli mätt. Inte äta och sedan upptäcka att jag är sprängfylld.

 

Sedan har jag sommarentarslutstraxångest. Jag har alltid gillat höst, vinter, vår och ja sommar också. Nu sitter jag här och vill bara försvinna när jag tänker på att det ska bli kallt och vinter igen. Att det inte kommer gå att träna ute på samma sätt när man vill, att vardagsmotionen begränsas. Att det är mörkt hela tiden. Jag är rädd. Rädd för vad jag ska göra. Hur jag ska må. Om det är illa nu hur blir det inte då när naturen inte är lika snäll mot mig? Jag vill få ge upp och slippa upleva det. Och det är ändå bara sjunde juli. Det är nästan hela månaden kvar och så augusti. Fast för mig är det strax över. Jag har ju inte hunnit märka att det är sommar egentligen än. Inte hunnit känna, inte hunnit med. Som vanligt. Jag är någon annastans. Varför kan jag inte bara närvara lite mer. Eller slippa närvara. 

 

 

Jag hatar sådana här dagar. Jag vaknar med ångesten rivande i varenda kroppsdel. Jag vaknar och inser att det är sol och varmt och lamslås för att jag vill vilja ta vara på det men egentligen vill få träna ifred och sedan sova. Fast bada. Men bada och umgås innebär ju mat och då blir jag tjock för jag har inget lagom i min kropp. Solen blir jag varm av. Fast det är så fint ute. Jag går sönder. Jag är trasig. Jag ska laga mig men har tappat bort alla försök till intstruktion om hur jag någonsin fått. Jag kan inte läsa. Kan inte komma ihåg, kan inte hitta en ände att börja i. 

 

Söndagmorgnar med varmt väder och sol ska inte börja med tårar.

 

 

Lördag morgon noll sex noll. Klockan ringer för andra gången och jag går upp trots att jag inte somnade förrän strax efter tolv. Frukost. Kvart i åtta ringer jag på dörren hemma hos Jonathanbroders flickvän. Ett dryg kvart senare har jag ett vätskebälte runt midjan och är på väg på min livs hitills längsta löptur.

 

Jag trodde verkligen aldrig att något sånt skulle ske. Alltså aldrig någonsin. Jag gillar inte att gå upp tidigt ett enda dugg, jag är morgontrött och seg. Jag är inte så våldsamt bra på att äta frukost tidigt eftersom min kropp fortfarande sover. Jag tycker det är tråkigt att springa efter ungefär trettio-fyrtio minuter. 

 

I mitt tjugosjuåriga liv har jag (förutom dagens prestation) sprungit milen tre gånger, två på midnattsloppet och en gång förra sommaren när jag och Jonathan körde en intervallbaserad runda som mest var fartlek och på skoj. Idag sprang jag 16.7 kilometer. I sträck. I ett helt okej tempo. Det tog oss ungefär en timme och trettiofem minuter. Jobbigt? Jag blev rätt trött i vaderna framåt slutet men absolut inte värre än att jag utan problem tog mig fram i övrigt, nej inte ett enda dugg. Det var faktiskt jätteskönt och trevligt. Trevligt med nya bekantskaper som tvingar ut en på saker man inte tror sig kunna och klara.

 

Sedan åkte jag till klätterhallen för att duscha och göra Jonathan och två vänner sällskap när dom klättrade. Jag vilade min armbåge efter gårdagens väldigt intensiva pass. Därefter städade vi, handlade och förberedde grillmiddag. 

 

Men, ingen middag utan träning. Utomhusstyrka. Intensivt, tungt och kul. Och jag orkade, fast jag sprungit långt på förmiddagen. Helt jäkla absurt. Jag tror inte jag vill ha hjälp av capio. Jag har helt ärligt aldrig varit i en bättre form fysiskt och jag vet att dom inte kommer tycka att min träningsmängd är lagom. Jag vill inte skära ner. Jag vill kunna känna att jag kan avstå om jag inte vill träna men jag vill inte träna mindre bara för att. Jag tycker ju att i stort sett alla pass är kul och känns bra.

 

Dagen avslutades med bad och grillning. 

 

 

Det gör så ont. Jag viker mig dubbel och ligger och kvider av smärtan. Jag skriker som ett skadeskjutet djur. Hårt hårt knutna händer och tårar som sprutar. Det går så fruktansvärt ont.

 

Mentalt alltså. Inombords. 

 

I den fysiska världen ger jag illrarna mat, småpratar med dom. Åker och handlar småsaker. Tar bussen på egen hand och sitter rakryggad. På utsidan agerar jag som vem som helst. Jag tränar. Jag äter. Jag träffar en och annan människa.

 

 

Det var veckor sedan jag skadade mig. Inte för att jag inte tänkt tanken utan för att det känns otillräckligt på något vis. Jag vill förgöra hela mig, jag vill ha ont överallt, jag vill begrava den psykiska smärtan i ett illvrål av fysisk. Det gör för ont för att kunna dövas. Jag vill försvinna in i något annat än det här. Eller vill. Det är bara den enda lösning min hjärna orkar se för ångestskuggorna och deppdimman skymmer alla vettiga alternativ.

 

Fast jag gör ju inget sådant. Jag är för rädd för att ställa till med problem för andra. Jonathan behöver ju sova så jag får trycka ner och stänga in för jag kan inte med att väcka honom och förstöra nattens sömn. Jag kan inte häva i mig alla tabletter vi äger för jag orkar inte oroa andra eller ta upp vårdtid och plats. Jag kan inte gå ut och hoppa från höjder för någon kommer hitta mig och få mentala ärr. Jag kan bara bita ihop och fortsätta med den där teatern som kallas för livet.

 

Jag mår dåligt. Jag är trasig. Jag vill inte mer. Jag kan inte säga att jag inte orkar för det gör jag alltid. Jag fortsätter och är och finns och gör. Oavsett hur det står till och hur jag känner mig. Jag trampar på i träsket av pissigt mående och har konstant dåligt samvete för att jag är kvar där än, för at jag inte bara tagit tag i mitt liv, rest mig och gått på bron över träsket istället. Förstår någon hur hemskt det är att känna sig så vidrig och misslyckad för att jag fortfarande är sjuk. För att jag inte sprutar ur mig positiva ord och tankeväckande ordspråk. För att jag inte carpar någon jäkla diem. För att människor tycker att jag gräver ner mig och ältar och gärna berättar det.  Jag är sjuk. Jag är dum i huvudet som inte ändrar på det. 

 

Rulla mig i tjära och släpa mig efter en buss på grusväg. Jag vill inte känna själens sjukdom längre. Jag vill inte andas med taggtråd i lungor, hals och bröst. 

 

 

 

Alltså, man inser att man har århundradets största vader när man provar jeans i modellen boyfriend fit och dom sitter snortight runt ovan nämnda kroppsdel. Det berodde absolut inte på att jag valt en för liten storlek. Tvärtom var det en del luft i midjan. Hade jag tagit ett par som satt bra där hade det bara varit ett par vanliga tighta jeans. Så, hur tusan ser dom här pojkvännerna ut då undrar jag? 1,65 långa med en matchvikt på 50 kg? Skulle jag sno Jonathans byxor skulle jag behöva skärp och hängslen. Han är två decimeter längre än jag och väger i runda slängar 25 kg mer. På något vis hade jag en förhoppning om att en sådan modell skulle sitta lite löst? Fast det gör den ju förståss, om man är modellsmal. Hade också en tanke om att dom kanske inte skulle generera lika mycket kroppsångest som ett par slimfittightcannotbreathejeans. I helskotta heller, det blev ju bara ännu värre eftersom namnet antyder att dom inte ska sitta åt men ändå gör det. När ska världen av jeansdesigners förstå att det finns människor som är som jag. Av honkön och gillar jeans som inte sitter åt. Och nej, lösningen är inte att köpa herrmodell. Jag har nämligen höfter och rumpa och definitivt inget behov av det extra utrymmet i grenen som mest ger mig skavsår och taskig passform.

 

Dagens i-landsproblem. 

Man har kanske inte så höga krav på nöjen när man tycker att det verkar som en utmärkt ide att åka bil i nattmörker och äta lösgodis. Jag ska bara övertyga någon annan om att det är en bra ide för körkort har jag inte själv. Dumt. Det är en av alla dom där sakerna som kräver att jag gör massa småsaker för att få det att bli av och jag vet inte i vilken ände jag ska börja och så blir allt bara för stort och jobbigt och så lägger jag ner projektet. Dumt det med. 

 

Dagens träning var för övrigt kul. Annorlunda för min del. Jag hängde på Jonathanbroderns flickvän och hennes syster och körde löpintervaller. Tre minuter med fart och sedan två minuter gåvila. Blev sju intervaller och det kändes bra, hade kanske behövt trycka lite mer eller köra långsam joggvila för att ta ut mig helt men det där fick mig i alla fall redigt svettig och rätt trött och så var det som sagt ett nytt intervallupplägg för mig. Alltid trevligt.