uppfortsomfan

Jag börjar så här:

Jag vet att det inte är någon annan som kan göra mig frisk, att det inte finns mirakelkurer och att bården har begränsningar. Jag är väldigt, väldigt medveten om det, såpass att jag i dom allra flesta fall inte ens försöker be om hjälp just för att jag vet att min insats inte räcker till. Det är lika bra att avhandla det med en gång så slipper jag göra det sen. Jag vet. Jag förstår. Och, NEJ jag vet inte vad som kan tänkas hjälpa. Vad jag vill att vården gör är att lyssna på det jag säger och inte det dom tror att jag menar, att dom tar mig på allvar och att dom ser mig som en människa med ett värde.

 

Jag och vården har alltid haft en knepig relation. Jag passar inte in i deras mall riktigt. Jag är också tidvis rätt avig och jag kan vara svår att kommunicera med när jag mår dåligt och har man begränsat med tid, ork eller tålamod så kan det vara svårt att nå fram. Jag är inte särskilt förtjust i att äta mediciner och har dåliga erfarenheter av det vilket lett till månda fullständigt meningslösa argumentationer klockan två på natten mellan mig och läkare på psykakuten som aldrig träffat mig tidigare. Jag har svårt att prata när jag mår dåligt, känner mig otrygg eller det är många människor på plats vilket lätt leder till frustration från framförallt vårdens sida och samtidigt har jag problemet att när jag faktiskt pratar är jag lite för ärlig och har lite för bra sjukdomsinsikt och kunskaper om min ohälsa. Det kan låta väldigt märkligt att det kan bli ett problem men det kan det. Dels är ärlighet tydligen inte så vanligt, det är visst vanligare att folk inte säger vad dom menar och behöver tolkas för att få fram vad dom menar. När jag jag säger vad jag menar och någon försöker tolka det blir det fel. Varje gång faktiskt. Sen är det ibland en nackdel med sjukdomsinsikt och kunskap, det är nämligen så att om man förstår felet och inser att det är fel så förväntas man också kunna lösa det, veta vad som kan hjälpa och hur det ska behandlas. Jag har aldrig under min tid med ätstörning faktiskt trott på riktigt att jag varit groteskt stor, jag har varit missnöjd med hur jag ser ut men jag har alltid haft verklighetsförankring. Jag har heller aldrig någonsin haft problem med vad som är en normal portion att äta, jag har inte som dom flesta andra verkar göra suttit och tittat på dom fyra fsikpinnarna och dom två äggstora potatisarna och såsen och skrikit att det är för mycket. Snarare tvärtom. Jag förstår och kan se dom sakerna men det är inte samma sak som att jag kan behandla mig själv. Logiken och känslorna fungerar inte med varandra, jag har ett enormt glapp däremellan men det är tydligen svårt att förstå det när jag lugnt kan sitta och resonera och berätta och säga att ja, jag är sjuk. 

Det ses inte som allvarligt eftersom jag kan se att det är problem. När jag säger att jag förstår att det är ett problem att leva på knäckebröd är det inte allvarligt för då har jag greppat att det är sjukt. Att jag sen inte kan förmå mig att äta annat är liksom inget problem riktigt. Det frågas inte efter, märks inte. När jag sitter och säger att ja, jag har planer på att dö, ja jag vet hur och när tolkas av vården som att jag är hjälpsökande och att det inte är akut. Vad det är är jag som inser hur det ligger till, som inte är villig att ljuga när jag blir direkt frågad. Det betyder inte att jag är förmögen eller villig att ta emot vård. Jag kan inse och säga att det finns en stor risk att jag gör mig allvarligt illa eller dör men jag är för lockad av det för att be om eller ta emot hjälp. Jag vet att jag borde vara tyst och bara dö om det nu är  det jag vill men när jag blir tillfrågad svarar jag. Det blir helt enkelt missförstånd i kommunikationen för att jag inte riktigt beter mig som deras standardpatient (som om det ens fanns en sådan i verkligheten). 

 

Lite så har det varit genom åren, det fungerar inte riktigt som det borde och det beror både på hur jag är och hur vården är. Jag har velat köra huvudet genom betongväggarna på psykakuten så många gånger när jag varit där och haft ren panik och varit desperat och förväntas veta vad jag vill att dom ska göra. Dom har förmodligen velat köra mitt huvud genom samma betongvägg alla gånger jag inte klarat av att säga ett enda ord. Det har lett till att jag helst inte söker vård när det är akut dåligt. Det fungerar helt enkelt inte riktigt och risken att det blir sämre är lite för stor. Sen finns det ren dumhet också, alla gånger jag ringt jourverksamheten och varit i bitar av ångest och uppgivenhet och fått rådet att ta en kopp te. Ja, te är gott, ja att göra något bra för sig själv kan lindra men när jag ringer har jag sedan länge passerat stadiet där en kopp te har någon som helst positiv effekt. Vilket jag också säger. Jag har också vid alla dom här tillfällena redan druckit te, faktum är att jag dricker litervis om dagarna så ja, jag har testat.

 

Jag har så många gånger blivit mistolkad, missförstådd och felbedömd att det är svårt att orka lita på vården, orka försöka. För ett och ett halvt år sedan gjorde jag, min läkare och min psykolog en personlighetsstörningsutredning. Jag har inte emotionell instabil personlighetsstörning, faktiskt inte en enda personlighetsstörning. Jag har ett självdestruktivt beteende, jag har asperger, adhd, ångest, depression och ätstörning som vandrar mellan uns och anorexi, that's it. Under den tid som har gått efter det har jag varje gång jag träffat en annan läkare än min vanliga fått tillbaka eips-diagnosen i min journal. Varenda gång. Senast min krisplan uppdaterades bad jag psykologen skriva samma sak under alla punkter. Patienten har inte emotionellt instabil personlighetsstörning samt hänvisning till journalanteckningen min läkare gjorde när vi utrett färdigt. Jag har inte träffat någon läkare sedan dess så jag vet inte vilken effekt det har.

 

Hur som helst, jag har svårt att be om hjälp (jag kan själv, har alltid kunnat själv), jag har svårt att göra mig förstådd hos vården och jag vet inte hur dom ska kunna hjälpa mig. Det plus ett gäng dåliga upplevelser gör att jag drar mig för att bege mig till psykakuten även när det är riktigt illa. Eller vända mig till vården på något vis.

 

I höstas hände ytterliggare en sak. Det är kanske inte en stor sak för alla men för mig och framförallt efter allt annat så blev det för mycket. Jag har svårt för möten med flera personer inblandade, det är inte okänt för vården, jag har sagt det flera gånger och dom har också fått uppleva det ett par gånger. I höstas när det mesta var rätt urspårat bestämdes det att det skulle hållas ett möte där både slutenvården och öppenvården medverkade. Jag sa att jag inte ville vara med eftersom jag vet att det är fruktansvärt jobbigt men dök upp efter påtryckningar. Jag tog två steg in i byggnaden innan benen bokstavligen vek sig under mig för ångesten blev för stark. Jag lyckades med hjälp ta mig fram till rummet vi skulle vara i men att gå in gick inte. Det svartnade framför ögonen, jag fick inte luft, jag kunde inte stå, inte tänka, inte prata. Jag sågs som... larvig? överdriven? och ombads komma in för det var så viktigt att jag var där, det handlade ju om mig. Jag blev ledd in och rasade ner på en stol och blev liggande med överkroppen över bordet. Där låg jag hela mötet och ägnade mig åt att inte svimma eller spy av ångest. Över mitt huvud pågick det såkallade mötet. Det innebar att läkaren från slutenvården som jag träffat två eller tre gånger satt och berättade hur vården numera skulle se ut för min del. Ingen tvångsvård vad som än händer, minskade insatser från alla parter, jag skulle inte längre få ringa min psykolog under veckorna utan bara träffa honom på den tiden vi hade uppsatt. Att kunna ringa har alltid varit en del av mitt stöd. Ingen skulle i praktiken göra någonting längre. Inga akuta insatser. Hon hade satt en eips-diagnos och gick stenhårt på den. Jag självskadar och intoxikerar för uppmärksamhet. Det var hennes inställning. Jag hade (eftersom jag visst att jag inte skulle kunna prata) haft ett möte med psykologen på förmiddagen för att framföra mina åsikter och vi var båda överrens om att det inte är så det ligger till. Mitt destruktiva beteende är enbart riktat mot mig själv, det har inget med andra människor att göra och mina intentioner och försök till suicid är uppriktigt menade. Psykologen har träffat mig minst en gång i veckan under flera år och känner mig, avdelningsläkaren hade träffat mig sammanlagt 40 minuter kanske innan mötet ändå var det hennes version som gällde. Missförstå rätt här. Jag är inte ute efter lpt, jag är inte ute efter polishämtningar och annat jäkla skit, jag klarar mig finfint utan förnedringen i att bli hämtat från sitt eget hem av två poliser eller maktlösheten man lever i med tvångsvård. Däremot är jag medveten om att jag ibland inte bör få vara ansvarig för att fatta beslutet om var någonstans jag ska befinna mig och vad jag ska göra. Jag vet att jag inte förmår be om hjälpen, jag vet att jag inte kan ta emot den för jag får sådan panik av psykiatriska avdelningar att jag kastar mig ut därifrån så fort jag bara kan om jag är där frivilligt. Särskilt om jag har ett driv att gå och dö. Det värsta var väl inte det faktum att hon inte ansåg att det var bra att göra något alls i princip utan att hon var benhårt bestämd om att jag hade en diagnos jag inte har, att min läkare och psykolog som också var där inte sa någonting och att dom höll ett möte där meningen var att jag skulle bidra (deras förhoppning) samtidigt som jag hade den värsta ångest jag haft på flera år utan att någon reagerade. Efteråt när jag stapplat mig till bilen och började få tillbaka förmågan att andas och vi åkt en bit sa jag rakt ut att dom kommer låta mig dö. Dom kommer att sitta och titta på när jag tar livet av mig. Dom tror att jag bråkar med dom när det är på blodigt allvar. Jag har alltid varit livrädd för vårdintyg men jag har samtidigt också på något vis sett det som det yttersta skyddsnätet om jag blir för sjuk. Dom tog bort det. Dom ber mig ta ett ansvar jag inte orkar och inte kan. Dom gav mig budskapet att om jag vill dö så får jag. Mitt liv är inte värt mer. 

 

Efter det har jag gett upp det sista. Jag är ledsen, jag har inte orken att kämpa, jag kommer slå nästa person som säger att jag visst har det. För nej. Jag är slut. Dom som borde finnas där när allt är för trasigt vill inte hjälpa mig om jag inte är friskare. Jag har för sjutton fått ringa till slutenvården när jag varit hemma på permission och sagt att jag inte kan komma in på kvällen för risken är för stor att jag skadar mig eller försöker dö och det är "beteenden" dom inte tolererar. Jag har blivit utskriven från avdelningen för att jag under permission försökt ta livet av mig. Utan samtal med avdelningsläkaren, bara rakt av och då var hon i tjänst under tiden jag kom in på medicinakuten och under tiden en annan läkare från psykiatrin gjorde bedömningen av mig.

 

Efter det mötet har jag inte försökt be om hjälp när det varit katastrofartat. Jag kan inte längre. 

Dagar försvinner, veckor, månader. Tiden går. Obarmhärtigt kommer en ny dag när den gamla tar slut, om och om igen. 

 

Jag har uttryckligen sagt hjälp mig. 

 

Svaret är hur, vad vill du ha? Jag vet inte. Jag gör inte det. Jag vet att jag är så trött, så trött. Jag vill att någon viskar i mitt öra att det är okej, att jag får släppa taget. Jag är så trött att jag bara sitter still fast ångesten och desperationen och uppgivenheten sliter mitt inre i stycken. Jag orkar inte släppa ut det för jag orkar helt enkelt inte skrika och slåss. Det finns inte energi till det. Jag säger väldigt sällan hur det är, det är lättast så eftersom jag inte vet vad andra kan göra oavsett om det är vården eller någon annan och det ger uppgivenheten en extra knuff. 

 

Gör saker som är bra är ett standardtips. Ett bra sådant i dom allra flesta fall. Jag har försökt, oj vad jag har försökt, och för varje sak jag gör försvinner lite mer av energin jag inte har. Till och med det som borde ge glädje och positiv påfyllning dränerar mig. Hur ska det gå att hitta motivation att leva när verkligen allt kostar mer än det ger? När det inte finns andhämtningspauser?

 

Nej det är ingen större skillnad nu mot senast. Jag är tröttare mest. 

Ett. Jag är nog den enda kvinnan i universum som inte blivit objektifierad. Någonsin i någon situation av någon. Jag minns när vi gick i åttan eller nian och en av mina lagkamrater i handbollen pratade om hur jobbigt det var när killar och män visslade efter henne och skrek saker. Jag bara tittade, jag visste inte att sådant hände. Det finns en mångd olika tänkbara förklaringar. Jag är rätt ful, jag noterar inte andras signaler (jag skulle ju inte missa om någon tar mig på rumpan men smågrejer ser jag inte), jag rör mig inte bland alkoholpåverkade människor i någon större utsträckning, jag har ett förhållande, mina få vänner är inte idioter som skulle göra sånt, jag inger någon form av respekt (har jag noterat efter alla år, folk gör inte vad som helst mot mig) och framförallt så har jag nog haft en jävla tur. 

 

Två. Jag vill inte äta mat. Jag vill inte vara hungrig. Jag hatar mig själv för att jag äter. Jag vill inte se ut så här, känna mig så här och vara så här. Det är inte värt att vara ätande. Det är inte värt att försöka bli frisk på den fronten för jag hatar hur jag är nu. Jag hatar varenda matbit jag äter. Jag skäms för att jag inte har självkontroll nog att svälta mig till döds. 

En förmåga som helst ska utövas när personen framför dig redan är svag, trött och ledsen. Det ger liksom den där extra effekten då. Lite guldkant så att säga. En bra start är att du på något vis har ett maktförhållande gentemot personen, läkare, socialarbetare, handläggare på försäkringskassan, psykolog, kurator eller liknande är en bra förutsättning. Be sedan personen berätta hur det verkligen är. Är det sedan tidigare känt att denne har problem med den uppgiften är det bonuspoäng till dig. Oavsett vad som nu sägs bemöt det med någon av följande fraser: 

Jaha.

Så det säger du.

Ojdå.

Nej men så illa är det nog inte.

Menar du det?

Liknande egenkomponerande fraser går också bra, det absolut viktigaste är att du säger det med så lite känslor inblandat som det bara är möjligt. Nonchalans är det du strävar efter. Ställ inga följdfrågor på uttalandet från personen, visa inget intresse. Därefter blir det lite olika beroende på vem du är och vilken situation du är i. För läkare och annan vårdpersonal är det här allra bäst att fråga:

Vad vill du att jag ska göra nu?

Troligen har personen inget svar eftersom denne sedan tidigare är nedbruten och trött. Det är bra, ge inga förslag. Avsluta samtalet. Är du i en position där du på något vis skall fatta beslut eller göra en bedömning som kommer påverka perosnens framtid, exempelvis om du är handläggare på försäkringskassan, se till att inte lämna några svar alls, om du har möjlighet gör gärna personen mer osäker genom att berätta hur svårt det är att få igenom det som ansökan eller beslutsfattandet gäller.

 

Lämna sedan rummet och glöm bort att människan existerar. Vid behov, upprepa.

"Dom tror ju att jag gör det för att jävlas. Dom vill inte ens föra en diskussion eller fråga mig varför det hände. Dom tror att jag gör det för att provocera. Dom har bestämt sig och vill inte ens försöka lyssna."

 

Jag sitter hos psykologen och är trött och uppgiven. Så less på hur jag blir behandlad av stora delar av vården. Eller bemött snarare, särskilt av psykiatrin. Jag har inte en emotionellt instabil personlighetsstörning. Det är utrett så sent som för ett drygt år sedan. Det är utrett av min läkare i öppenvården som jag har regelbunden kontakt med tillsammans med psykologen jag träffat varje vecka i flera år. Ändå blir jag bemött och behandlad som om jag har diagnosen. Hur nu det bemötande ska hjälpa någon som har diagnosen är jag förvisso oklar över men jag kan helt säkert säga att det hjälper inte mig. Det hjälper mig absolut inte att inte bli lyssnad på, att bli dömd på fläcken utan några som helst undersökningar eller frågor. Det hjälper mig inte när andra säger sig veta vad jag tycker, tänker och tror utan att ha hört sig för. Jag hatar när människor stoppar ord och åsikter i min mun. 

 

"Fast jag tror inte det. Jag tror att det är riktat mot dig själv. Jag tror inte det handlar om andra, det handlar om dig, det känns mer som det handlar om självhat och desperation."

 

Det är skönt att ha i alla fall en på min sida.

Något är fel. Jag eller vården. Idag ringde jag den slutna psykiatriska avdelningen jag vårdas på för att berätta att jag är för sjuk och suicidal för att kunna komma tillbaka efter permissionen. Jag tror det är mig det är fel på ä, det brukar vara det. Samtidigt undrar jag över om inte det här med att man måste vara frisk för att vara sjuk har gått lite för långt när slutenvården inte tar emot patienter som är farliga för sig själva.

Jag får dtms. Förenklat är det lite som ect fast med magnetfält istället för el. Ja och förhållandevis biverkningsfritt och man slipper sövning. Jag försökte klara det hemifrån. Det gick i två dagar, nu är jag på avdelning. Två dagar före julafton och jag känner mest att jag inte orkar. Jag är här frivilligt men kraven som ställs känna så höga så jag vet inte hur länge jag blir kvar. Minsta snedsteg och man åker ut med huvudet före. 

 

Jag kan inte ta mer.

 

Inte fler människor som ställer frågor dom skiter i vad jag svarar på.

 

Inte fler människor som har bedömt mig innan dom träffar mig och vet vad jag tycker och tänker utan att fråga.

 

Inte fler jävla råd om fotbad, tekoppar och tv-program när jag håller på att rasera.

 

Inte fler människor som bemöter mig osm jag är en mindre vetande varelse.

 

Jag tänker inte svara ärligt på frågor för det gör ingen skillnad. Det är ändå ingen som orkar lyssna. Det enda som händer är att jag gång på gång påminns om att det jag säger inte är viktigt. Det jag upplever är inte viktigt. Jag jag upplever är inte på riktigt, inte på allvar. Det jag säger är inte sant. Det jag säger är inte värt att höra på och bemöta. Jag blir bekräftad i att jag inte är värd att lyssnas på.

Jag vill hem och dö.

Läkaren svarar mmm med frånvarande blick.

 

Det är en bedömning, klockan är sex på morgonen och platsen är IMA, intermediärvårdsavdelningen.Jag har varit vaken i stort sett hela natten och är trött, uppgiven och besviken över att vara vid liv. Läkaren från psykiatrin ställer två frågor. Hon undrar hur det är och jag är trött, har ångest och vill dö. Sedan frågor hon om jag vill komma bort till dom efter att jag är medicinskt färdigbehandlad eller om dom ska komma tillbaka till medicinavdelningen. Inget av det svarar jag. Inget, jag vill inte träffa någon. Därefter är bedömningen slut.

 

Låt oss backa tillbaka. 

 

Det är tisdag.Tisdagar är min psykologdag så den här tisdagen sitter jag uppkrupen i en stol med benen som en mur framför mig som skydd mot omgivningen, ett gömställe att fly till. Det är en sådan dag när jag har svårt att prata, ångesten kväver rösten så jag nicker och skakar på huvudet mest, yttrar enstaka ord med stor ansträgning. Innehållet på samtalet den här tisdagen innefattar bland annat en av alla dessa skattningsskalor och när vi når frågorna om självmord och livsleda blir det ännu svårare. Han frågar om jag har planer på när och hur jag ska ta livet av mig och jag kan inte svara. För jag har planer. Jag vill inte dela med mig av dom, jag vill inte heller ljuga. Det är svårt att ljuga. Psykologen som är den som känner mig bäst av alla inom vården och som är en av få som kan läsa mig någotsånär överhuvudtaget blir orolig. Såpass att han tillkallar en läkare för en bedömning.Det är en läkare jag inte träffat tidigare, bedömningen slutar med konstaterandet att jag inte är sämre än när jag kom dit och att om jag har för avsikt att dö så är det inte en omöjlighet eller ens särskilt svårt även om jag är inlagd så jag får gå hem.

 

Klockan går och det blir kväll. Jag matar i mig piller på piller, det tar rent fysiskt stopp innan jag är nöjd. Jag föbrannar det faktum att alkohol smakar skit och kastar mig ut i utomhuset för att ta mig till närmaste bro. Steg två i planen.Halvvägs blir jag upplockad av två poliser. Dom är snälla, jag är så trött så trött, jag vill inte åka med men har inget att sätta emot och blir inföst. Det går fort, blåljuset är på och bilen sladdar genom dom många rondellerna. Jag får komma in på akuten, ledsagad av den ena polisen som försöker distrahera mig genom att prata om böcker. Dom ger mig en plats på en brits, först pratar polisen med läkaren och sen jag. När dom lämnar mig går jag, jag vill verkligen inte, jag står inte ut. Det tar inte lång stund innan dom hittar mig och jag blir ledd tillbaka. När proverna är tagna, behandlingen ska påbörjas och jag ska upp på avdelning frågar den unga läkaren oroligt om det finns en risk att jag går därifrån. Min man som varit med förut säger att ja, det gör det och han blir ombedd att stanna på avdelningen tills läkaren från psykiatrin kommer. Vid ettiden måste han åka och jag lämnas ensam. Jag ligger där, ångestfylld, illamående och så djävulskt trött på precis allting och hinner både med att dra infarten och gömma mig på toaletten innan psykläkaren dyker upp. 

 

Då är vi tillbaka till bedömningen. 

 

Jag vill för allt i världen inte bli inlagd så jag är ju nöjd med den men samtidigt kan jag se hur skev den är. Hur förbannad jag hade varit om någon av mina närstående fått den bedömningen och det bemötandet. Hon frågade inte vad syftet var, hon frågade inte om jag hade tänkt göra om det, hon frågade inte vart jag varit på väg när polisen hämtade mig. Hon lyssnade inte på mig. Det är något av det värsta en läkare kan göra, att inte lyssna och inte ta det som sägs på allvar och vara inte engegerad.

Jag är tom. Och full. Det finns inga känslor samtidigt som det svämmar över av ångest och matthet och smärta. Det är tiotusen tankar men jag kan inte fånga dom så jag vet inte vad jag tänker. Hur jag än vänder mig raserar något, gör jag en bra sak åt ena hållet försvinner lite på andra sidan. Hur jag än tar i så försvinner mer ork än jag får tillbaka och dag för dag tappar jag lite till av det som bygger upp mig. 

 

Medicinhöjning utan märkbar effekt. Folk runt mig säger inläggning. Jag klarar det inte. Det finns inget lugn i att vara på sjukhus för mig. Det är en stressande miljö. Det finns mängder med saker som gör att jag känner mig otrygg. Väntar på remissvar, har besök av mobila akutenheten som ger mig mediciner varje kväll. Det görs saker. Det är bara jag som är felet.

 

Måndag. Kraschlandning efter utställningshelg och dagen hann knappt bli eftermiddag innan det spårade ur. Timmar senare däckade jag av och blev bryskt väckt och sedan inkörd med blåljus. Den vanliga histiorian med totalpanik och dragna nålar och annat skoj. Blev psykbedömd och frikänd trots att avsikten vad död. Flyttades till mava, slet upp en pvk och blodade ner ett halvt golv och rymde sedan från avdelningen. Blev inhämtad med polis och det följdes av vårdintyg och vak och psykbedömningen dagen efter ledde till ett fattat intagningsbeslut för överläkaren som var dagens bakjour på psykakuten sa att han inte under några omständigheter tänkte skicka hem mig när jag mådde så dåligt som jag gjorde. En natt på psyk och sen skrev avdelningsläkaren ut mig utan direkta frågor. Så kan det ser ut.