uppfortsomfan

...

Måndag, idag alltså, låg aktivitet. En promenad men jag frös så mycket så den blev inte lång. Sen dator och te. Scä och första basinfon. Rätt värdelöst faktiskt. Men men, jag var där.

Tisdag blir boendestöd mitt på dagen och sen vet jag inte. Sticka, virka... kanske städa lite. Ingen jätteaktivitet alltså.

Onsdag är psyksamtalsdag. Den här veckan är det tvätt också, riktigt party.

Torsdag kanske jag följer med Jonathan och får reda på om han måste operera handleden eller inte och sen är det nästa basinfo på scä, om jag går då vill säga.

Fredag är det träffa mamma, träning för små söta handbollsbarn som jag hoppas orka gå på.

Lördag är helt oplanerad men säkert städning. Kanske baka något. Mysa i soffan eller något åt det hållet. Ordna med julklappar... något.

Söndag spelar handbollssmåttingarna matcher på eftermiddagen så detär nog ungefär det jag orkar med.

Spännande liv va?

Bara rubriken i sig får mig att småle, handväska? Jag? Haha. Det närmaste en handväska jag kommer är min miniikeakasse som jag brukar lägga illerselar och bajspåsar och kanske en vattenflaska i på sommarpromenader. Ja eller min rygsäck då som jag har med mig ibland, faktiskt lite oftare på sista tiden. I den hittar man så här års oftast:

-Min kalender, så mycket möten med vård och folk här och var att den numera får följa med istället för att ligga hemma  på skrivbordet.

-En liten medicinburk med doserna för den tid jag beräknat att vara bort

-En vattenflaska så jag kan svälja medicinerna

-En packe näsdukar till min snoriga näsa eller annat viktigt

-En flodgris och en Thurgott

-En halsduk, om det blir ännu kallare

-Ett litet anteckningsblock

Så ungefär så ser det ut. Roligare är jag inte. Haha. Nej, mig med en handväska är nog en av dom mest absurda tankarna jag tänka mig. Så.. fel.


Dagen idag har varit.. om vi säger som så, jag somnade med ångest efter att ha legat i ett hörn på golvet och bara grnytt. Vaknade med samma skit. Har försökt underhålla mig för att hålla tankar och känslor på avstånd. Frysen är avfrostad, jag har handlat, städat. Plockat i ordning. Duschat. Sen var det adventsfika med Jonathans familj. Mysigt men ansträngande, socialt tar så mycket ork.

Jag äter som en kratta. Allt ger mig ångest, minsta lilla sak får mig hysterisk. Bara te kan accepteras någorlunda. Psyk? Något är detdags för. Jag vill faktiskt äta men jag kan inte hantera känslorna. Jag vill bara dö dygnet runt. Vill härifrån. Inte känna mer. Ungefär så är det. Jag vill bli tvingad att äta. Jag vill äta. Under kontroll när jag inte kan råka falla för impulserna jag har för egentligen någonstans därinne så är det inte död jag vill vara. Egentligen. Jag kan bara inte riktigt känna det just nu. Det är så dubbelt. Jag önskar mig att få vara som andra. Som inte bryter ihop över ett dagsintag som är lika stort som i runda slängar en knapp halv normalportion till lunch. Idag är en sån här dag när psyk känns som ett alternativ. Igen. Fast jag inte vill för dom är så.. jag avskyr stället helt enkelt. Jag gillar mitt hem klart mer!

Förresten vill jag bara berätta om en tradition som jag fått från min makes släkt. Strumpgubben, som kommer varje advent och lägger en liten liten present i en strumpa som man lagt ut kvällen innan. Kanske en liten daim, kanske en liten påse nötter, en tvål eller en fin penna. Dundermysigt är det=)

Några filmer jag gillar är:

Chocolate
Eternal Sunshine of the Spotless Mind
I rymden finns inga känslor
Nightmare before Christmas

Ligger fortfarande efter men ja, det här var mina kläder igår efter att jag kravlat mig ur pyjamasen vid tolvsnåret.

Dom här en om dagenrubrikerna hänger jag ju inte med på. Missade gårdagens. Min önskan var det och eftersom jag ligger efter och är lite lat så tar jag samma text som jag använt som tävlingsbidrag en gång:

"Jag önskar att världen vore lite mer som i min favoritbok. Den handlar om en annan värld, en värld där var och en följer sitt "highest right", där alla har en egen stjärna på himlen som blinkar milt mot dom och visar vägen mot deras inre önskan. Där modet att följa sina stjärnas mjuka viskningar leder var och en mot sin lycka.

Det är också en värld utan våld, utan slagsmål och blod, en värld där alla har med sig, djupt inne i sig själva att behandla andra såsom du själv vill bli behandlad. Där det är sanning som inte ifrågasätts. Det är en värld utan avundsjuka och missunsamhet, man gläds åt varandras lycka och framgång av hela sitt hjärta. För det är ju vad man vill att andra ska känna inför ens egen lycka.

Visst kan svårmod och dystra stunder med tvekan komma men då finns alltid deras stjärna att vända blicken mot och tröstas av. Om man bara följer sitt "highest right" så kommer lyckan, så når man dit man vill.

Så önskar jag att världen var."

Imorse, tidigt, innan någon del av min hjärna vaknat steg jag upp. Tog mig halvsovande in till söder. Stepwise på scä stod på programmet. Det skulle ta massa tid sa hon. Fast i vanlig ordning var jag snabb. Skattningsskalor är något av en specialite. Klicketiklick och lite mer klick och sen var det färdigt. Summan av det hela blev att jag verkar ha en trettioelva diagnoser till. Det är ju inget som mer än indikerar (vad jag vet) så det är väl inget som står fast men jag var både deprimerad, ångestfylld, hade borderline, passiv agressiv personlighetsstörning och säkert något mer.. ja.. anorexia då. Och så funderade hon och tyckte att hennes uppfattning av mig snarare var asperger än adhd. Så.. ja.. det måste varit nästan full utdelning?

Summan och slutresultatet blev... att hon inte ville föreslå ändring i mitt ätande eftersom hon tyckte att jag mådde för dåligt för det. Så, nu händer ingenting förr än läkartiden om två veckor.

.. och du sa ja, och jag sa ja...

... och för alltid vandrar vi hand i hand.

Och igår var jag för trött och utslagen för att skriva något om det. Vaknade med halsont och alldeles för trött hjärna efter kaosnatten och gick som i dimma hela förmiddagen. Sen hade jag samtal på psyk och efter det gick jag runt på stan och väntade på Jonathan eftersom vi skulle på bio. Första gången på.. ehm.. ja alltså jag kan inte ens komma ihåg vilken film jag såg senast jag var på bio. Sen kom jag hem, såg på house satte en deg och somnade och sov i åtta timmar. Vaknade med halsont igen men bättre och jag har faktiskt lite av tankeförmågan med mig idag, woho!

Så, dagens planer? Brödet och sojabönorna är färdiga och ligger i frysen. Lussebulledegen står och jäser och sen ska det bakas och mjuk pepparkaka. Med lite tur så får jag finbesök i helgen och då ska det adventsfikas. Så det så. Sen tänkte jag experimentera fram någon ny maträtt i vanlig ordning. Sen hoppas jag på att Jonathan kommer hem och är jättesugen på att städa, för det är INTE jag. Vore mysigt att gå ut också.. det är snö. Hmm.. jaja, jag måste ju i alla fall gå till ica för att handla.


"Min bästa vän"

Det är en rubrik som jag känner mig rätt ställd inför. Vad ska jag skriva här? Om vem? Om vad? Det var länge sedan jag hade en bästis på det sättet man kan ha när man är liten. Ja, jag var väl just liten senast jag hade en sån. Nu är det ju annorlunda. Jag har några mycket nära vänner men att rangordna så en är min bästa vän. Nej. Dom är bra på olika sätt, jag vänder mig till dom i olika situationer, gör olika saker med dom, och saker med flera vänner också.

Dom har liksom olika betydelse men inte mer eller mindre. Men kanske är den bästa vännen ändå min man? Vi har hållt ihop i åtta år. Vi har sett varandra växa från små söta sextonåringar i första klass på gymnasiet. Vi har följt varandra när vi utvecklats, lärt oss om livet. Vi har flyttat hemifrån ihop. Vi gör faktiskt nästan allt ihop och jag är alltid trygg, mår alltid lite bättre när han är med. Vi skrattar åt samma saker. Han är en väldigt fin människa helt enkelt.

Annars har jag mina älskade Skaratanter. Och Magdalena. Det är underbara människor allihopa. Dricka te och prata, sy och virka. Ha midsommarfester. Finnas och vara. Det är bra vänner.

Igår var inte förstahjälpenlådan min vän. Igår var vi inte sams och jag har inte riktigt slutit fred ännu. Jag gav mig på den.

Fem godisar, nej förresten, tio för det finns så många goda sorter. Mums, tugg och jaha så var dom slut. Men fem till. Jag mår redan så dåligt att det är skitsamma. Men vadfan, en kaka också då. Ja och sen var allt bara sött och sliskigt så en halv knäckemacka med smör för att få bort det sötaktiga illamåendet. Sen var det bara kört. Hyperventilerande halvspringande ut i blötsnönatten.

Snömodd som halkade under kängorna, ångestsvett och min egen andning ringande i öronen. Stod emot impulsen att kliva rakt ut i gatan framför polisbilen. Snabba steg, driven av ångesten. Lyckades somna. Vaknade strax efter tre, hade satt paniken i halsen och kunde inte andas. Kallsvettandes och skakande kastade jag mig upp. Ett lugnande tuggummi, en tidning och sen tillbaka till sängen. Somnade om någon halvtimme senare. Upp före sju. Halsont och huvudvärk och ännu inte riktigt sams med godiset.

Jag borde veta bättre än att ge mig på något sånt när jag för det första vet att jag blir hungrig av att börja äta godis och för det andra vet så väl att kvällar är när jag mår som sämst. Det är helt enkelt inte bra att ge sig på sånt så dags på dygnet när jag redan är sänkt i förmågan att kämpa mot ångest. När tvivlet är som värst och jag dessutom är trött och slut.

Psyksamtal idag. Kan nog behövas. Om jag får fram något.

Just nu vet jag, eller tror i alla fall att jag kanske borde vara inlåst. Men jag har inte tid. Det är så mycket jag ska göra, vill göra, folk jag vill och ska träffa. Baka lussebullar, sätta upp adventsljustake. Nästa tid på scä, baka en tårta till Jonathans lillebror. Ta hand om djuren. Göra pepparkakshus. Laga något av all mat vi köpt. Träffa mamma. Hoppas på att få hit vän över helgen. Det finns inte utrymme i planeringen för att må dåligt. Finns inte utrymme för att tillbringa nätter skakande av köld under äckelgula landstingsfiltar och försök till att äta det fesljumma slasket dom försöker kalla mat. Tid att neka medicinering och försöka att stå ut med ignorerande personal och hålla käften fast hela själen skriker efter sällskap och bekräftelse. Vara vuxen.

Jag vill inte vara det. Jag orkar inte. Jag vill vara ter och ha haklapp och en barnmatsburk att bli matad ur. Öppna munnen när flygplaner kommer, tugga och svälja och skratta när jag kletar ur geggan över halva ansiktet och hela bordet och sen får en banan att mosa i näsan till efterätt. Slippa ansvaret jag inte orkar bära. Men det är ju inte så det fungerar. Det är ju jag och mitt tras som ska laga mig själv. Ingen vågar ta på sig en enda bit av ansvaret, bara tassar runt och är försiktiga. Rädda för mig? Rädda för att göra fel.

Anyway, besöket igår. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det men jag upplevde att hon verkligen var ur balans. Hon blev påtagligt förvirrad, ur fas när jag kom in och inte tittade på henne. Jag menar inget illa med det. Jag har bara svårt för det. Min psykbehandlare har jag träffat i två år tror jag, ja något sånt ungefär. Jag tittar sällan på honom ens nu. Det var nästan hennes första fråga. Varför jag inte tittade på henne. Hur förklarar man det utan att låta fullständigt sanslöst störd? Jag gillar det bara inte. Precis som jag inte gillar attackerande kroppskontakt (tack för att du frågar om kram var ok, emelie).

Hon tappade tråden, verkade ställd och osäker. Brukar dom vara så? Stannade av mitt i meningar. Och blev chockad av vikten och vad jag åt. För så såg det inte ut när remissen skrevs. Nej, jag vet, det är det jag försökt förmedla i en månads tid. Att det är värre, att jag blir sämre, att jag tappar i vikt och ord och ökar i ångest. Men det är ju ingen som hört sett eller luktat det uppenbarligen.

Nu är det bara att ladda om till tisdag och hoppas (men inte för mycket, då kan fallet bli så hårt) på att det går att ordna någon typ av behandling för mig.

Jaha, ännu en passande rubrik från 30dagarsgrejen. Min dag idag innehöll en tidig morgon. Bus med sötaste fröken Alinda.

 

Sen resa hem till föräldrarhemmet för att träffa liten bror. Jag drack te, löste lite korsord och ordgrejer. Gjorde ett test på nätet. Sen följde han mig hela vägen till scä för att jag inte skulle fega ur. Samtal, bedömningssamtal. Hon verkade väldigt ställd och konfunderad. Tappade bort sig, verkade ha svårt att hålla någon tråd. Kunde inte lova behandling men sa att i dom flesta fall så hittar dom någon som fungerar. Fortsättning följer på torsdagmorgon.

Sen dejt med glada inspirerande Emelie som tagit sig in till stan för att träffa mig. Jag drack kolate, det var mumsigt. Jag och min nya kärlek till kola som jag inte kan förstå varifrån den kommer.

Hemfärd i rusningstrafiken med ångest gnagande. Handling på ica och sen lagade jag champinjonsoppa som jag fegade ur att äta. Svarat på bloggkommentarer.

Nu sitter jag här och avskyr mig själv. Har ångest och är trött. Vill vara bättre än så här men jag är feg, dum och ovillig.

 

Det här är min adventskalender för i år. Föll som en fura när jag såg den på Lagerhaus. Så, utmaning för december är en varje dag. Helt sanslöst hur mycket jag vill ha decembermys och adventsstjärnorna uppsatta i år. Ska göra pepparkakshus med torn. Och baka massvis med lussebullar.

Jag är rädd. Livrädd. Bedömningssamtal imorogn. Skjut mig tack. Jag är för tjock och äter för mycket för att få någon. Varför slösa på deras tid?

Kärlek är kalla regninga höstkvällar med tända ljus, varma koppar te och glittrande ögon tvärs över bordet. Värmande händer över kalla fingrar. Vänner som skickar sms bara sådär för att berätta att dom tycker om en. Kärlek är omtanke och små gärningar utan krav på motprestation.

Kärlek är att smyga upp och laga frukost i smyg och överraska.

Kärlek är varmt och mjukt. Den är pirrande och den är trygg. Den är en berochdalbana och en stadig pråm. Kärlek är att laga favoritmaten. Kärlek är att dela det bra och det dåliga. Kärlek är en varm kram när allt känns tungt. Att ringa "bara för att". Att ha någon att sakna.

Kärlek är orden som inte sägs men ändå finns. Nakenbad. Kärlek är tokiga påhitt. Kärlek är att gå tillsammans under ett paraply. Att vilja vara så nära att man delar på en tågsäng. Oväntade presenter. Att komma hem och se att det är städat. Att krama en mjukdjursgris. Värme i bröstet och mjukhet i själen.

Jaha, det var ju en lämplig rubrik för idag. Hitills har det gått åt helvete. Jag är dessutom förstoppad så jag ser fram mot microlax om ett tag så jag kanske slipper den där obehagliga smärtan som börjar komma smygande. Men, hitills har jag ätit (pinsamt lite):

En portion rågflingegröt med rårörda lingon och mjölk samt tre stora koppar te med mjölk.

Får förhoppningsvis om ångesten släpper bara lite litegrann fylla på den där listan senare. Har handlat några dumle och ett par bitar naturgodis (nötter i choklad) att fylla på förstahjälpenlådan med. Den ser liksom vänlig ut. Jag gillar det. Den står på mitt skrivbord och ger lite pepp, lite trygghet och lite godhet (inte som i namnamgod utan som i snäll och god) till mitt liv. Ovanpå sitter Thurgot och ser uppmuntrande ut.

Förutom maten har jag varit duktig så här långt idag. Har bakat bröd, har gröna ärtor på spisen som ska koka färdigt och sen frysas in. Jag har tömt frysen på saker vi aldrig kommer äta upp och saker som frystorkat. Upptäckt att vi har hysteriska mängder kantareller. Sen har vi storhandlat på Willys. Sorterat om lite i skafferiet och fått ordning på alla sorters mjöl. Köpt linser så jag kan se världen ordentligt. För att toppa det där så har vi tre maskiner tvätt som ligger och snurrar i tvättstugan. Behöver jag säga att jag är helt slut?

Vidare projekt för dagen (om jag orkar, känner mig faktiskt som jag förtjänar att vila om jag vill) är att byta ut köksbordsskivan, dammsuga och kanske laga i ordning lite matlådor att fylla den numera ganska tomma frysen med. Ja, och redigera bilderna jag tog i Skara och få ut på fotobloggen.

Idag går en stor tacksam tanke till min bror som orkade lyssna igårkväll. En till Emelie som ska stötteträffa mig på måndag efter mitt första möte på scä. En sista till världens bästa Jonathan som sitter i tvsoffan just nu och bara är underbar.

Eftersom jag är trött som en gnu efter för lite sömn, för lite mat och massa flängande hela dagen så orkar jag inte skriva så mycket om böckerna men här kommer några bra böcker. För övrigt är det sjukt svårt för mig att berätta om böcker och musik jag gillar, det känns nästan mer personligt än frågor som rör ämnen som normalt sett räknas som personliga. Det är verkligen att lämna ut sig naken, i min värld.

Curious lives av Richard Bach
Konsten att vara Ela av Johanna Nilsson
Alltid den där Anette av Peter Pohl
Hon går genom tavlan, ut ur bilden av Johanna Nilsson
Den långa flykten av Richard Adams
Serien om klanen Otori av Lian Hern

Efter att ha studerat "30 dagar" så har jag insett att det finns några rubriker som jag inte har lust att skriva om. Så här kommer min uppdaterade lista:

Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar Utbytt mot Några bra böcker
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro Utbytt mot Min önskan
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon Utbytt mot Några bra filmer
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag? Två gånger på fem dagar? Nej, utbytt mot Favoritresmål
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Här kommer han, Mr Muckla:

Jag tror jag fattade ett bra beslut igår, ÄVEN om det var min sjuka del som blev nöjdast. Igår kväll mådde jag nämligen uselt. Helt under isen. Ute och halvsprang på ångestpromenad. Sittande i soffan med all min koncentration på att andas, skakade och kunde inte fokusera. Ville bara drämma handen genom ett fönster och känna annan smärta.

Samtidigt stod en synnerligen oskyldig chokladboll i skåpet och lockropade på mig. Berättade hur god den var. Mitt val blev slutligen att inte äta den. Jag valde att inte ta den för jag faktiskt inte visste om jag skulle kunna ha kontroll nog över mig själv efteråt för att inte göra något dumt jag skulle få ångra resten av livet, eller rentav aldrig få chansen att ångra. Jag valde bort den till förmån för att klara av att andas överhuvudtaget. Det låter fel men det kändes faktiskt rätt. Det är inte bra att gå för hårt fram, när det är så illa som det var igår räcker en kopp te med mjölk. Det var gott det med. Jag hade inte velat vara med och försöka hantera mig själv efter en chokladboll igår. Jag klarade det knappt utan den.

Dag två, rubriken är min första kärlek. Då är frågan, hur ska jag räkna? Är det min oerhörda kärlek till min lilla gosedjursflodhäst som jag haft sedan jag var något år gammal och fotfarande har i sängen och fortfarande släpar med mig till alla händelser och platser där det är jobbigt att vara fast han är så sliten att det snart bara är smutsen som håller ihop honom i ett stycke?

Eftersom jag mår sämre än sämst för tillfället och är mer sugen på att försöka dränka mig i duschen än att skriva något positivt så tänkte jag sno och påbörja denna lista jag hittade hos Cilla (som hittat den någon annanstans). Känns bara hemskt att sitta och delge hur vidrigt jag mår, jag vill ju vara positiv men just nu går det bara inte. Jag håller hårt i Thurgot, blundar och försöker att bortse från att luften känns som is och rakblad vid varje andetag.

Det är outhärdligt.

Ja här kommer då min gosla i egen hög person. Efter att ha bollat namn fram och tillbaka under kvällen så slutade det med att han döptes efter den första biskopen i Skara domkyrka. Eller ja, den som stod först i listan i kyrkan åtminstone. Vi var ju där i söndags. Tycker Thurgot var ett synnerligen sött namn. Så, here he comes!

Idag insåg jag IGEN hur begränsad jag är. Samtidigt som jag med allt jag har klamrar mig fast vid att jag vill gå ner i vikt, är för tjock och inte FÅR äta så har jag små stunder när visheten glimtar fram.

Smack. Rakt ner i backen. Rakt ner i avgrundhålet. Bank, brak. Rakt ner i svartaste svart i den krälande ångestgropen. Brinnande skärande. Allt för vaddå... wookade grönsaker? Allvarligt talat, idiot.

Det positiva idag: Jag stoppade i mig atarax igår, avskyr dom eftersom jag blir bakis. Trött, seg, öm i huvudet och småyr men! Jag har sovit inatt. Över tio timmar. Första gången på flera veckor som jag tillbringade så mycket tid i sängen och faktiskt sov i mer än ett par timmar. Häftigt! Helt fantastiskt faktiskt.

På plats hos god vän i skara. Hos älskad vän. Jag mår sämre än sämst. Åt lite mer än jag vill igår, resulterade i självskada. Tyvärr. Impulsiv igår, valde mellan tvångsvårda mig själv och åka hit. För hemma blir jag tokig. Har ätit enligt fullt matschema idag. TACK TACK TACK emelie som stöttat. Middag och kvällsfika kvar. Jag tror dock inte jag kör på samma imorgon. Det är lite för mycket men jag ska slutföra den här dagen. Ska ha provat en hel dag. Så det så.

Det här är ångestarne, han kom till på arbetsterapin i slutenvården när jag låg inne för ett antal år sedan. Namnet kom såklart för att han skulle hjälpa till att hantera den ångest jag kände och det gjorde han bra redan när jag pysslade och pillade med att få ihop honom!

 

Nu när jag städade så hittade jag tyg som jag köpt för länge sedan, ett fint mystyg i orange och min lust att sy väcktes. Skapa en ätstörningsstöttare. Något att pilla med, sy ihop, stoppa och sen ha som stödfigur när det känns tufft.

 

 

Har också ätit.

Havregrynsgröt med mitt snabbäppelmos (micrade äppelbitar med kanel på) och mjölk.

Knäckemacka med ost och smör samt en kopp te med mjökl

Två koppar te med mjölk

Lite varmrökt lax, potatis, cremefraiche med gräslök, några sockerärtor och lite gurka.

Låter ju som värsta häftiga middagen=p Nu, väger jag för och emot med avdelningsvård för jag har aldrig haft värre ångest.

Eller hur det nu är farbror Melker formulerar sig.

Jag hoppas inte att det är så i alla fall. För det här är inte ett liv jag vill leva. Konstant ångest sedan igårkväll. Verkligen konstant. Sovit sämre än vanligt. Kännt mig fet. Varit extremt orolig för en grotesk viktuppgång. Jag åt ju godis igår. jag ska ju börja äta mer idag. Sån ångest att jag vill sluta ut alla mina inälvor och smeta ut dom på väggen och sen skrikande dunka huvudet i geggamojjan. Ungefär.

Men, jag har än så länge bara bankat huvudet i väggen tre gånger. Jag har ätit grahamsgrynsgröt med kanel och mjölk och därefter en sharonfrukt. Jag har sällskap till min mellanmålsmacka. Min bror kommer för att ta bilder på illrarna och ska äta lunch här. Så det ska gå.

Har samtal på psyk idag också. Får se hur det artar sig. Jag är arg på honom. Jag är så trött på vården att jag kräks och jag mår förbaskat dåligt i min ångest. Kan lbi spännande.

Jag tror jag är räddare än jag varit på länge. Jag har fått ett "prova-på-att-äta-matschema" av den stora peppkällan. Det är ju inte direkt någon för att gå upp i vikt, äta sex gånger om dagen men det är mer än det jag äter nu. Det är fruktansvärt utmanande och det är tufft. Jag har redan ångest över det.

Och fjantigt nog så mycket ångest över scä. Att jag inte kommer få hjälp om jag äter normalare än jag gör nu, att dom kommer slänga ut mig med alla mina tankar och min skeva kroppsuppfattning om jag väger ett enda gram mer än jag gör nu. Det är förutom tjockiskångesträdslan den största rädslan inför att äta. Att alla inom vården ska skratta åt mig, håna mig och säga att jag bara låtit/låter bli att äta för att få uppmärksamhet, att jag larvar mig. För det är ingen där som tagit mig på allvar, inte ens nu när jag ätit ingenting och haft massvis med kroppsliga symptom har dom riktigt förstått. Det har lett till att jag tvekar. Kanske har jag inga problem alls? Kanske larvar jag mig bara? Kanske låter jag bli att äta på pin kiv bara för att vara jävlig?

Ikväll laddade jag mig full med pepp och åt tre godisbitar och en bragochoklad till House. Ångesten kom i ett snyggt förpackat paket men jag lever fortfarande och jag tänker fortfarande försöka följa schemat jag nu fått. För egentligen så är jag faktiskt förbannat hungrig.

Nu är det frukost med gröt och frukt och te. Och knäckemackmellanmål och sen en liten middag. Punkt och bestämt. Och när ångesten attackerar så ska jag ha i bakhuvudet "Emelie lovar att jag inte ska gå upp i vikt hysteriskt av det här". Hur långt bak det än är så ska det finnas där som något att ta tag i.

Ja, när man gjort något nytt en gång är det lika bra att göra det igen eller hur? En gång är ingen gång, två gånger är en vana. Jag har hört att det är så i alla fall.

Så, nu är frukostgröten och ett halvt äpple ätet. Gillar inte havregrynsgröt utan frukt eller sylt så det blir bara ett halvt äpple senare i eftermiddag men det var ändå ganska stort och själva poängen är ju att äta två gånger om dagen, inte att äta mer också.

Så nu har jag en hel dag att fördriva igen. Det snöregnar på tvären ute och jag fryser av att bara se det. Funderar på att städa men vet inte om jag orkar. Hmm.. ständigt dessa beslut.

Jajjamen. Jag klarade av det jag bestämt. Jag åt en underbar grahamsgrynsgröt med kanel och mjölk till frukost och sedan åt jag banan och drack en stor kopp te med mjölk till lunch. Jag åt alltså vid två tillfällen istället för ett! Som sagt, inget jättehopp, inte mer mat men ändå framsteg. Att kunna äta mer än den trygga frukosten. Jag tror ta mig tusan jag gör samma sak imorgon men väljer ett äpple istället för bananen. Vi har väldigt goda äpplen hemma just nu.

Stort stort stort tack till Emelie som trots att jag är envisare än en röd gris faktiskt försökt få mig att tänka rätt och lyckats inspirera mig till det här, även om det inte var så storslaget direkt.

Idag ska jag göra något nytt. Det är tyvärr inte att äta mer men det är att äta oftare. Eftersom det är minst lika skrämmande för mig att äta någon annan gång än frukosten så tänkte jag idag dela upp det. Har ju ätit gröt med en banan eller ett äpple så idag har jag delat upp det. Tog gröten med kanel till frukost och ska äta en banan i eftermiddag. Låter kanske inte häftigt men för mig är det en utmaning.

Dom där små sakerna som gör att jag står ut och inte hoppar från en bro:

- Mina äppelringar som hänger på tork och håller på att bli världens godaste äppelchips samtidigt som dom luktar gudomligt.

- Te i stor mugg. Värme och underbar smak.

- Mammastickade handledsvärmare i mysgarn

- Mina "tanter"

- Levande ljus i fönster

- Valrhona som har lärt sig rulla runt och gör det så fort jag har något gott i handen, utan att jag ber honom och sen tittar han sådär härligt hoppfullt på mig.

- Mitt duntäcke

- Gröt

- Tassandet på parketten när älskade illrarna kommer

- Världens bästa och mest stötande man

- Seriealbum

- Varma duschar

- Att köpa teburkar

Förvirrad, skärrad och extremt ångestfylld. Inatt var det positivt att ha impulsivt beteende. Det var en ren impuls, en ilska, en kraft en ide som väcktes och jag följde den.

Jag stod i svältens förvirrade trötthet och skakade av nervositet i kön. Jag beställde och väntade med vibrerande händer (den negativa sidan med att äta fiskburgare är att det alltid är lång väntetid). Sen åt jag. Jag blundade, tryckte undan allt jag skulle kunna tänkas känna. Fokuserade på att det smakade bra. Jobbade på att bara ta in det. Mätt som en gris bestämde jag mig för att nu kan inget bli värre så jag köpte lite godis. Åt några bitar men det var faktiskt inte alls vad jag var sugen på. Kanske var jag för mätt.

Hemma provsmakade jag en bit av knäckebrödet jag bakade i veckan. Sen lyckades jag med stor möda låta bli att göra något dumt och somnade istället. Vaknade efter fem timmars sömn. Precis lika äckligt mätt som när jag somnade men med en otrolig fruktansvärd jävla ångest. Hela huvudet fullt med tankar på hur vidrig jag är som åt igår. Som i stort sett frossade. Hetsåt? Hur äcklig jag är, hur mycket jag gått upp i vikt av det. Hur jag aldrig, aldrig mer ska göra något sånt igen.

Rask promenad i en timme. Skippad frukostgröt. Och en vedervärdig ångest. Det är hur det är här just nu.

Ska försöka lätta upp det med att ordna lite inälvor till älskade illrarna, shoppa en adventsljusstake, torka lite mer äppelringar och dricka te med tända ljus ikväll.

Jag gjorde det. Jag har ätit mitt livs dyraste fiskburgare. Jag tog en taxi till max och mötte upp min något alkoholpåverkade stackars äkta hälft som jag avbrutit i festandet (ja, han valde ju själv) för att hålla mig i handen är jag åt hamburgerfanskapet. Den var god, jag åt upp. Jag har dessutom ätit godisefterätt. Det var häftigt.

Nu är jag mätt. Mätt och ännu mättar och ångesten håller på att döda mig så jag ska ta min sprängfyllda mage och försöka somna innan jag gör något dumt.

Men jag har i alla fall ätit. Nu får vi se när det händer igen.