uppfortsomfan

Japp, jag väger tillräckligt mycket för att få permission redan efter två dygn! Och ja, det är bara vikten som räknas. Under dessa två dygn har ingen i perosnalen frågat hur det känns eller hur det är. Jag har hitills inte lagt upp min mat själv utan att fråga hela tiden vad som är lagom. Ändå är det ok att åka hem och sköta maten själv. Som sagt, dom går bara på vikten och att jag inte sitter och skriker rakt ut när det serveras mat kanske.

För övrigt är det inte mycket som gått rätt. Kom dit och insåg att en av mina två mediciner inte fanns trots att dom sagt det när jag var där på informatinosträff så redan första dagen fick jag åka hem för att hämta den. Sedan har dom lyckats dela ut rätt medicinmängd vid ett tillfälle och fel resterande gånger. Enda kontakten med personalen jag haft är vid måltiderna, när jag försökt hitta dom i korridoren är dom alltid som bortblåsta. Jag uppmanas att befinna mig mer ute på avdelningen och inte isolera mig men ute på avdelningen sitter jag som ett skrämt djur i ett hörn, överstimulerad av tv och konversationer. Jag varken vill, kan eller vågar ta kontakt och personalen hjälper inte till. Jag vet faktiskt helt ärligt inte hur man pratar med folk. Frågar dom mig om illrarna svarar jag men sen. Alltså.. jag vt att man ska ställa frågor och vara intresserad men det fungerar inte... Jag är inte social. Jag föredrar nog när det är en dator emellan. Eller man delar ett intresse.

Vad jag inte ens funderat på och inte heller blivit informerad om innan jag kom dit var att toaletterna är låsta under måltid och en timme efter. Naturligtvis förstår jag tanken. Absolut. Problemet är att min blåsa är inte byggd för det där. Jag blir kissnödig ungefär en halvtimme efter att jag ätit och druckit. Men andra ord sitter jag konstant med benen i kors och vågar inte heller dricka så mycket som jag vill. Går runt och är törstig och har huvudvärk konstant. Men vad tusan, toaletten är låst drygt halva min vakna tid. Som sagt, jag ser vad som är tanken men jag önskar att få kissa när jag är nödig, hamnar rätt högt upp på förnedringsskalan att inte få göra sina behov när man har just, behov. Idag var det en muttrande personal som låste upp när jag faktiskt inte klarade det längre, hon sa att jag måste lära mig att passa på precis innan dom låser... vilket jag gör, är på toa fem minuter innan varje måltid men jag blir likförbannat kissnödig.

Nej, blir det ingen fart på någon sorts behandling och stöd så åker jag hem snart. Ge mig ett par dagar till så jag är säker på portionsstorlekar och vant mig i rutinen så är jag färdig där. Åtta veckor med ingenting (jo visst, fotbad och göra drömfångare) kommer inte ge mig något mer än tristess och galenskap och en förstörd blåsa.

Hoppas ni har det bättre för tillfället, jag ska göra det bästa av min nyårsafton. Passa på att vara utomhus (gränsen för oss att gå ut på avdelning är -5), äta stekt strömmning och sova i min egen säng.

Oh no. Har bråkat, skrikit, gråtit och haft ångest. Somnade efter fyra. Åt lite och så blev det ännu värre efter kvällens utbrott. Nu vill jag inte åka någonstans alls. Bara vända mig om i sängen och tacka nej till livet. Positiva klubben var det här.

Jag önskar jag kunde, liksom det här ljuset, brinna fast stearinet är borta.

"Tut tut sa båten och så gick bryggan. Kvar stod jag med väskan i halsen och gråten i näven och önskade att jag inte kommit med."

Det sammanfattar ganska bra hur jag känner mig just nu. Ledsen, förvirrad och på väg. Eller något åt det hållet. Mest förvirrad tror jag. Gråten ligger och trycker i hela mig. Ångesten hoppar jämfota på bröstkorgen och gör det svårt att andas. Jag vill ingenting alls. Bara ligga i sängen och slippa. Förstår inte hur jag ska orka ta mig någonstans imorgon. För jag vågar inte visa mig där. Låt mig bara få somna och slippa världen.

Ett försök att äta lite mer än jag brukar, jag menar lite mer. Resultat? Hjärnan slog slint och började brinna och jag fick spel och gick i snömodden i en och en halv timme innan jag var lugn nog för att ta tunnelbanan hem igen. Jag har gått upp i vikt och vet inte om jag vågar visa mig på avdelning på onsdag. Dom kommer ju tro att jag ljög om min vikt förra veckan, överdrev för att få plats. Falsk jävla lögnare... precis så känns det.

Och jag är rädd för ett kilo i veckan.

Övrigt? Lånedatorn kontrollkörd med dvd så jag vet att allt fungerar som det ska. Bilder på illrarna utskrivna så jag kan titta på när jag saknar dom. Besökt frisören och blivit av med massa överflödigt hår. I samma veva passade jag på att införskaffa ett linne (en kanin som stryper en morot och säger "gimmie chocolate"), en blå och svartrutig skjorta och en alldeles underbar almanacka med flodhästbilder.

Projekt för imorgon blir tvätta och förhoppningsvis ta mig ut med kameran, ja ut ska jag. Måste ju passa på medan jag fortfarande får. Dricka gott te, något säger mig att det kommer bli begränsat av den varan ett tag framöver. Ungefär det hade jag tänkt mig.

Sitter och vrider upp "Banana Pancakes" på hög volym och blir sådär lite lagom nöjd i kroppen som jag alltid blir av Jack Johnsons röst. Har ett anteckningsblock framför mig och ska skriva en artikel om chokladtillverkaren Coppeneur till ett chokladforum. Tet är precis urdrucket och handledsvärmarna är på. Jag försöker göra det ok. Ångesten jagar ändå. Ska ignorera.

Har skrivit ut några bilder på illrarna att sätta upp på väggen på avdelning, saknar dom redan nästan. Satt med Alinda skitfia igår när vi tittade på tv. Hon låg sådär lagom behagligt ihoprullad och snusade lugnt. Finaste tösen. Idag ska dom få sin jullax, toppad med lite grädde och äggula, smaskens säger dom om det. Kladd säger jag=)

Har jag fått något intressant i julklapp då? Ja, objektivet såklart. Provade det igår, ska snart orka titta igenom bilderna och se om det blivit något bra. Sen fick vi äntligen äntligen den där marmorskivan jag önskat mig i säkert sju års tid. Så nu är vi laddade och klara för att temperera choklad på riktigt. Inget mer hattande med termoteter som aldrig visar rätt temperatur. Lite böcker såklart, bra att ha något att läsa för långa timmar inomhus på avdelning. Sen fick jag två underställ, ett i ylle och ett vanligt, perfekt, nu kan jag slänga dom som är alldeles för korta i armarna. Tunna yllefingervantar att ha under tumvantarna så jag slipper frysa om händerna. Ett par jättefina örhängen och en (nej två men den ena ska bytas) mandelkvarn så jag kan baka med malda nötter och mandlar. Sen fick vi massa gott te och lite teburkar att ha det i. Lite pengar också så vi kan köpa en hylla att sätta upp i köket och ställa alla fina teburkar på. Det kommer bli fint och skönt att få ut dom ur skafferiet, våra teburkar tar upp nästan en hel hylla, vi har ganska många sorter... och choklad!

Så, meningslöst ordbajseri färdigt. Återgår till Coppeneur!

Överlevt men det är inte mycket mer. Tjock, tjock. Dygnet runt tjock.

Men, jag fick ett nytt objektiv av underbara Jonathan. Nu kan jag fota i macro...

Idag ägde pepparkakebak med Jonathan och broder rum. Vi gjorde massvis med lövtunna supergoda pepparkakor på hembakad deg. Snyggast måste utan tvekan min hemgjorda flodgris vara=) Men pepparkaksillrar är inte så illa det heller. Så nu värker min stackars rygg efter att ha stått framåtböjd och kavlat alldeles för länge (nackdelen med tunna pepparkakor=P). Jag har dessutom varit duktig och postat sista julklappen som ska iväg. Undrar när den kommer fram? Till nyår?

För övrigt har jag bestämt mig. Den 29:e gör jag ett försök. Fanns tomt dubbelrum att börja i. Kommer säkerligen få sällskap men det var tomt just nu så kanske kan jag få ett par dagar ifred och vänja in mig och kanske kanske kanske kunna övertyga mig om att stå ut. Så, vad ska man inte glömma när man ska vårdas i evighet på avdelning?

Och suck, fm-målet är två näringsdrycker. Jag som vill äta mat=(. Dom hävdade att det är omöjligt att gå upp utan dom... det tror jag inte men man når kanske inte deras raketfart på ett kg i veckan. Dom sa att det var ett lagom tempo för psyke och kropp. Det tycker inte jag. Visst, jag vet att jag ska upp men för i helvete, kan jag få hänga med någorlunda?

Det var som jag trodde. Jävla skit på dom som fått mig att hoppas. Dom som glatt sa att det säkert gick att lösa mitt problem med att dela toalett. Fan ta dom. Jag ska aldrig aldrig mer ha förhoppningar. Jag trodde jag lärt mig.

För det är självklart att det omöjligt kunde lösas på något sätt.

Jag kände mig rätt glad imorse, förvantansfull faktiskt när jag påbörjade den två timmar långa resan hemifrån. Inte ens det faktum att bussen jag skulle ta bara blev mer och mer försenad och jag slutligen fick ta en annan och åka en omväg (som gick fortare ändå) eller att jag hade tappat känseln i tårna redan efter en halvtimme fick mig att vända om. Att jag inte sovit mer än fyra timmar och var så trött gick att bortse ifrån någorlunda.

Sen kom läkaren... Vi kommer inte komma överens. Det insåg jag redan när hon tvingade av mig mössan för att hon "inte såg mig" fast jag frös som en gris fortfarande. Jag tycker inte om sånt. Det blir för mycket lärare i skolan som ser ner på en och ska följa regler bara för att.

Summan.. det finns en plats den 29:e (eller fanns då). I dubbelrum helt utan möjlighet att ta någon som helst hänsyn till min fobi. Så jag grät, var uppgiven och tackade nej. Det är mitt fel, jag vet.

Nu är lördag snart slut. Imorgon är det söndag. Då ska vi hitta en julgran ute i skogen hos Jonathans föräldrar. Sova där också. Sen är det måndag. Capio. Det är faktiskt inte så vansinnigt lång tid kvar.

Två peppande mål för friskhet:

Skidresa till alperna i mars, jag SKA med.

Lilla My-tatuering.

Det är nog faktiskt choklad jag är mest sugen på att jobba med någon gång i framtiden. Det är så underbart jäkla roligt och fascinerande. Jag är bara så rädd att tröttna på det att jag aldrig kommer chansa för det intresset vill jag inte förlora. Det är så tråkigt, jag tenderar att tappa intressen när jag får ägna mig åt dom. Jag blir så intensiv i något att det till slut blir överdos och sen vill jag inte ägna mig åt det överhuvudtaget på en lång tid.

Anledningen till att jag kom och tänka på choklad är att vi just har gjort tryffelsmeten till årets julklappstryfflar. Det är kul. Det är kreativt och skapande, kladdigt och... känslan när man öppnar en chokladförpackning, plockar ut en hel kaka och håller den i sin hand.. eller när den smälta chokladen rinner ner från skeden i en varm, brun härligt doftande stråle. Eller klicket när man bryter en bra choklad i bitar. Det får mig alldels lyrisk. Tindrande ögon.

Nu står smeten i kylskåpet och ska stelna innan vi ger oss på rullning och sedan slutligen temperering och täckning av dom. Sitter och hoppas på att smakerna blir lyckade i år, vi har gjort följande:

Passion/vanilj
Lapsang (rökt te)
Anis/citron
Kardemumma
Vanlig mörk

Förra året hade vi en riktigt lyckad med ingefära och citron och ett år hade vi lingon/pepparkaka som var väldigt omtyckt. Mmm.. ja jag snöar in på sånt här.

Ja, det är sammanfattningen.

Jävla jävla skit vad jag inte mår bra.

Jag förtjänar ingen hjälp, jag är ett äckel.

Idag ser jag bara fett. Idag ser jag bara kilon som väller, fast jag VET att dom inte är där.

Jävla äckeljag!!!

Funderar på om jag har saltbrist, det kändes lockande att typ sätta i sig hela kaviartuben när jag öppnade kylskåpet.

...kväll, idag har jag tvättat och lagat mat. Västerbottenpaj som vi ska ha på julafton och en laxpudding. Kreativ dag eller något. Har ringt telefonsamtal och skickat iväg mail också, sånt som behövde göras. Fixat till en julklapp till Jonathan och beställt en till mig själv. Tycker alldeles bestämt jag förtjänade en. Så det så. Det blev ett sånt här halsband.

Tack vare positiva ord från Cilla om capios avdelning och att Birgitta pratat med dom om min fobi så känns det lite lugnare. Ser fram mot mötet på måndag även om jag är skiträdd. Jag hoppas på att det kan bli något bra av det. För jag är less på det här. Rätt väldigt mycket less faktiskt. Dessutom lät det på Birgitta som alternativet var typ psyks slutenvård och den tackar jag gärna nej till om vi säger så. Huuuu.

Håller igång nu för att slippa tänka och känna. Inte sitta sysslolös. Pyssla, baka, laga mat, städa. Nu är det dags för julgodistillverkning, imorgon städa och handla. Sen tryffelverkstad i helgen. Leta upp en lagom snöig julgran hos Jonathans föräldrar och sen är det måndag och möte och så får jag väl se hur länge jag får vänta.

Då har jag fått en tid på capio för bedömningssamtal och efter det information om deras heldygnsvård. På måndag. 09.30. Det närmar sig kanske något med andra ord. Inte trodde jag i september när remissen skickades att jag skulle få vänta till efter jul innan det påbörjades något (mer än att få ett par näringsdrycker i handen). Väntetider javisst men.. Äsch. Det är måndag om mindre än en vecka.

Hoppas det går att få till en lösning så jag klarar av att ta emot vården jag behöver så inte fobihelvetet ställer sig ivägen. Jag klarar nämligen inte det här med att dela toalett (knappt rum) med folk såhär i magsjuketider. Jag är nämligen fobiskt rädd för äcklet. Då menar jag fobiskt rädd. Det är inte läge att säga att man får stå ut. Jag sitter gråtande och skriker i panik och hyperventilerar. Ja, ett problem jag behöver jobba med men just nu går annat före. Inget blir bättre av att jag när jag låg på psyk blev tvungen att dela rum med en tjej som hade magkatarr och var uppe och spydde på nätterna.. och jag vägrades att byta rum. Alltså vaknade jag kallsvettig på nätterna (öronproppar fick man inte ha, skulle vi svälja dom?) i ren och skär panik och kunde sedan inte somna om trots att jag visste vilken typ av problem hon hade. Med händerna hårt pressade mot öronen låg jag där och skakade.

Idag är bara en sån dag när jag är trött på allt. Inte arg som jag var igår (jag och kvällar alltså.. så farligt är det inte, även om sanningen och insikten om att jag hade rätt som jag trodde gör ont och skrämmer) bara trött. Meningslöst, vill härifrån men orkar liksom inte idag. Uppgivet är nog ett bra ord. Vill bara att allt ska vara ok. Typ nu.

Någon med erfarenhet av capios heldygnsvård? Eller heldygnsvård överlag när det gäller ätstörningar. Inte på psyk alltså. Är det samma typ av regler? Inga sladdar, inga vassa föremål, inga skosnören, inga mobiler med kamera, tunna äckliga landstingsfiltar och opersonligt och hårt och kallt och om man skulle råka försöka få stämningen lite mer trevlig genom att sätta upp en teckning eller så så blir man anklagad för att VILJA trivas på avdelning och det får man inte för det är det värsta som kan hända. Att någon känner en liten trygghet i avdelningen.

Någon har äntligen bekräftat att det är möjligt och att jag inte ljuger eller överdriver när jag berättar att jag gick upp tre kilo på två dagar när jag åt ungefär en tredjedel av det man ska.. och sen ytterligare ett kilo dom två dagarna efter. Alla har sagt att det var vattenvikt. Jo, tjena, nu en och en halv månad senare är hälften av det fortfarande kvar. Det var inte vatten. Och jag har nu pratat med en som varit med om samma sak. Det ÄR möjligt. Tack.

Jag kommer med andra ord bli ett gigantiskt monster om jag äter, min kropp har förvarnat mig. Less jag blir. Jag vill inte vara en sån som återhämtar mig från anorexi och slutar som överviktig. Vill inte vara som hon som går på min psykmottagning, vi låg inne tillsammans, då var hon underviktig, nu är hon rätt ordentligt överviktig....

Jag är så rädd.

Ok, jag var tvungen att skriva av mig, tvungen att få ge uttryck åt ångesten och frustrationen. Nu ska jag få mig att inse att jag inte behöver frukta näringsdryckerna. Det är plastflaskor. Jag behöver inte dricka dom. Men jag måste kunna ha dom hemma utan att bli gråtfärdig. Allt annat är ju larvigt, eller hur?

Det står näringsdrycker på min köksbänk och skrattar åt mig. Hånar mig. Jag borde, jag borde vara duktig. DUKTIG FLICKA! Men jag får inte i mig. Börjar gråta och hyperventilera av att se dom. Hatar mig själv så djupt för att jag misslyckas. Det är det värsta jag kan göra. Misslyckas. Vara misslyckad.

Jag vill inte slösa 300 värdefulla kalorier på konstgjort sötat att dricka. Jag vill lägga varenda kalori jag vågar stoppa i mig på något som smakar gott. Varför slösa på sånt här?

Varför är jag bara en skithög som inte klarar? Misslyckad.

Nej, ingen toppkväll.

Hade tänkt försöka sova imorse eftersom planen att göra det igår förstördes av blodprovsremissen. Men icke. Jag lyckades för första gången på länge, länge somna om när Jonathan hade gått upp. Efter tio underbara minuter i sömnens land ringer telefonen. Birgitta. Som glatt berättar att jag kan få komma och hämta näringsdrycker idag. Då undrar jag lite sådär, varför skulle dom vara lättare än mat? Som dessutom är godare? Jag gillar inte att dricka sötslisk.

"Men choklad är bra, om man blandar med lite mjölk smakar den som oboy"

" Jaha men då kan jag ju lika gärna dricka det?"

"Neej, det är mycket mer KALORIER i en näringsdryck."

Haha, alltså, jag förstår ju absolut varför det är bättre med något där det är vitaminer och mineraler tillsatt än något med bara socker och kakao men alltså, jag fulkomligt älskar argumentet. När man pratar med en ätstörd person är sällan ett högt kaloriinnehåll det som verkligen gör att man glatt kastar sig över något, eller är det bara jag som känner så? Att ett annat argument kanske varit bättre? Lagt fram fördelarna med som sagt, viaminerna och mineralerna istället för just kaloriinnehållet. Hur som helst, jag ska faktiskt hämta några även om jag misstänker att dom kommer stå hemma och titta på mig och vara läskiga. Men är dom hemma är väl chansen att jag eventuellt får i mig dom större än om dom inte är här. Rädd bara att det kommer gå ut över det lilla jag äter så jag drar ner på det, men, jag ska hämta så får vi se.

Annars så sa hon att dom skickat remiss till capio för avdelningsvård. Och att hon skulle prata med dom på onsdag igen när dom haft sin remisskonferens (på tisdagen). Så.. vi får väl se. Om och var och när. Jag ska i alla fall fylla i en egenanmälan idag så fort jag kommit till ett ställe som har en skrivare för dom verkar inte ha förstått att mail är en fin kommunikationsväg på capio. Välkommen till år 2010 (som snart är slut!), vi använder fortfarande pappersblanketter och posten, är dom släkt med försäkringskassan månntro? Där allt ska skickas in i tredubbla kopior och sen får man en ny blankett att posta i retur som svar.

Nej, of I go. Samtal på psyk elva.

Jaha? En första vaddå? En första förut eller en första nu? Eller en första jag vill? Första, första ja det har ju pratats om första kärlek och första kyss här.

Tja.. jag bakade mitt första vörtbröd förra veckan. Det var häftigt, jag vågade smaka och det var gott!! Varför har jag aldrig gjort det tidigare? Mycket häftigare än skogaholmsvarianten. Ska nog ta med lite till våra familjer på julafton. Alltid kul att bjuda på sånt man gjort själv.

Jag funderar på att slå in en första julklapp för i år men kan inte bestämma mig riktigt, kanske är det en bra sysselsättning för imorgon. Vill göra mitt första pulkaåk för säsongen men har ingen att åka med. Jonathan är invalido med gipshanden och alla andra bor i fel städer.


Nej, opeppad på att skriva, bara väldigt trött. Var tvungen att släpa mig upp imorse för att åka iväg och ta blodprover innan tio. Sex rör snodde dom från mig. Trött och ångestfylld och så läskigt nedstämd. Det är verkligen så att inget egentligen spelar roll. Jag bryr mig bara nästan halvhjärtat om saker som egentlgien engagerar mig väldigt mycket. Ska ta en promenad och sen försöka få sova tidigt ikväll.

Vet faktiskt inte. Det är väldigt olika i olika situationer men trötthet och frustration i kombination är nog den vanligaste orsaken. Att tappa bort min mjukisflodis och inte hitta honom är ett tvärsäkert gråttillfälle. Men annars är det trötthet och frustration eller ja.. bara helt enkelt trött kombinerad med något såsom övergivenhetskänslor eller när allt går fel eller ja..


Träffade läkare idag. Det var hälsokontroll.. och hon lovade att ringa till dom andra äsklinikerna i stan för att se om någon kunde ta emot mig fortare. Så jag vet fortfarande inget om när något kan tänkas hända, vet inte om vi pratar dagar, veckor eller månader. Det gör mig knäpp.

Dagens positiva var i alla fall att en från mitt handbollslag ringde upp mig för att höra hur det var...Det har ingen annan brytt sig om trots att jag inte tränat på bortåt två månader och inte heller lämnat orsak till varför.

Åh, äntligen en passande rubrik!! Jag behöver peppa mig själv, är skitnervös inför mitt läkarsamtal imorgon och har haft en sån där dag när allt går fel. Tappat saker, dragit sönder skruvskallar, illrar som lyckats ställa till med trassel, en trasig jacka som ännu inte är färdiglagad... och ja.. i den stilen. Så, här kommer saker som får mig att må bättre:

Levande ljus som ger glittrande ögon på den man pratar med.

Varmt te.

Att åka bil, helst mitt i natten. Gärna med en termosmugg med te.

Sms med omtanke från vänner.

Apelsiner som smakar sådär underbart gott.

Promenader.

Snö på fönsterbrädor och adventsstjärnor.

En varm dusch, nyrakade ben och insmord med bodybutter (grapefruktdoft!), vilket är precis vad jag är nu!

Serietidningar får mig lugn när jag ska sova.

Lösa korsord.

Min Flode, flodgris.

Att hitta ny och osmakad lyxchoklad i butiker.

Shoppa, ja i alla fall när det finns något jag behöver eller det håller sig i en låg prisklass så jag slipper ha ångest över att jag gör av med pengar jag inte har råd att lägga på sånt.

Ge bort överraskningspresenter bara för att jag tycker om någon.

Lars Winnerbäck på lagom nivå i mina lurar.

Att det finns en vänlig själ i england som faktiskt har jagat rätt på hobnobs med mörk choklad och dessutom postat dom till mig.

Träna. Fast kanske inte just nu.

Varma mysig kläder som ger en ombonad känsla. Gärna gå runt i någon av Jonathans tjocktröjor hemma.

Mitt duntäcke.

Bra böcker.

Naturen.

Busa och gosa med illrarna.

Tja, det finns väl olika saker som upprör mig. Världen är ett exempel. Varför måste det bråkas så jävligt? Hur kan man bara skjuta ihjäl folk åt höger och vänster och bomba bara för att man vill? Jag kan omöjligt förstå. Politiker som aldrig kommer inse hur det är att vara sjukskriven, fattig och dessutom livrädd för att bli utkastad på en arbetsmarknad man inte kan hantera.

Sen mindre saker men som verkligen får mig att se rött. Föräldrar och tränare till idrottande barn som sitter på läktaren eller står bredvid planen och skriker på domaren. Hur man som förebild och ansvarstagande vuxen som väljer att vara tränare för barn (eller att HA barn) kan ställa sig och vråla svordomar och håna domare och skrika så fort ett domslut inte passar övergår mitt förstånd. Har någon av dom någon gång försökt ta på sig den svarta tröjan själv? Vet dom hur svårt det är att fatta beslut på mindre än en sekund och dessutom se precis allt ur alla vinklar som det förväntas? Nej det är ett av få tillfällen när jag faktiskt lägger min konflikträdsla åt sidan och låter den impulsiva adhddelen träda fram för att ge föräldrarna en åthutning. Min domarkarriär tog nämligen slut efter diverse psykiska påhopp (som bland annat fick mig att sitta och gråta i halvtid) och ett fysiskt angrepp från en tränare.

Läkare som inte bryr sig om människor. Människor som skaffar sig djur utan att ha en aning om vad det är för något dom får hem och sen skeppar dom vidare eller än värre dom som behåller dom och behandlar dom illa...

Det är några av dom sakerna som upprör mig.

Om att inte riktigt våga andas, inte orka ta plats. Om ångest som skär, som skär så djupt. Med sitt vassa blad vrider runt i själen så livslusten sipprar ut. Om andetag som is och eld. Trötthet, orkeslöshet, viljelöshet. Tårarna som ligger gömda och värker och fräter. Om en enda önskan men inte modet att ta sig dit, för rädslan att inte finnas mer är större.

Hur liten man kan vara fast åren samlas på hög som växer och blir större. Om hur man kan känna sig som det ynkligaste i världen fast man inte riktigt får. För man borde vara stark och stå upp och slåss. För allt är mina val, för allt är mitt fel. Trötthet och iskyla hela vägen in igenom allt. Om rädsla som genomsyrar varje sekund. Om hur sömnen inte längre är den räddare den en gång var.

Om hur ingenting verkar betyda vad det borde, om hur ingenting känns lika starkt som det ska. Om hur meningslösheten och melankolin tar över med sitt gråsvarta täcke. Och om ensamhet som växer.

Om att aldrig ha mått sämre.

Nu är det bara stå ut jag ska göra. Stå på benen, hålla mig i skinnet. Onsdag. Vad som nu ska hända då. Jag tror inte det blir något alls. Jag tror jag väntar förgäves. Jag tror jag hoppas på något som aldrig kommer.

(Ursäkta men den som gjorde listan har ingen fantasi, IGEN?)

Jag har faktiskt svårt att minnas ögoblick. Svårt att minnas konkret. Jag vet att saker har hänt men inte riktigt hur jag kände. Jag kan fundera och tänka efter och resonera mig fram till hur jag borde känt men inte komma ihåg känslan.

Men jag minns förra vintern när det var skitkallt. Jag mådde inte så bra, en söndagkväll... så vi tog bilen, varm choklad i en termos och lite godis och åkte ut i ingenstans, parkerade och satte oss utanför bilen och fikade. Tittade på stjärnor. Det är ett ögonblick.

Min kortaste inläggning på psyk ägde rum igår. Efter beslutsångest åkte jag slutligen till psykakuten igår eftermiddag. Bad om inläggning för att få hjälp att äta och hantera ångesten det ger. Vi var tre patienter på den avskydda jäkla akutobsavdelningen ändå var jag tvungen att dela rum, trots att det finns bortåt 25 sängplatser. Jag hatar att dela toalett med folk. Jaja, hon verkade inte störande, pratade inte ett ord svenska och låg bara i sängen. Så mat då? Nej, dom är inte experter på ätstörningar jag vet men dom kan väl åtminstone ha grundläggande kunskaper? För det är dom som får ta emot när det är akut, ingen annan gör det ju. Hon började med att fråga mig hur många potatisar jag ville ha. Ville? Jag? Bingo, ett poäng, fråga den ätstörda hur mycket hon vill ha.. ehm, ingen? Nästa steg när jag satt där och petade i mina måttligt smakliga selleribiffar och den synnerligen osmakliga sjukhuspotatisen så kläcker smartskallen ur sig "tänk på att vara försiktig så du inte äter för mycket". Tack för stödet. Tack. Blev verkligen jättepeppad. Efter maten frågade sköterskan om jag vill ha sällskap. Jo det ville jag ju så hon satte en skötare på att hålla mig sällskap. Han placerade sig med ryggen mot mig och tittade på idol. Knäpptyst. Jag vet inte ens vad han hette. Med den hjälpen så är det inte värt att vara där. Då är jag hellre hemma med min mobil, min dator och dom jag tycker om. För allvarligt, det där gav inte mig någon som helst hjälp. Fullständigt värdelöst. Så när läkaren kom upp för att skriva ut mig så sa han också det, att nej vi kan inte erbjuda så mycket, vi har ju mest mediciner här. Alltså är jag hemma. Två och en halv timme blev det. Men jag har i alla fall provat det.

Idag ska jag vara kreativ. Och jag har ätit råggröt till frukost. Så det så. Promenad står på schemat. För jag har knappt varit ute i vintervädret vi har trots att jag älskar det.

Mera dubbelrubriker.

Detta ångrar jag? Det finns säkert massa saker men jag har inte ork att hålla på att gå runt och fundera över det, då skulle jag ju bli knäpp. Jag har tagit många dåliga och halvdåliga beslut som jag ångrat och haft ångest över men jag vet inte om jag kan komma på något konkret. Jag vet att jag HADE ångrat mig förbannat om jag inte hade ringt Jonathan den där gången när vi hade gått isär en kort tid där efter gymnasiet. För jag vill inte ha ett liv utan honom, så är det. Jag kan däremot inte ångra att vi valde att dela på oss för hade vi fortsatt där vi var precis då hade det aldrig hållt och vi hade inte levt ihop idag.

Många dagar har jag ångrat att vi omplacerade hunden, men jag vet också att det var oundvikligt. Det hade inte fungerat när så mycket gick fel och utanför planerna som det gjorde då. Så egentligen ångrar jag det inte, är mest ledsen över att det blev som det blev och vi blev tvugna att fatta det beslutet.

Jo, en sak ångrar jag så djupt. Att jag litade på en människa som visade sig vara en vandrande skithög, manupulativ och en lögnare av stora mått. Mytoman.


Den här månaden då. Ja det är ju december med advent och julpyssel och än så länge ett underbart snölandskap ute. Med andra ord ganska mysigt. Jag bakar och pysslar och älskar kvällarna när det mörknar så jag kan tända adventsstjärnorna som hänger i fönstrena och njuta av det mjuka ljuset. Illrarna har kul i snön på balkongen och vi ska ha julgran och i år kommer vi ha tid att njuta av den eftersom vi inte ska kasta oss iväg på skidresa vid nyår som vi gjort senaste åren. Vi har bestämt oss för att spara kvitton och ta reda på var pengarna går någonstans, spännande=).

Rent känslomässigt har den här månaden hitills varit berrg och dalbana de luxe. Hit och dit och upp och ner och jag hänger inte med alls. Från att vara peppad och lyckligt fnittrande äta godis till att ligga ihopkrupen på badrumsgolvet skakande av ångest och tårar. Misstänker att fortsättningen är liknande så jag får väl ta vara på dom stunder när det känns ok. Mer kanske jag inte kan göra?

Jag vill vara lika busig som Emelie som skrev fler sanningar än sju. Fast, jag tar ett nytt inlägg. Enjoy!

När jag åker skidor har jag alltid med mig nyckelringslejonet Fingal som hänger i min blixtlåsstropp. Han älskar att åka skidor och gillar att dricka varm nyponsoppa och att äta våfflor med hjortronsylt.

Jag gillar filmen Finding Neverland, den glömde jag på min lista över filmer jag gillar.

Orange är min favoritfärg.

Jag tackar vem det nu kan vara som uppfann nässprayen varje gång jag är förkyld, att få sova och samtidigt andas är värt hur mycket som helst.

Jag älskar att åka pulka men tycker att det är ganska tröttsamt att gå uppför, det tar ju så lång tid i förhållande till resan ner.

När jag mår dåligt tycker jag om att åka bil. Därför ska jag en dag när jag blir rik ta körkort.

Egentligen är jag väldigt förtjust i tidiga morgnar men jag har varit riktigt morgontrött så länge jag kan minnas.

Jag har varit sjuk såpass länge att jag inte kan minnas hur det känns att vara frisk. Jag har alltså svårt att motivera mig för jag vet inte vad det är jag strävar efter. Bara att jag strävar bortåt och då är det inte alltid lätt att gå framåt, ofta blir det mer i cirkel.

Min plånbok är illgrön.

Jag är en sådan människa som snyter mig offentligt, bara för att jag verkligen avskyr att dra in allt med ett slemmigt ljud och sen svälja ner det och jag avskyr ännu mer när det börjar droppa ur näsan. Fast, jag försöker ju vara hänsynsfull och inte göra det i örat på folk. Likadant så fiser jag faktiskt i folksamligar om jag måste. Eftersom jag har magproblem där smärtsamma gaser är en del av problematiken är det helt enkelt inte värt att hålla det inne ibland eftersom jag då får svettningsframkallande magvärk.

Jag kan både sy, sticka och virka och har lärt mig det mesta på egen hand.

Jag har vunnit en pepparkakshustävling. Det var när jag gick på "Eftis" som var kyrkans eftermiddagsverksamhet där jag gick (dom häftiga gick på "gården") under mellanstadiet. Vi var tre som blev över och inte hade någon kompis att baka med, vi gjorde en kyrka med ett högt torn och ett svartbränt kors. Det var ju mycket mindre än alla andra delar... sen sattes det ihop och såg väl lite skevt ut. Jag natar att folk tyckte synd om den stackars fallfärdiga kyrkan med bränt kors. Hur som helst så vann vi en stor frukt och godiskorg att dela på.

Jag har aldrig velat vara lucia i luciatåget. Alltid tomte.

Jag sjöng i kör när jag var liten, varför är oklart då det låter riktigt illa när jag försöker sjunga.

När det gäller mobiler och datorer är jag synnerligen okunnig och oteknisk. Antar att det beror på att far och bror alltid löst sånt åt mig med glädje.

Jag sover under duntäcke året runt. Hela sommaren hade jag det trots värmen, tycker det var svalare än syntettäcket jag hade året innan.

När jag dricker te föredrar jag stora koppar. Min favorit rymmer 0,8 liter. Perfekt! Jag är heller inget fan av påste, det smakar liksom... påse.

Under en period fullständigt missbrukade jag tuggummin, jag hade alltid ett i munnen.

Mitt favoritsätt att äta på är utflykt med picnic. Termos med te och smaskiga mackor eller sallad eller möjligen grilla något.

Jag tror aldrig jag gillat att vara uppklädd, jag vantrivs enormt. Jag kan däremot ibland tycka om att känna mig fin i vanliga vardagskläder. Sällan det man hittar i vanliga modebutiker dock. Stadium brukar vara ett säkert kort när jag letar kläder.

Jag gillar att utöva nästan alla idrotter. Mer eller mindre naturligtvis men så länge jag får röra på mig och gärna jaga boll eller ja.. ha någon utmaning så brukar det vara kul.

Så det så.

Kan jag omöjligt komma ihåg vilken det var faktiskt. Verkar inte ha lagt så många födelsedagar alls på minnet. Förmodligen gillade jag när jag fick min första cykel. Den enda jag kommer ihåg ordentligt är nog den när jag fyllde åtta och fick samlingsvolymen med alla Mimmiböcker som jag plöjde igenom samma dag. Vi var på landet det året. Annars är en lyckad födelsedag en sådan där jag får pannkakstårta. Större krav än så har jag egentligen inte.


Idag pratade jag med scä. Man kan omöjligt göra något fortare. Jag måste träffa läkare innan något alls kan hända och då är det ju väntetider. På vad som nu kan tänkas hända. Jag svälter ihjäl eller blir tokig i väntan på det så om dom har plats på avdelning så åker jag till psyk imorgonbitti. Wihi.. ehm.. näej. Men det här går ju inte.

Men.. utan mina älskade illrar, utan älskade Jonathan. Utan julstämningen vi skapat hemma... nej, jag får stå ut ett tag. För att kanske kunna delta mer på riktigt när jag kommer hem. Om jag får vara inlagd förståss.. dom kanske inte har plats och tid och ork. Vem vet.

 

CharmBelsebub

 

MysMeja

 

Valle Gos

Jag funderar lite... jag verkar vara en konstig ätstörd. Jag är nämligen inte hysteriskt rädd vare sig för kolhydrater, socker, fett eller något annat sånt. Jag har egentligen inget som är förbjudet. Jag har bara rakt av oavsett vad det är dragit ner på allt. Visst, det är lättare att få i sig grönsaker och sånt än att smälla i sig pommes frites och det jag är trygg med är lättare än annat. Bara en liten reflektion så här på morgonen.

Så fick jag också något sånt här som jag inte riktigt förstår men har man tråkigt på morgonkvisten så är all underhållning bra underhållning (utom morgontv!!). Tack till http://resanupp.devote.se






1. Jag är absurt beroende av en liten söndernött flodgris (flodhäst) vid namn Flode. Det är trygghet i tyg (än så länge, snart bara vadd) som hängt med mig hela livet. Att hålla i honom lugnar mig.

2. Jag är chokladnörd. För mig är det inte konstigt att betala över hundra kronor för 75g choklad om det är rätt choklad. Om jag inte vore så rädd för att tappa en av mina största intressen skulle jag vilja jobba med det. Men när jag gör något mer intensivt brukar intresset avta och det vill jag ju inte.

3. Jag har en tatuering på höger axel, min första illers tassavtryck. Min "belöning" när jag är friskförklarad från ätstörningen ska vara en tatuering med lilla My som jag fått höra mer än en gång att jag är lik.

4. Jag kan få sånna sug efter saker att jag ibland undrar om jag inte är gravid i smyg. Nu senast har det varit HobNob's doppade i mörk choklad. Jag har tänkt på det dagligen i över en månad. Dom finns tyvärr inte att köpa i Sverige men eftersom jag är så desperat som jag är (har seriöst övervägt att åka till London för att shoppa) så har jag fått en bekant som bor i england att skicka över tre paket som hon postade igår. Jag LOVAR att smaka på dom! Där kan alla ätstörningar ta och gömma sig. För jag är så sugen! Andra saker jag kan få suspekta sug efter är kokta ägg och mannagrynsgröt.

5. Jag är mycket intelligent. Men har uselt arbetsminne och dålig organisation.

6. Jag älskar fiskbullar. Det dumma är att när det serverades fiskbullar i skolan (och alla gjorde kräkljud redan på väg in i matsalen) så kunde inte ens jag som var en av få som älskade fiskbullarna äta. För dom serverades i currysås och med ris. Jag hatar curry. Och skolans ris. Nu är jag vuxen och får välja själv. Det är bättre=)

7. Jag är förbaskat händig och klarar det mesta om jag bara har engegemang och inspiration.

Ge vidare till sju stycken? Vilka då som inte redan fått den? Äsch, ni som känner för det har fått den av mig!!


Igår var för övrigt en skitdag. Tror det räcker så. Idag är det psyksamtal och varma, varma kläder och en promenad. Ska försöka ge mig på att bygga ett bord också. I måndags fann jag något i garderoben. En av Jonathans gamla tröjor från när han var en mindre pojke. Varm, stickad, ylle. Precis vad jag behöver! Och jag får väl erkänna trots att tant och nördvarningsskylten lyser och blinkar och tutar. Jag tycker faktiskt att den är fin. Så det så. Men, mode har ju aldrig varit min grej...

 

Dåliga jag har ju hoppat en rubrik!!

Jag är inte så mycket för att flänga runt långt bort. Faktiskt. Men några ställen har jag gillat.

För det första älskar jag gotland. Dit skulle jag kunna tänka mig att flytta. Alla årstider, möjligen att jag skulle vilja ha bättre vinter men jag har en stark kärlek till ön.

Sen gillar jag av någon anledning London, jag avskyr storstäder och folk men jag gillar London. Kanske kan det ha att göra med alla parker och dom fantastiska färdiga salladerna och mackorna som finns överallt som gör att man jämt kan ha picnic och slipper äta på resturang (som jag ogillar och alltid har gjort, sitta still ju!). Sen pratar dom ju ett språk där jag faktiskt kan kommunicera och det gillar jag. Jag kan orientera mig efter skyltar och fråga efter en toalett och vara säker på att dom vet vad jag vill. Ja, jag är trygghetsnarkoman.

Sen, fjäll. Kalt, kargt och utsikt. Stormkök och vandra. Det var evigheter sen sist men jag älskade det då. Jag drömmer om en sån semester.

Två dagars rubriker i ett paket. Mådde för mycket apa igårkväll för att få ihop något vettigt så det får jag kompensera för nu.

Min första kyss var i alla fall varken dramatisk eller romantisk. Jag var av någon anledning väldigt populär bland killarna i lågstadiet, gissar att det beror på att jag gärna lekte deras lekar på deras vilkor snarare än lekte häst och nytte bokmärken och luktsuddisar=p Hur som helst så gick jag i tvåan och var ihop med den största tjejtjusaren av alla, han var ett år yngre och hade alltid någon han var ihop med. Hans storebror var förresten min kompis, vi gick i samma klass. Nåja, när man var ihop skulle man hångla, det visste han så tja, en dag kom han springande över gräsplanen utanför fritids, kastade sig på mig och pussades... med tungan!! Och alla tänder klonkade i och det var blött och läskigt. Men det var min första kyss.

Mitt favoritminne. Det är svårt. Man har ju så mycket minnen.. Jag är ju gift så när han friade och när vi gifte oss är ju fantastiska minnen. Massa småminnen med älskade gammelillern Elliott som nu lämnat oss som är helt underbara. Hur han slickade mig vid näsvingen så jag fick skavsår eller när han la tänderna mot min stortå bara för att säga att nu matte, nu är det goddisdags. Eller den matchen för evigheter sen när jag gjorde en så fantastisk insats att jag fortfarande är stolt. Eller kanske den gången jag fick avgöra en match i sudden death med ett halvdåligt skott från dåligt läge på högerkanten. Jag borde verkligen inte ha skjutit men turen var på min sida och det studsade in mellan benen på målvakten. Eller känslan av en egen lägenhet. Låsa upp, gå in i tomheten och veta att det här är min bostad, mitt hem. Eller någon av alla underbara stunder när jag skrattat med min älskade, gått på promenad hand i hand. Nej jag är för gammal för att ha ETT favoritminne tror jag bestämt. Eller bara för obeslutsam. Det är ju så olika minnen, jag menar, att jämföra ett frieri från den mest älskade med ett handbollsmål? Det är helt olika världar.