uppfortsomfan

Så äckligt trött. Hela dagen som i en dimma. Råkade fastna i en bok igårkväll och somnade på tok försent. Vaknade till först när jag var på gymmet vid sextiden. Åh så skönt. Lyckades göra illa mig lite. Inte när jag faktiskt använde bröstmuskeln utan när jag körde häckhopp och använde armarna för att ta sats. Kändes ganska misslyckat men som tur är så är det nog inte så farligt. En liten sträckning bara.

 

I övrigt så går det åt tokfel håll med vikten igen. Ökar ett par hekto om dagen. Måste se över vad det är jag äter. Inget gör mig mätt och det blir ett problem. Vet inte hur jag ska göra. När jag lyckades gå ner lite tidigare så åt jag mycket protein. Kanske får satsa på det. Eller bara helt sluta träna för då kan jag bara lägga ner ätandet helt. Just nu känns det nästan som ett alternativ.

 

Jag har liksom ingen karaktär, ingen självkontroll. Jag måste äta mindre.

 

Fan.

 

Jag vill bort, bort, bort.

 

Längtar ut. Längtar dit där allt gör mindre ont.

 

Vill vara någon annanstans. Vill försvinna härifrån.

 

Fast bort hjälper inte. Ut hjälper inte. Någon annanstans lättar inte upp något. Att ta sig härifrån dämpar inte. För det är i mig det gör ont. Det är i mig all skit finns. Det följer med mig vart jag än är.

 

Så jag vill slita upp mitt bröst och riva ut allt som gör ont. Jag vill riva sönder min hud och låta smärtan rinna bort. Jag vill dunka huvudet i väggen tills allt som finns kvar är ett växande blåmärke.

 

Fast det hjälper inte. För det som gör ont på insidan försvinner inte. Det enda som händer är att jag har ont på utsidan också.

 

 

 

För övrigt vet jag varför jag går upp i vikt igen. Hekto för hekto lägger det sig på mig. Jag hatar mig. Jag som kämpat så förbannat för att hålla vikten. För att stanna kvar där jag kan ha mina kläder. Jag går upp i vikt för att jag äter för mycket. Det är inte svårare än så. Idag är en ganska vanlig dag och då har jag ätit följande:

 

Frukost: Ungefär 1.5 dl naturell yoghurt och en halv bägare laktosfri kvarg. En halv dl russin och en kvarts dl rostade solrosfrön. På en höft sådär. Sen en halv dl mjölk i teet.

 

Lunch: Sallad som bestod av salladsblad, olika bönor, lite tofu, zuchini, paprika och några valnötter. Ett par körsbärstomater och ett gäng morotsstavar. Två tredjedelar av en bar från kung markatta. Typ muslibar.

 

Fika: Två marabou daimcookies och någon dl mjölk i teet.

 

Middag: Två portioner färsk pasta med sås på sparris, edamamebönor, tofu, paprika, lök, zuchini, champinjoner, havregrädde och rätt mycket riven cheddarost, i runda slängar en dl kanske, i mina portioner alltså.

 

Fika: Två marabou daimcookies, en dl mjölk och en bit torone (snorsöt nougatgrej).

 

Skulle nog påstå att det är en snittdag för mig och jag går, upp, upp... upp och så lite upp till. Fan ta min kropp och det faktum att jag gillar mat.

 

 

 

Dagens höjdpunkt: Smaka på viol-lakritsteet jag köpte.

 

Dagens absoluta bottennapp: Ha brutalångest en halvtimme i Kista för att all mat är fel, fettbildande och asläskig.

 

 

Solen sken, jag satt på balkongen en stund. Jag gick ut och sprang. Årets jobbigaste runda slutade som årets längsta. Vägrade ge upp bara för att det var lite tungt. Skönt efteråt för att jag gjorde det. Jag tenderar att ge upp lite för lätt ibland.

 

Promenerade lite inne i stan. Vägrade mig att köpa kläder för idag var en sån dag när jag var för ful, fet och ovärd allt sådant. Så jag köpte te istället. Te är bra, det är jag alltid värd. Det är aldrig negativt.

 

Tittade på innebandy en kort stund och sedan åkte vi alltså till Kista. Jonathan hittade det han behövde och jag tyckte allt var fult, jag var ful och inte hade jag ätit mer än ett äpple på många många timmar. Därav den extra matångesten som inträdde. Jag åt, lämnade största delen av nudlarna men jag åt ändå till slut.

 

Det var min dag. Nu har jag bara så mycket ångest att jag helst av allt vill försvinna och tankarna på att skada mig är alldeles för otrevligt närvarande. Jag orkar bara inte. Lämna mig ifred.

 

Alltså.

 

Ångesten va.

 

Känslan när man ätit onödigt godis en torsdagkväll.

 

Alltså.

 

Den ångesten.

 

Onödigt som i att jag har gått upp i vikt igen och jämt och alltid. Onödigt för att jag helt enkelt måste lära mig att inte ge efter för sug sådär mest hela tiden för då blir man just tjock i slutändan. Onödigt för att jag inte orkar slåss med mer äckelångest. Onödigt för att jag förbannar min kropp ännu mer.

 

Alltså.

 

Hatet va.

 

Det hatet man känner mot sig själv när man har ångest efter att ha ätit godis en torsdagskväll. Det hatet mot sin kropp som inte kan bete sig.

 

Det hatet.

 

Hatet mot sig själv för att man inte har karaktär och disciplin. Hatet mot sig själv för att man inte kan acceptera hur det är. Hatet mot avundsjukan på alla föredetta anorektiker som ser ut som vandrande pinnar trots fika, choklad och ingen träning vareviga dag. Hatet mot en kropp som inte samarbetar, som inte fungerar som man vill. Hatet mot en vikt.

 

 

Alltså.

 

Tomheten va.

 

Den tomheten som kommer när man får frågan vad man önskar sig i födelsedagspresent och inser att man inte riktigt bryr sig eller vill ha något för inget spelar någon roll.

 

Den tomheten.

 

Tomheten när man känner efter och inte kan känna förhoppningar om framtiden, inte kan känna lust. Tomheten när inget betyder vad det borde. Tomheten när man inte kan ge ett enda vettigt svar på frågan om födelsedagsönskningar och inte vill säga det för att man inte orkar såra den som bryr sig tillräckligt för att fråga.

 

 

 

Det är tungt just nu. Det är mycket ångest och livsleda. Det är mycket som gör ont. Det är mycket som händer. Både den här veckan och förra har det varit ovanligt mycket inbokat och det märks. Det sliter på mig. Det är läkarbesök, nätverksmöten, psyksamtal, födelsedagar, 4H-kurs, sjukgymnast, besök och så en jäkla massa träning. Om någon hade förhoppning om att jag skulle dra ner på tränandet när det blev fullt upp med annat så har nog denna någon blivit besviken. Jag har bara gått upp tidigare, eller snarare tvingat mig upp för jag är väldigt ovan och har alltid varit väldigt morgontrött. Eller, alltid väldigt trött jämt. Eller hållt igång längre. Jag har passat in träningen före, efter och mellan möten och tider att passa. Jag har ökat promenadmängden för ångesten har ökat.

 

Det är så svårt att hålla isär anledningarna till mitt tränande. Jag promenerar för att jag älskar att gå och gillar att vara ute. Jag promenerar för att det så länge jag kan minnas har varit mitt sätt att hantera ångest (icke matrelaterad) och jag promenerar i panik för att göra av med energi. En av anledningarna är bra, en är okej och en är usel. Jag vill ju inte helt sluta gå ut och gå bara för att jag ibland gör det av fel anledning. Jag måste bara bli bättre på att reda ut varför jag går.

 

Det är samma sak med träningen. Jag älskar att träna. Det är verkligen underbart. Framförallt älskar jag att klättra. Klättringen är den enskilt största anledningen till att jag äter såpass bra som jag ändå gör. Jag vill orka klättra, jag vill kunna utvecklas. För att kunna utvecklas inom klättringen behöver jag naturligtvis klättra. Jag behöver också styrketräna. Som en vis människa sa så ska man alltid vara lite starkare än man behöver vara för uppgiften. Det minskar skaderisken ganska ordentligt och det blir lättare att fokusera på andra detaljer som kan föra en framåt. Sedan vill jag också hålla igång konditionsträningen litegrann. Inte för att den är så våldsamt viktig för klättringen men det är skönt att ha någon form av distansork. I nuläget blir det oftast fem, ibland fyra, klätterpass, ett pass på gymmet och ett eller två löppass. Minst ett av klätterpassen kör jag också styrketräning och sju dagar i veckan kör jag mina rehabövningar. Helt sanningsenligt så vet jag inte vad jag skulle prioritera bort för att få en vilodag. Löpningen och gymmet är uteslutet för det kör jag ju bara ett eller två pass per vecka. Klättringen är så kul att jag inte vill dra ner. Och ja. Den är ångestdämpande, jag mår alltid betydligt bättre i klätterhallen. Igår var jag så fruktansvärt nere, arg och ångestfylld på väg dit och väl där släppte jag nästan allt och trivdes och hade kul.

 

Men jag vet, det är för mycket. I helgen satt jag med ben som värkte ordentligt. Varje kväll känner jag mig helt slut. Jag älskar det ju. Det är en av mina största rädslor med en eventuell behandling för matproblematiken, att någon ska ta min träning ifrån mig. Majoriteten av mina pass genomförs för att JAG vill. För att jag älskar att träna och alltid har gjort. Det enda jag vill ändra på är att dom få gåner JAG inte vill så ska jag kunna låta bli utan att kompensera med att äta mindre eller få ångest. Annars är jag rätt nöjd faktiskt.

 

4H-kursen? Tja alltså, ämnena är intressanta i princip. Jag gillar djur och är inte rädd att jobba fysiskt. Men alltså. Nivån känns som den är för lågstadiebarn allra högst. Jag är trött på att bli bemött som om jag vore förståndshandikappad bara för att jag råkar vara sjuk och sjukskriven. Jag har en hjärna. En mycket bra sådn faktiskt och mitt problem med jobb eller studier ligger inte i att saker är för svåra ur det perspektivet. Jag har hitills lärt mig.. att ryafår ganska lätt får problematiska förlossningar. Det upprepade nämligen kursledaren sisådär sju gånger vid första tillfället. Övrig tid har hon mest ägnat åt att säga saker som att "nu ska vi prata om säkerhet, det finns ju såklart massa säkerhetsrutiner i stallet för vi har ju en massa barn här och då kan det ju gå illa om man har otur". Följt av.. kanske med tur ett exempel på dom här rutinerna. Detta under ett tvåtimmarspass som skulle ägnas åt rasteori och säkerhet i arbete med djuren.  Jaja, det är bara två gånger kvar och jag har gjort ett djupt intryck genom att gå i koppel med hennes sexmånaders valp. Det var inte svårare än kommunikation. Positiv förstärkning med uppmuntrande ord och beröm när det är rätt. För mig så basic att jag inte ens förstår hur folk som jobbar heltid med djur inte är mer insatta i det.

 

 

För att muntra upp det här långa tunga inlägget så kommer här lite bilder från mobilen.

 

Hej.

 

Jag är hungrig och skittrött. Jag har haft ont i huvudet i en vecka för jag behöver sova mer. Jag vägrar mig själv att äta för det blir för mycket, klarade inte av att ha något på brödskivan tidigare. Jag är less.

 

Jag är inte mer. Låt mig få slippa.

Idag var då dagen kommen när jag skulle på möte med psyk och umia. Jag hade inte direkt några föhoppningar eller förväntningar och det var ett bra val. Jag hade ju lätt kunnat bli besviken.

 

Arbetspsykologen var tråkigt nog sjuk så det blev nog inte riktigt som det hade kunnat bli för hon var den som tog initiativet till mötet. Den andra människan som är från försäkringskassan förde fram oron över att jag mådde såpass dåligt och funderingen på om det fanns något mer man kunde göra, något som kunde ändras eller så för att se om det blev bättre helt enkelt.

 

Läkaren tyckte jag skulle äta antidepp. Jag sa nej. Jag vill ha mer samtalskontakt, eller jag vill ha som jag haft, en gång i veckan. Det går inte. Det enda kvarvarande alternativet är då dbt, vilket vi har provat men det skiter sig när jag inte klarar av pressen som hemuppgifter innebär. Med andra ord så hände inget. Eller ja, min läkare ska kolla om capio kan hjälpa mig med maten. Fast det känns rätt lönlöst för jag vet ju att jag inte är sjuk (smal) nog. Det har jag faktiskt fått bekräftat mer än en gång från vården. Jag förstår det också. Det finns inte pengar till allt. Som med samtalskontakten. Andra är sjukskrivna och deras patienter måste ju ha någonstans att vända sig så då får vi maka oss åt sidan och lämna plats.

 

 

När det äntligen var över åkte jag direkt till gymmet. Halvvägs in i passet började ett tmipass bakom min rygg och det var inte fullt så jag hoppade in. Tmi är träning med instruktör och är typ.. högintensiv cirkelträning i pyttegrupp. Man är max fem stycken. Det brukar var asjobbigt och så även denna gång, framförallt eftersom jag redan kört halva mitt pass innan men det var också jätteskönt att bli lite påjagad, jag har ibland svårt att ta ut mig helt på egen hand.

 

Sedan hem, vila, äta och så tyckte jag det blev för mycket middag. Det var mycket. Och vips så var jag ute i gråvädret och promenerade. Fast jag var så trött att jag knappt orkade stå. Heja mig. Inte alls.

 

 

Vad som också gör mig lite ledsen i ögat faktiskt är att jag noterat att många bloggare väljer att inte publicera min kommentarer. Jag förstår att man som nästanfrisk inte riktigt orkar gå in här och läsa för jag kan vara rätt negativ men det känns faktiskt inte så roligt alls när man inser att jag ses som så... jag vet inte sjuk? att människor inte alls vill att jag på något vis ska förknippas med dom. Trots att mina kommentarer är sunda, genomtänka och snälla. Jag har förståelse för att man inte vill svara i min blogg men det gör mig ledsen att jag inte ens får synas med det jag skriver som är vettigt.

 

 

Härlig helg det här. Näe. Tyvärr inte ett enda dugg härlig. Vädret i fredags inledde stämningen. Det var vad jag brukar benämna som suicidväder. Ni vet när det regnar fast man märker inte riktigt att det faller droppar, det mer är blött. Som att vandra i en kall regnskog ungefär. Sen har himlen exakt den där jämgrå färgen som ger känslan av blöt bomull och molnen är så låga att det känns som man måste ducka för att inte slå huvudet i dom. Sådant väder när ingen och ingenting vill vara med. Väder som kan få den mest välanpassade och lyckliga människan att vilja vända sig på andra sidan och dra täcker över huvudet och aldrig mer göra något. 

 

Hela helgen har varit lite i den stilen i min hjärna. Jag har varit seg, trött, apatisk, less och haft rätt brutal ångest och mycket dumma tankar. Jag har hatat mig själv, jag har haft ont i hela kroppen av värkande ångest och såklart ovanpå allt detta, eller möjligen under, har jag belönats med min en vecka sena mens med inkluderad hatisk värk. I förmiddags funderade jag på om det var äggtoddytillverkning därinne i livmodern för nog kändes det som någon gick loss med en elvisp.

 

Kort sagt. No fun. Veckan som kommer bjuder inte på några på förhand fantastiska händelser. På tisdag är det möte jag inte vill gå på. Vården, i det här fallet representerad av min läkare som fortfarande inte känner mig ordentligt och inte av min samtalskontakt som gör det, och umia som förhoppningsvis är representerat av både min handläggare och arbetspsykologen. Jag hoppas framförallt på arbetspsykologen som faktiskt har förstått mig och som kan läsa mig någorlunda. Vad jag kommer bidra med är aningen oklart. Möten med fler personer än en tenderar att ge mig en släng av musselsyndrom. Totaltystnad. Men jag kommer väl släpa mig dit ändå. Jag är inte den som ställer in eller låter bli att dyka upp.

 

 

 

 

Idag blir det lite lista, kopierad från en blogg, läst på många.

 

Vem är den kändaste personen du sett på senaste tiden?

I tisdags var jag på första mötet för utredningen. Det var speciellt. Psykologen presenterade sig, en man i min längd, säkert tio kilo lättare och mitt intryck av honom vad att han var.. det där typexemplet av "grå mus". Det såg ut som hans personlighet och humor kunde tänkas rymmas i en äggkopp modell liten. Hoppas han överraskar mig när vi ses nästa gång. Läkarundersökningen var spännande minst sagt eftersom det var väldigt basala neurologiska tester för att se att jag var normal där. Typ, lägg pennan PÅ blocket.. eller stå och hoppa på ett ben i tjugo sekunder. Självaste herr doktor verkade lite disträ. När jag kom hem insåg jag att det kan ha haft att göra med det faktum att han är född 1939... karln är alltså 74 år.

 

Jag är nära att hoppa av skiten. Det kommer ändå inte ge något mer än dåligt samvete för att jag tar upp tid.

 

 

Idag besökte jag sjukgymnasten och fick som vanligt akupunktur. Jag brukar inte reagera så mycket på det men idag blev jag helt utslagen. I vanliga fall är jag oftast rastlös och har tråkigt när jag ligger där med nålar i ryggen men idag var jag helt väck och höll på att somna hela tiden. Passet på gymmet blev därefter minst sagt. Seg som överkokt knäck ungefär.

Att leva med konstant malande ångest som inte ger med sig är som att ha ett myggbett som aldrig slutar klia. Jag blir tokig, jag blir galen, jag står inte ut. Hörde ni det alla jävlar, jag står inte ut!

 

Jag tänker ibland att jag orkar inte mer. Fast det gör jag ju uppenbarligen eftersom jag fortfarande är här. Men jag blir knäpp av det. Jag känner hur min ork och mitt försvar sakta droppar ner som smältande snö.

 

För mig är självskada som att äntligen få klia på myggbettet.

 

På alla sätt. Det ger en lättnad, för stunden. Sedan börjar det klia igen och inget är ett dugg bättre mer än att bettet är svullnare.

 

Det går att distraheras sig i stunden, att lägga det lite i bakhuvudet men så fort ljuden tystnar runtmkring, så fort jag är i ensamhet eller sänker garden så kliar det sådär så det enda man vill göra är att ta en stålborsta och riva till.

 

Det, mina vänner, är hur det är för mig att leva med min ångest.

Rädd, gnagande oro. Fel, uppvarvad och på helspänn. Rastlös.

 

Ta mig bort. Ge mig ro.

 

Ångesthelvete. Varför måste varje morgon börja vid foten av berget, varför försvinner alltid det man kämpat sig upp dagen innan?

 

 

Jag är fan sjukare än jag inser ibland. Eller jag agerar sjukare än jag riktigt förstår. Jag sitter alltså hemma en lördagkväll och försöker komma på en bra ursäkt för att slippa träffa en kompis imorgon för jag mår så dåligt att jag vill vara hemma, ifred och ha tillgång till verktyg att skada mig med.

 

Någonstans halvvägs igenom funderingen så slog det mig exakt hur osunt det är. Hur märkligt jävla vriden min hjärna är. Att min tanke när jag mår dåligt snarare borde vara att söka sällskap för att hålla mig ifrån destruktivitet.

 

 

Det tar emot riktigt ordentligt att erkänna att det är så det kan se ut i mina hjärnvindlingar. Jag vet hur sådant tänkande brukar bemötas och reageras på. Hur personer som hamnar i sådana destruktiva banor bes att tänka om, att sluta larva sig, att bita ihop och gå emot. Att ta tag i problemet istället för att sitta och gnälla om det. Att för fan ta och låta bli när man nu vet vad som är rätt.

 

Om det varit så enkelt som den oinsatte tror.

 

 

Idag har jag haft ångest, som dom flesta dagar. Idag av den typen som är som ett stort sugande avgrundshål i bröstet. Den som är segdragen och jävlig. Som inte resulterar i panikattack utan mer är som väntan på en nysning som aldrig kommer. Något känns brutalt fel och det gör ont och jag vill bara stänga av. Jag gör som jag ska, som man bör, jag går emot. Jag har gått en promenad, jag har varit och klättrat. Jag är ganska bra på att göra saker även med avgrundsångesten som följeslagare. Mycket övning antar jag.

 

Idag har självskadetankarna virvlat i huvudet som löven runt en lövblås. Det går inte att få tyst på eländet. Jag agerar normalt, som jag borde. Sitter på tunnelbanan och i min hjärna är det överfyllt med rakblad medan jag plockar fram mobilen som alla andra och tittar efter vad som hänt i världen fast jag inte bryr mig egentligen. Står och väntar på en buss och vill slänga mig på marken och ligga i fosterställning och bara skrika för ångesten gör andetagen så otroligt vassa. Istället tittar jag lugnt på skylten som berättar att det är tre minuter kvar tills bussen kommer.

 

Jag är en mycket duktig skådespelare. Jag är fantastisk på att gå emot och stå ut. Men när jag såg mig själv i spegeln på toaletten i klätterhallen så undrade jag om jag verkligen levde fortfarande för i blicken fanns ingenting.

 

Tacksamheten till dom som är involverade i mig på umia är stor. Dom har nog ingen aning om hur stort det är för mig, att någon agerar. Dom vet nog inte vad det betyder för mig att känna omtanken. Det kommer förmodligen inte leda till friskhet men det värmer att veta att någon försöker.

 

Att någon är orolig är en otrolig lättnad. För jag är orolig och jag har varit ensam i den känslan så länge. Min omgivning har vant sig vid hur det är. Jag vill ju inte att någon ska behöva oroa sig. Jag gör allt för att det inte ska märkas så mina nära ska inte lastas för något. Jag skapar situationen själv. Men när jag visar sårbarheten och hur jag mår behöver jag ibland att någon känner samma som jag, att någon bekräftar mitt mående så jag inte tror att jag inbillar mig. Någon som avlastar känslorna som kväver.

 

Som när jag skadar mig. Jag sitter inte hemma och tänker att nu ska jag göra mig illa så någon ser att det är synd om mig. Jag gör det inte med viljan att bli uppmärksammad. Men, jag mår inte bra. Att någon gör som jag gör mot mig själv betyder att man har fruktansvärt ont i själen. Det finns inget fint eller romantiskt i det. Ingenting. Det är bara smärta, blod och hat. Det faktum att jag inte gör det för att synas och bli ömkad gör dock inte att jag mår bra av att ignoreras. Jag mår ju dåligt (det är därför jag sitter på en brits med blodröda ränder på min kropp) och jag är ju orolig. Jag säger alltid att jag har kontroll och inte kommer råka dö. Det har jag just nu. Men vad händer om jag en dag inte har det. Vad händer när det jag tänker inte stannar vid tankar? Jag är rädd, jag förstår inte hur jag ska orka överleva i längden. Men i nästan alla fall så får jag inte ens frågan om hur jag mår.

 

I mitt inre är jag liten, jag är bräcklig, jag är rädd och jag behöver att någon avlastar det emellanåt. Jag behöver att någon bekräftar att dom ser det och på så vis bär en del av det onda åt mig. För det är vansinnigt tungt att bära allt, att alltid vara stark. Att göra allt det där som är så bra, att gå emot, att kämpa och att slåss.

 

Därför är jag så otroligt tacksam för att Anna, Maria och Björn har sett mig, att dom har lyssnat på mig och att dom delar min oro. Jag är glad för att dom har agerat åt mig. Jag är tacksam för att jag för en gångs skull blir bekräftad i mina känslor.

 

 

 

Igår hörde ju min samtalskontakt av sig. Han skickade ett sms där han frågade om jag skulle dyka upp idag på den vanliga tiden vi haft. Som om inget hänt. Som om vi inte hade haft en månads uppehåll och total tystnad från båda håll. Jag var väldigt nära att säga nej. Att fortsätta ensam och stänga in mig i mig själv, gömma känslorna i någon vrå i kroppen och med våld försöka hålla dom där. Väldigt, väldigt nära. Men jag gick dit. Jag bestämde mig för att ge det hela en chans.

 

Nästan det första han frågade var självklart vad som hände när vi sågs sist. Varför jag reagerade som jag gjorde. Det som jag inte alls har någon lust att prata om. För jag skäms så det gör ont i kroppen. Jag tycker det är brutalt jobbigt att jag reagerade som jag gjorde. Jag förstår ju, jag vet varför han måste glesa ut kontakten med ett flertal patienter. Jag är inte dum, jag är logisk och smart. Jag förstår. Men det hjälpte inte. Jag bröts ihop och kände knytnävsslaget i magen. Inte han också. Inte han av alla människor. Han som faktiskt stått ut med mig så länge som han gjort. Ville inte höra, ville inte känna. Varför gör dom så? Jag vet inte hur många gånger jag sagt till honom att jag inte förväntar mig så mycket eftersom jag vet att han bryr sig för att han har betalt att göra det. Det är ju inget konstigt i det, det är så hans yrke fungerar. Varje gång så säger han att det inte är så. Att han bryr sig. Varför gör dom så? När det uppenbart inte är så.

 

Jag orkade och ville inte prata med honom om det. Jag vet inte vad jag ska säga. Att jag hade en reaktion som jag inte ville ha och att det egentligen inte hade särskilt mycket med honom att göra. Mer med mitt hat mot hur jag tog informationen. Jag kan inte förklara den känslan eller reaktionen för jag förstår den inte själv. Med det skadade förtroendet till honom som i första hand nog mer kommer ifrån att han inte hörde av sig när det sket sig än något annat så är jag inte alls bekväm i att ta upp det.

 

Han bokade in en ny tid om två veckor. Jag vet inte om jag vill gå. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag har nog gett upp. Jag har skjutit honom längre ifrån mig för jag orkar inte reagera så igen. Stänger ner och sluter mig.

 

 

Innan vi åkte till fjällen fick jag också ett brev. Ett brev med kallelse till utredningen jag köat till i nästan två år. För det där med vårdgaranti fungerar inte så värst bra. Hur som helst. Jag är så ologisk så jag vill knappt göra den längre. Jag är trött på vården och rädd. Inte för att direkt skulle vara ett nederlag att inte ha en aspergerdiagnos eller drag av det, det är ju skönt om man är fungerande på något vis mitt i allt elände, men jag är så skadad av vården. Jag tror inte att jag kan vara sjuk eller ha problem för under hela min vårdtid har jag behandlats som att jag inte vet något om mig själv, som jag inte förstår, som om jag inte kan. Så just nu sitter jag och tycker att det är jobbigt och att jag är fel som ens har stått i kö. Att ta upp tid och slösa på pengar nu känns så onödigt. Jag var i stort sett likadan med diskbråcket. Trots att jag uppvisade mer eller mindre alla symptom så var jag nästan säker på att magnetröntgen skulle vara felfri. Tack vården, tack. Jag tror att jag är hypokondrisk för att jag blivit misstrodd i så många år.

 

 

Nu ikväll åkte min vän hem. Det tog ungefär två timmar för mig att landa i vardagen och då kom ångesten, meningslösheten och tomheten och kastade sig över mig och jag ser ingen anledning till att leva.

 

Jag har varit borta. I fjällen och åkt skidor närmare bestämt. På eftermiddagen i torsdags tog vi tåget upp och anslöt oss till Jonathans föräldrar som redan varit där ett par dagar. Vet inte när vi hade sån tur med vädret sist som vi hade nu. Fredag och lördag var det ett par minusgrader och strålande sol och liftarna hade extraöppet så vi kunde åka från åtta på morgonen till halv fem på kvällen. Jag gillar sånt, att kunna vara ute och röra på mig hela dagar. I söndags började det mulna på strax efter lunch men det gjorde inte så mycket eftersom vi ändå skulle börja packa ihop oss för att hinna med tåget hem.

 

Så, har allt varit frid och fröjd och gnistrande snö? Njae. Magen gjorde ju som vanligt när det blir stressigt eller rutinändringar och sa upp sig. Det i kombination med matkulturen som råder på skidresor (allt, ofta och mycket) ledde till en väldigt svullen och öm stackars mage och mycket ångest. Nu har jag varit hemma i två dagar och det börjar sakta gå tillbaka litegrann men fort går det inte med avsvällandet. Sen är det det där med att det känns lite bortkastat. Jag vill uppskatta och vara hejdundrande glad. Inte för att jag haft tråkigt men jag har ju känt att jag inte har ork att vara sprudlande överlycklig.

 

Sen har jag haft besök, eller det har jag fortfarande. Det är illervakten som stannade kvar ett par dagar så vi kunde passa på att umgås eftersom vi inte setts på i runda slängar fem år. Det har varit trevligt. vi har promenerat en hel del, idag provade hon på klättring och gillade det och vi har precis ätit hemgjord lakritsglass som var fantastisk.

 

Det känns ungefär som jag skulle kunna sova ett dygn men det kommer jag inte kunna. Har vaknat med mina mått tidigt senaste veckorna, mellan åtta och nio istället för tio-elva. Det är oavsett när jag har gått och lagt mig vilket är lite irriterande dom gångerna jag kommer i säng sent och alltså får alldeles för få timmars sömn för att vara en fungerande människa.

 

Idag fick jag förresten sms från min samtalskontakt. Han undrade om jag skulle komma imorgon.