uppfortsomfan

Om en dryg timme lämnar jag hemmet och kommer inte tillbaka förrän på söndag kväll. Jag beger mig till Skara för förberedelser inför illerutställningen nästa helg. Ser (ehm?) fram mot en totalstressad vecka tillsammans med två Saror. Tror det kan gå bra, hoppas utställningen blir ok så folk vill komma tillbaka, det har saknats en svensk utställning.

I övrigt mår jag kaos och panik. Inatt var jag ute och gick och gick, det är första gången på mycket länge som jag gjort det. Jag har hållt mig inne på nätterna efter sommarens händelser här men igår gick det inte längre. Jag stod inte ut, jag var tvungen att kasta mig ut och promenera bort rastlösheten, skakningarna, den torra munnen, illamåendet, den snabba andningen och paniken som lurade bakom hörnet. Det gick någorlunda tack vare en underbar älskad tant P i andra änden av telefonen (och landet, varöfr är sverige så stort?) och när jag kom in tittade jag på gamla houseavsnitt tills jag till slut somnade av utmattning. Jag gillar inte att sådana här nätta är rutin och vanligt. Jag är less. Och ledsen.

Nu håller vi tummarna för att jag håller ihop det taskigt ihopsatta pusslet som ska föreställa mig i en hel vecka så tar vi tag med sopkvasten och bygger upp därifrån sen.

Det gör så ont. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer. Det är bara ren smärta i mitt bröst. Det är tankar som inte går att få still. Det är hat, det är nedvärderande, det är slag på den som redan ligger. Ja allt mot mig själv såklart. Det gör ont.

Annars har jag varit lite företagsam. Frågade redan i somras om min läkare kunde tänka sig att remittera mig till mhekliniken i mora men fick mest ett asgarv tillbaka, det finns ju vård i stockholm. Men, nu när ingen vill ta emot mig kanske han kan tänka om? När han fått inse att det är han som har ansvarig läkare även för min matproblematik så kanske han kan tycka att det är värt ett försök för han sa själv uttryckligen att han inte har en aning om något gällande ätstörningar. Men, jag tror inget, förväntar mig inget.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om. När jag skrev senaste inlägget hade jag behövt lite pepp, tror jag. Jag fick fler kommentarer om dom finska rispirogerna än mitt möte som var fruktansvärt. Jag antar att alla håller med scä. Jag behöver ingen hjälp. För jag är så äckligt stor.

För jag är så värdelös. För ingen vill ta i mig ens med tång.

Äcklig, äcklig. Och så försöker jag skylla på min kropp när jag går upp i vikt. Ikväll åt jag en hel chokladkaka på hundra gram, klart jag blir fet. Inte för att jag gör det varje dag, nej långt därifrån men det räcker uppenbarligen men en gång eller två. Äckelidiot. Inte var den god heller. Den gör bara ont. Ingenting var positivt med den. Vem var det som sa att allt blir bättre om man äter. Man får ju bara mer energi att känna ångesten.

Nu tänker jag erkänna ungefär precis hur sjuk och desperat jag är för det är ändå ingen som bryr sig, vare sig här eller i det verkliga livet. Jag är lättad över att jag äntligen har något hemma att skada mig med. Precis så känner jag. För så jävla äckligt störd är jag att jag tar till korkade metoder som inte är hållbara i längden.

Nu var det slut för idag.

Idag hade jag möte, planering eller vad dom kallade det. Varför kan jag omöjligt förstå i efterhand. Varför jag tvunget skulle medverka kan jag verkligen inte se. Aldrig mer. I framtiden får dom ha sina möten alldeles för sig själva.

Jag försökte hålla huvudet högt innan, försökte tänka att det kunde bli bra. Försökte undvika att känna paniken öka när klockan närmade sig fyra och mina fötter närmade i rask takt förflyttade sig längs stpaulsgatan. Det gick tills jag kom innanför dörren till mötesrummet. Jag grät i en timme i sträck, ihopkrupen i stolen med ansiktet gömt satt jag och undrade om någon kunde dra ut kniven som satt rakt genom mitt bröst och lät tårarna droppa. Ljudlöst. Jag mår inte bra med många människor som sitter runt mig och pratar om mig, jag kan inte svara, jag kan inte tänka, jag har bara ångest, jag är bara ångest. Jag vet inte hur många gånger under den där timmen som jag fick tvinga mig att sitta kvar och inte ta min jacka och bara rusa därifrån för att få andas. För att slippa.

Jag är frisk, scä har inget att erbjuda, det hade dom bestämt sig för redan innan mötet och ingen försökte ens fråga mig hur det ser ut nu. Jag vet inte var deras bedömning kom ifrån. Vad som rent konkret gjordes var en genomgång av behandlingen jag hade där senast (inklusive felsägningar, saker vi skulle gjort som inte gjorts) och en genomgång av hur min kontakt med psykiatrin ser ut. Enligt dom ska jag ha haft både mål och delmål med min behandling på scä, jag har inte sett några. Enligt dom har vi pratat mycket om oro kring viktuppgång, enligt mig var det precis det jag ville prata om men inte fick. För det var inget dom kunde erbjuda mig om jag inte gjorde det i grupp. Enligt dom är jag vansinnigt frisk för dom såg min normalvikt. Inte en enda fråga om hur situationen ser ut nu. För dom var det viktigaste att min neuroutredning kompleterades, som om en ev. aspergerdiagnos skulle lösa ätstörningar?

Min psykläkare och psykkontakt satt båda två och uttryckte sin okunskap om hur dom ska bemöta problematiken men pratade för döva öron. För scä hade bestämt sig redan innan vi sågs. Så varför skulle vi då ha ett möte? För att dom skulle få berätta för mig att ingen vill göra något? För att få säga det där.. att dom inte vill börja någon behandling för det blir troligen bara ett nytt misslyckande. Medgav dom där att det inte var optimalt sist? Jag trodde det var min bit i det hela att vara pessimist.

Dom har gett upp. Dom också. Det gör ont i själen. Överallt gör det ont. Jag vill inte mer. Jag är sjuk för i helvete, jag orkar inte. Jag känner mig som en överkörd grävling. Jag kanske inte sprudlar av energi och glada tankar som gör att jag hoppar mig framåt mot friskhet men jag vill banne mig inte vara kvar här. Vem kan tro att någon trivs här? Någon som uppenbarligen inte varit här. Varför tror dom att jag inte försöker fast jag gör det?

Det är jag och min mat. Ensamma, som vanligt. Jag tänker till och med på psykakuten.

Det värker.

Vid varje andetag jag tar önskar jag att det försvann.


Så nära hyperventilering, så när orkeslöst kaos.


Ont, ont, ont, ångestjävel. Mitt bröst. Det svider, der river, det klöser det värker och ilar. Livet gör så äckligt ont. Varför har jag vant mig vid att livet är så här? Varför gör det ont ändå? Jag har sedan säkert tio år tillbaka slutat tro att ångest är farligt. Jag har aldrig trott att jag ska dö när den drabbar mig. Inte ens under mina värsta panikattacker när allt snurrat och svartnat. Jag har alltid vetat att det är psykiskt och går över. Ändå gör det lika jävla ont.

Ont, ont, ont, vågar inte somna.

Fegade ur på mat idag, tog mig samman och åt någon form av middag på klättercenter och åt nötter sen. Jag tänker efter och inser att trots lite frukt och riskakor tidigare under dagen så är det inte så mycket. Hur kan jag då känna mig så vidrig, hur kan jag då vara så övertygad om att jag gått upp minst femtio kilo? Eller i alla fall två. Jag känner mig bara vidrig och mår så förbaskat dåligt. Jag önskar att livet blev bättre när jag äter. Det blir bara värre. Jag kanske inte ser lika hålögd ut och jag kanske inte är svimfärdig men ångesten är värre. Jag känner mig äckligare, fetare, fulare och kläderna krymper. Jag hatar min kropp, jag avskyr den. Jag vill inte ha den.


Dagens upside, det var häftig klättring att titta på.

När vi bakar pepparkakor så ska degen alltid vara tunnare, tunnare, man ska helst se vaxduken som ligger under, nästan så man ska kunna läsa tidningen genom degen. Det kommer från min mamma som älskar tunna pepparkakor (och jag gillar dom bättre så också). Just nu känns det som min hjärna försöker behandla mig som en pepparkaksdeg, tunnare, tunnare, tunnare vrålar den, det är inte nog förrän du är nästan genomskinlig. Då är du färdig för ugnen.....


Jag har fortfarande möte på måndag. Det försvinner inte fastän jag försöker att inte tänka på det, fast jag tycker att det ska blir fruktansvärt jobbigt. Jag orkar inte med så mycket folk. Det är fem stycken som kommer, varav en jag absolut inte gillar och en jag inte kommer kunna få ut mer av. Jag kan inte föra min talan i så stora sällskap. Jag klarar inte av att någon annan gör det heller. Jag vill bara försvinna.



Just nu består mitt liv till största delen av tre saker; ångest, förberedelser för illerutställningen (borde bestå mer av denna punkt) och desperata försök att aktivera nya illervalpen. Jag trodde jag hade svårt med fokus. Hans koncentrationsförmåga är ungefär ingenting. Det är hitills inte något som varit roligt mer än två minuter i sträck och han är konstant vaken och aktiv. Inte helt lätt. Eftersom fokuseringen är så svår att upprätthålla så är nästan alla typer av hjärngympa som annars kan trötta mer eller mindre dödsdömt och busa går en stund sen får han nog, promenader är fortfarande väldigt läskigt. Det enda som varit intressant en liten stund är att dyka i vattenbaljan (stackars min parkett!) och hämta upp saker från botten för att sedan slaffsa iväg, dyngsur, och gömma dom. Så ja, vi fyller baljan med allehanda bollar och andra leksaker och försöker så gott vi kan att hålla honom sysselsatt så han inte ska bli destruktiv. Just nu är jag glad om jag år äta frukost i lugn och ro innan han börjar riva bygget. Nämnde jag att han har energi? Jag säger som jag brukar när det kommer till illrar, tur att han är vansinnigt söt=) Haha ok, med zombieblick på bilden.

 

 

Förutom fina laktosfria piroger bjöd hensingfors flygplats naturligtvis på en hel butik med bara muminprylar och eftersom jag är mycket förtjust i Lilla My och hennes personlighet så kunde jag ju inte motstå denna lilla filur. Det var något mobilsmycke eller liknande från början men det gjordes raskt om till halssmycke. Jag tycker hon gör sig dint bredvid korset.

 

 

 

Dagens planer är att besöka klättercenter Telefonplan för att titta på några av världens bästa klättrare bland annat denna killen: http://www.youtube.com/watch?v=KMKNqK44JdE&feature=related

Ja, anledningen till min tripp till Litauen var ju att hämta hem vår nya familjemedlem så låt mig nu få presentera Abercrombie the zombie.

Han är en gosevalp på 16 veckor som redan nu har ro att ligga i famnen och gosa då och då, senaste valpen vi införskaffade började göra sånt framåt tvåårsåldern. Han är mycket aktiv men har koncentrationsförmåga på ungefär 0,2 sekunder och är hitills lite svåraktiverad eftersom han slutar om inte belöning kommer omedelbart. Idag gjorde vi dock ett andra försök att gå ut och promenera och det gick ok. Han fungerar med tjejerna men våra bäverbröder är bara otrevliga mot honom. Imorse gav han visserligen igen lite så det kommer nog ge sig framöver. För tillfället är dom uppdelade så inte alla herrar behöver umgås med varandra hela tiden.

 

Stor och farlig=p

 

Här dog jag lite, han var uttråkad så jag försökte leka med honom men

han glodde bara på bollen och hoppade mot mina ben så jag lyfte upp

honom och han gosade ner sig i famnen och var helnöjd... jag med.

Jag mår skit.



Tack Finland, det här gillar vi. Laktosfritt.

Just nu sitter jag i en lagom inrokt och iskall lagenhet i vilnius. Menar verkligen iskall, det ar inte ens femton grader inomhus och jag har inte tagit av mig mossan sen jag kom hit igar:)  Det ar illrar hogt och lagt. Forutom deras egna sju sa passar dom en och fick precis hem en valp dom salt och sa kom uppfodaren med var nya valp ocksa sa det ar tio illrar har, praktiskt taget overallt. Fros som en tok igar ocksa, satt sex timmar pa flygplatsen i helsingfors.

Idag lämnade jag två rör blod på vårdcentralen. Det var jag och alla influensavaccinspensionärerna där. Jag satt där i i väntrummet och under tiden blev en av rullatordamerna uppropade, hon travade iväg i snigelfart och försvann in på något rum. Uppenbarligen hörde hon inte så bra för den högljudda konversationen hördes ändå ut till mig. Den inleddes med att sköterskan frågade efter personnummret varpå damen svarar 15.. 10.. och där konstaterade jag att det var inte ungdomen som var ute direkt, tanten är nästan hundra. Efter genomgång av hennes hälsodeklaration och avhandling av något gammalt ärr på axeln så frågade damen huruvida hon kunde festa på fredag nu när hon fått sprutan.. det var en krutgumma med andra ord.


I övrigt så är allt bara skit och jag har konstant självskador i tankarna och även avdelning far förbi i mitt huvud med jämna mellanrum men jag vet att jag inte vill. Allra mest tänker jag nog på att jag äter. Jag känner mig äcklig. Jag ser ingen framtid. Jag orkar inte.

...med min traktor.

Nej, här sitter jag och mår dåligt. För jag fick nämligen något infall och åt när jag kom hem från. Fem ostmackor var minst två (fem) för mycket för min hjärna, minst. För mycket för vem som helst faktiskt. Jävla svullidiot. Inte konstigt att jag blir större och större. Jag måste försöka förstå att äta sig mätt inte är för mig. Så jag inte växer ur alla kläder jag äger för det har jag inte råd med. Varken ekonomiskt eller ångestmässigt. Just nu är livet inte ett enda dugg värt att leva och jag hade så desperat behövt mitt psykbesök idag. Nu är det en vecka till nästa och något fräter hål på mig. Det gör så jävla ont innuti.

Tack och hej från mig.

Länka till den man fått den av, fullborda de 5 meningarna och skicka den till 5 andra bloggar.

1. När ingen ser eller hör mig… gör jag inget speciellt egentligen.

2. Jag går aldrig hemifrån utan… så här års, min mammastickade rättviksluva.

3. Min blogg heter som den gör för att jag… startade den som sjuk i anorexi, nu är jag bara ätstörd. Upp var det.

4. Om jag vågade skulle jag… glad?

5. Om tio år kommer jag att… kanske vara friskare och förhoppningsvis inte bo kvar här.

 

Sen säger jag som vanligt, feel free to be one of the five=)

 

Det finns dagar då inställda psyksamtal känns ok och sen finns det dagar som idag när det känns som jordens undergång.

Hårt, hårt. Rakt ner på marken, ansiktet i asfalten, smaken av blod i munnen och svedan av skrapsår i panna och på händerna. Det dunkar i hela kroppen och marken är hård och blöt och kall mot kroppen. Jag ligger kvar och undrar om det kommer en lastbil dundrande innan jag orkar resa mig.



Jag stod i duschen och såg inte tårna, för magen var ivägen. Sen stod jag på vågen och blev slagen i ansiktet med siffror jag inte sett sedan jag åt medicin för länge sedan.

Men egentligen, jag förstår. Jag orkar inte med mig själv.

Och nu ska jag börja tjata om vikt igen. För det finns verkligen ingen som orkar lyssna på den biten. Ingen. Någonstans, så jag skriver ner det här. För det är allt jag har.

Jag har gjort försök att släppa kontroll, att äta mer som en normal människa för jag går ju upp i vikt oavsett hur lite jag äter så jag tänkte hoppas på att i alla fall orka träna och utvecklas mer om jag åt mer. Det går åt helvete. Verkligen. Jag äter säkert mer än vad jag borde för jag är hungrig. Jag hatar mig själv för att jag är hungrig. Jag avskyr den känslan. För jag blir ännu tjockare. Ännu mer. Jag får ännu mer kläder som jag inte kan och vill använda. Mjukisbyxor och lånade stora tröjor är min standardklädsel. Självhat och spegel tusen gånger om dagen med äckelkänslor över magen som sväller och låren som växer. Dessutom har jag gått bakåt i min träning. Jag äter absolut nog. Förmodligen mer än jag behöver men ändå går allt käpprätt åt helvete. Jag blir sämre och sämre och presterar uselt.

Jag orkar inte. Jag hatar det. Insikten om att jag aldrig mer kan äta mig mätt om jag inte vill bli flodhäst. Trött på allt om att man inte bara fortsätter gå upp, trött på att det sägs att allt blir bättre om man äter. Så fan heller. Jag går upp och upp och upp. Kanske inte fem kilo i veckan längre men stadigt uppåt. Jag mår sämre än jag gjort på evigheter. Fast jag äter. Fast jag tillåtit mig att vila från träning. Jag vill bara lägga mig ner och aldrig äta för allt går ändå åt helvete.

Hela jävla livet är skit. Låt mig slippa.

Eller historien om hur jag återigen misslyckats.

Jag är en sån människa som gillar enformighet och invant och upprepning när det kommer till saker som böcker, filmer och musik. Jag kan utan problem läsa samma bok tre gånger i rad om jag gillar den. Jag har filmer jag sett säkert sju åtta gånger och inte skulle dra mig för att se igen och jag ser om houseserien för tredje gången eller fjärde kanske.. När det kommer till musik lyssnar jag på lite olika men säkert åttio-nittio procent är herr Winnerbäcks musik. Jag fastnade där för snart tio år sedan och tycker inte att det blivit tråkigt att höra samma låtar igen och igen. Faktum är att jag kan spela samma skiva om och om igen under en hel dag (jo, jag är laglydig och köper musik). Jag tröttnar liksom inte, point made?

Jag ogillar också folksamlingar och sitta/stå still. Att trängas. Alltså är jag ingen människa som kastar mig iväg på konserter i tid och otid. Men, jag har under åren varit på ett antal med Lars Winnerbäck, den första på skansen 2005. (affischen var rosa och svart, sitter på min vägg). Där kan jag stå ut. Där kan jag få en stunds ro i själen. Där kan jag bara vara och omslutas och uppfyllas.

Så nu till problemet. Jag är en seglort. Dom två senaste konserterna har jag missat. Biljetterna säljs ju slut fortare än man hinner blinka här i stockholm och extraspelningarna försvinner innan jag hinner säga illerbajs... Två gånger har vi åkt till uppsala på konsert för att det varit slut här, för att jag varit för långsam. Jag tycker det är fruktansvärt tråkigt att jag varit så seg och missat dom här två tillfällena, när jag kom på att det var dags att se efter fanns det biljetter kvar i oslo... hade det inte varit för andra utgifter under hösten så hade jag åkt dit men nu håller inte ekonomin på det så jag blir utan även nu. Tomt, saknar, drömmer.

Jag får väl acceptera att det är mitt fel, jag menar jag vet om att det är ett stort sug efter biljetterna och är jag inte med så får jag skylla mig själv. Det är surt men det är ju som det är. Vad jag däremot har svårt att ta är att säkert hälften av dom där biljetterna jag så hett traktar efter är sålda till människor som inte riktigt bryr sig. Dom som bara tycker att det är lite häftigt att gå på konsert, dom som står och tar en öl i serveringen och pratar om annat eller ännu värre, dom som står ute i publikhavet och pratar i telefon eller har vrålande konversationer om allt mellan himmel och jord medan jag försöker få uppleva något som gör mig lycklig för ett par timmar. Dom som (främst på utekonserterna då) är raggelochtrillaihop fulla och mest vrålar rakt ut och skrattar. Som jag sa, dom som inte riktigt bryr sig. För mig är dom timmarna en oas i en helvetesöken och jag önskar så hett att få delta. Det gör ont att jag är förlångsam för att hinna med något som betyder så mycket och det för vansinnigt ont att veta att när dagen kommer så sitter jag hemma medan någon som "bara" tycker att det är en trevlig grej står där och pratar om sin jobbvecka med bästa kompisen.

Jag har alltid (ja sen jag var tolv då) varit en av dom bäst tränade i dom handbollslag jag spelat i. Både konditions och styrkemässigt och jag har varit stolt över det. Jag har också kännt mig jagad att upprätthålla det för jag ska vara bra. Jag kan ta att inte vara bäst men jag kan inte ta att vara sämre än jag brukar. Är jag sämre än vanligt så vägrar jag mer eller mindre ställa upp och göra något där det kan märkas. För jag måste vara bra. Inte för dom andra egentligen, för mig.

Just nu är det inte så bra som jag vill ha det. Just nu motsvarar jag inte mina krav efter att jag slappnat av lite med löpningen och inte för tillfället har råd med ett träningskort. Ja, egentligen mest för att jag mått så uruselt psykiskt att jag inte orkar ta mig hemifrån så ofta som jag känner att jag borde. Så därför gick jag inte på min träning i torsdags, för vi har gemensam löpning innan och jag var livrädd för att inte vara tillräckligt bra. Att bli slagen av dom som jag "ska" vara bättre än.

För mig själv försöker jag lösa prestationsångesten genom att inte ta tid när jag är ute och springer och springa olika vägar varje gång så jag inte vet exakt hur långt det är eller kan jämföra hur det kändes senast. Det fungerar rätt ok. Det tråkiga är ju att jag egentligen vill veta om jag utvecklas eller inte. Det går ju inte om jag aldrig jämför.

Så jag har lärt mig att förtränga att jag egentligen är tävlingsmänniska för mina perfektionskrav och min prestationsångest går inte ihop med mitt verkliga jag.

Därför, var jag inte på min träning i torsdags. Ja och att jag känner mig rätt utanför i mitt lag.




Inatt sov jag inte bra, eller, jag kunde inte somna. Hade brutal ångest och klockan hann nog bli en bra bit efter fyra innan jag slutligen slocknade. Av utmattning. Idag har jag äntligen tränat styrka. Idag vill jag bara försvinna. Idag är ännu en dag när jag hatar mig själv. Idag gör det ont att höra att jag är lika fin på båda bilderna i inlägget nedan fast jag vet att ni menar väl. Men, snälla, jag har ett bmi på ungefär femton på den övre. Det ska inte vara fint. Även om mina sjuka tankar anser det.

Jag kan inte hitta ord som beskriver den avsky jag känner inför min kropp. Jag väger arton kilo mer nu än jag vägde som minst, drygt. Jag mår inte bättre på en enda fläck. Jag mår visserligen dåligt på ett annat sätt. När jag vägde som minst var jag faktiskt då och då nöjd med hur min kropp såg ut. Så störd var jag ja. När jag var där längst ner skrämde mat skiten ur mig och jag hade fysiskt svårt att äta. Så mådde jag dåligt då. Nu avskyr jag min kropp varenda sekund jag är vaken, nu hatar jag det faktum att jag äter. Själva tugga och sväljdelen är inte så svår som den var. Men hatet mot mig själv och ångesten av att äta är minst lika illa. Jag tänker på mat minst lika ofta. Men ännu mer på vad jag ätit eftersom jag faktiskt äter... Jag avskyr, avskyr, avskyr att jag sväller, att jag blir större. Att magen är svullen konstant. Att låren växer och att kläderna inte passar. Jag har massvis med kläder som jag vägrar använda för jag ser hur stor jag blivit. Senaste veckorna har jag lånat Jonathans tröjor för att få försvinna in i kläderna än mer.

Jag är begravd i någon variant av tungsinthet. Någon form av nedstämdhet ligger som ett äckligt täcke över mig. Jag orkar ingenting. Jag kan ligga i sängen och bara önska mig bort. Det tar mig evigheter att ta mig någonstans alls. Jag kommer inte ut på promenader. Jag har till och med svårt att träna trots att ångesten skriker sig hes på mig. Idag lagade jag mat för första gången på evigheter, för det orkar jag inte heller. Jag stekte sojakorv och gjorde couscous och det kändes som en ansträgning i samma nivå som att städa en sexrumsvilla och sedan bona golven. Direkt efter ett maratonlopp... ungefär... 

 

Nu är jag vansinnigt trött, förstår inte ens varför jag är vaken. Somnade någon gång framåt halv fyra inatt och var uppe strax före tio för att släpa mig till vårdcentralen. Det låter kanske inte som så väldigt lite sömn men för någon med ett sömnbehov på en tio timmar i runda slängar för att orka något alls är det väldigt lite. Fick träffa min läkare jag är listad hos för första gången, lite spännande med tanke på att jag tillhört den vårdcentralen i flera år. Anledningen till besöket var den där jävla migränen. Ungefär som jag trodde så var ju lösningen mediciner, jag är fortfarande inte speciellt förtjust i det. Efter en snabb neurologisk undersökning (peta på näsan och sträcka på benen=P) så skrev hon ut alvedon i storpack, ipren och imigranspray så jag hade om jag ville ha. Vi får väl se om jag tar det eller ej. Fick en remiss för nya blodprov också, dags att kolla om jag har något järn kvar i kroppen nu med mina härliga mens tillbaka och en rätt ordentlig ökning av självskadorna senaste månaderna. Tur att jag inte är nålrädd.

Hem, vila lite och sen psyksamtal. Han öppnade med att scä hört av sig (kors i taket) och att dom har bokat in ett planeringsmöte. Fint så, det är ju inte dumt om något kan hända men vad jag avskyr sådana möten. Så fort det blir mer än en person i rummet så tystnar jag och försvinner bort och vill inte vara med. Den här gången är det två läkare, en behandlare från scä, min samtalskontakt och vårdkoordinatorn från scä (som jag INTE gillar), min samtalskontakt ville gärna ha med en arbetsterapeut och en kurator också.... Som sagt bra att det rör sig men jag har redan ångest inför det där.

Efter ett samtal som faktiskt innebar att jag pratade lite mer än jag brukar (ok det säger inte mycket=P) åkte jag hem och somnade omedelbums. Blev väckt en timme senare för att åka iväg och träna handbollsbarn. Ville verkligen inte. Satt och ägnade mig åt att andas i bilen innan jag orkade gå in ens...

 

Ja, det var min dag.

 

 

Jag vet inte hur många gånger jag sagt att jag hatar min kropp men jag tänker göra det igen. Jag hatar min kropp. Som om det inte var svårt nog att leva med skev kroppsuppfattning och dålig relation till mat som det är så har livet, kroppen och världen bestämt sig för att berika mig med en extra svårighet på den vägen.

Att försöka komma överens med hur man ser ut blir inte ett dugg lättare om man samtidigt lider av ibs. Ibs är något som många betraktar som en slaskdiagnos, helt enkelt diffusa magproblem där allt annat är uteslutet. I mitt fall är det omväxlande hård och lös avföring samt stora gasproblem, mycket svullnad och smärta. Numera äter jag tre mediciner dagligen och en vid behov och har kontroll på konsistensen så jag vågar lämna hemmet. Det värsta gasproblemet har lagt sig och tack vare åtta piller om dagen slipper jag vakna kallsvettig av smärta från gasbubblor som inte tar sig fram genom systemet. Vad som däremot inte har fått någon lösning är det faktum att jag svullnar enormt av att äta. Jag vet att det är fullt normalt om man inte är van att äta efter lång svält men det går inte att säga det längre. Jag äter. Efter varje måltid, oavsett vad jag äter så svullnad min mage fruktansvärt. Det handlar inte om en eller två centimeter, mitt midjemått skiljer sig utan problem en decimeter från morgon till kväll.

Att försöka lära sig att leva med det och acceptera. Det mina vänner är en utmaning som för närvarande är mig övermäktig. Jag har inte ens förmått mig att acceptera att jag måste försöka lära mig leva med det och acceptera det. Jag förnekar och trycker undan för  jag vill inte att det ska vara sant. Jag vill vakna en morgon, äta frukost och inte se ut som jag är gravid.

Jag vet att nu kommer det finnas både en och två som tänker, och kanske till och med skriver, att det inte är sant. Att det bara är min hjärna om uppfattar det så för att jag är sjuk. Att det kommer ge sig om jag äter regelbundet. Det stämmer tyvärr inte. Jag var sådan redan innan jag började svälta mig. Jag hade samma problem redan då. Det var nog en av anledningarna till att det gick som det gjorde. Jag vet att jag svullnar enormt för jag har inte kunnat låta bli att ta fram måttbandet. Så, det är dessvärre på riktigt, det är inga tankar, demoner eller andra smådjävlar som får mig att tro det.

 

På ett vis tar sånt här emot. För jag ska visa att jag gjort något, varit ute, varit bland folk och rört på mig. Och då mår jag vips inte dåligt. Allt måste ju vara bra om jag orkar sånt. Eller hur? Allt jag säger är bara gnäll och självömkan och överdrivet.

Fast det egentligen är så att jag biter ihop och lägger hela denna veckas kraft (och kanske nästa veckas) på att orka igenom en dag. Fast jag någonstans i allt det där motiverar mig med har en liten del som jublar över allt jag förbränner på en sån dag. Fast jag knappt visste vad jag hette igårkväll för jag var så slut och inte skulle kunna drömma om att göra om samma sak på bra länge.

Fast det är så så är det så att ingen tror att det går att må dåligt och samtidigt göra något annat än att ligga i sängen och låta bli att äta, duscha och prata. Jag vill inte bli ömkad och ynkad. Jag vill bara slippa bli hånad genom kommentarer från omgivningen som tycker att om jag orkar sånt så är jag praktiskt taget helt frisk och borde ha heltidsjobb och vara tyst. För det är inte så. Jag är sjuk just nu.



Vad jag gorde? Igår deltog jag i en tiokamp för ickeutövare, dvs amtatörer... Så jag har på en enda dag genomfört dessa grenar: 100meter, längdhopp, kulstötning, höjdhopp, 400meter, 110meter häck, diskus, stavhopp, spjutkastning och slutligen 1500meter. Personliga favoriter var höjd, diskus och häck. Kanske för att jag var bäst där=p Så, beskåda nu teknikfenomenet själv....