uppfortsomfan

Alltså, dom senaste dagarna eller snarare veckorna har varit rätt dåliga. Eller för att använda ett mindre vackert men dock mycket beskrivande ord, rövdåliga. Dom tre senaste dagarna har nog varit värst. Tror jag, det är så svårt att hålla reda på och komma ihåg. Jag vet mest att det varit väldigt jobbigt.

Jag som nästan aldrig tappat aptiten av dåligt mående har inte varit hungrig på fyra dagar och ja då dessutom mått dåligt och då kommer alla fina destruktiva lösningar ploppande så det där med att äta har inte varit min grej. Vilket i sin tur inte direkt gör mig piggare och gladare. Så fantastiskt, och ja, jag vet, det är mitt fel att jag inte äter mer när jag vet om det.

Så ikväll bröt jag ihop och orkade inte mer alls och grät och var ett ångestmoln. Över en jacka. Fast det var ju såklart inte den som var orsaken egentligen. Jag verkar bara oförmögen att erkänna för någon att jag mår dåligt. Jag orkar inte det längre tror jag. Jag har varit sjuk så länge att folk vet det. Jag behöver inte påpeka det igen och igen. Det är ju rätt uselt att jag inte kommit framåt. Andra ska slippa höra och se det. Jag vill helst slippa höra och se det. Fast mest av allt slippa känna det.

Jag är less på ångest, så förbannat less på att alltid ha ont i själen. Så för att prata journal, så bekräftar patienten ikväll suicidtankar, förnekar suciudplaner. Om någon skulle varit orolig. Fast det tror jag aldrig någon varit. Vi vet allihopa att jag inte tar livet av mig.

Godnatt.

Dricker te, det är skönt ute. Jag är inne, igen.

Just nu är jag så rädd för mina tre veckor med semestrande. Jag måste ju träna. Både "måste" och vill. Allt jag jobbat för ska inte bara få försvinna. Styrkan, konditionen.

Nu sitter jag här och borde igen. Borde i mitt huvud. Vara ute för det är skönt, gå och cykla för jag har ätit och för att jag är en lat jävel. Jag känner folk som cyklar jämt vart dom än ska och många mil. Jag gör inte det. Jag åker buss. Jag vill vara som dom men jag är lat och kroppen orkar inte. Borde tycka om livet och sommaren. Borde göra något av mig och mitt liv. Borde älska att finnas.

Min samtalskontakt sa att jag borde vila.

För han sa att jag inte mår bra. Vi har uppenbarligen träffats tillräckligt länge för att han ska se det på ungefär en halv minut. Eller så är det den kompakta tystnaden som dyker upp när jag inte orkar alls. Så det kanske inte är svårläst. Fast å andra sidan så är han den enda som sett det.

Det här med att vara sjuk. Eller, det här med att ha varit sjuk länge, så länge att det förvandlats till normaltillstånd. Det är märkligt och dumt och ändå så mycket verklighet för mig. Jag minns inget annat. Jag kan inte hur gärna jag än vill komma ihåg hur det var att må bättre. Jag vet inte något annat än att kvällar gör ont i själen, att luften helt appropå mitt i ingenting (eller något) kan ta slut eller bli tjock som sirap. Jag kan inte tänka mig hur en dag där inte tankarna gång på gång på gång dras till skuldkänslor, äckelkänslor och självhat för att jag har ätit, ska äta, borde träna mer och hela den biten. Hur det är när inte första tanken vid alla bakslag eller deppstunder är destruktivitet.

Jag har ingen aning om hur man skapar sig en annan värld, hur man tar sig ur sjuk. Jag försöker låtsas att allt är okej, jag äter muffins med kardemumma och lingon och dricker varmt te och andas in kvällsluften. Jag försöker ta hand om mig på det bästa sätt jag förmår med alla egenheter, svårigheter och sjukligheter jag har. Men ändå, jag sitter fast i dyn. Sjunken ner till midjan och där är jag fast.

Det värsta av allt är nog ändå att jag inte vill något med mig och mitt liv. Jag ser bara en stor intighet och tomhet när jag försöker fundera över framtiden. Jag har inga drömmar, och inte mer hopp än det lilla undangömda som gör att jag ännu inte försökt dö.

Jag längtar efter underbaraste tant P så det gör alldeles ont. Det är en vansinnig tur att jag ska dit om lite mindre än en vecka. Fina, fina älskade tanten.

"sommarn miste lite av sin fägring
solen miste lite av sin glans
när det vi hade hoppats på
föll ihop och gick i kras
var det nästan som om glädjen inte fanns

nu säger du att inget har nån mening
att det enda du vill ha är lugn och ro
men vi kommer aldrig vidare
om vi lutar oss tillbaks
så kom hem till mej så gör vi nåt ihop"

-Mikael Wiehe-

Idag vill jag inte.

Det gick uselt att klättra och jag avskyr att alltid, alltid vara sämre än alla andra. Jag hatar att jag är där, att jag ens kan tillåta mig att befinna mig där. Att försöka är bara att misslyckas om och om igen. Jag är less på det.

Jag har varit tjockare än tjockast idag och allt jag ätit har varit plågsamt och att se mig är vidrigt. Jag har min kropp, jag hatar hormoner som gör att jag svullnar. Kvinnokroppen är fasen inte användbar eller praktiskt för något annat än möjligen föda barn. Vilket jag inte vill.

Jag har ångest, ångest, ångest och huvudet fullt med destruktiva lösningar.

Gräver ner mig, åker till landet med mor och far till på lördag kväll.

I fredagskväll började det med avslutning i klubben och på lördag morgon drog turneringen igång och sedan dess har det varit full fart. Tidiga morgnar och dagar i regn och gegga även om det var uppehåll idag tack och lov.

Jag är helt slut, alltså verkligen utmattad på alla sätt och vis. Min kropp känns som det vore jag som har spelat, öm och stel och alldeles alldeles jättetrött. Min hjärna har gått hem och lagt sig för länge sedan och jag är helt slut, sömnig, dödstrött. Dränerad för att använda samtalskontaktens favoritord. Total jävla dränerad.

Jag undrar hur i hela friden jag ska kunna ha ett jobb ens på tjugofem procent som det känns nu. Jag har gått upp mellan sex och sju tre dagar och skulle inte ha en chans att orka göra det imorgon. Det går helt enkelt inte. Finns inga mer reserver att ta av, jag skulle somna sittande så fort jag satte mig. Jag har varit syselsatt mellan sju och fyra timmar varje dag. Eller tja, jag har kanske haft två timmar varje dag när jag gjort något medan resterande tid bara varit att vara igång och med och titta.

Jag som just börjat att försiktigt släppa in tanken om sysselsättning på någon nivå. Yeah right... jag är bara inte där än.

Det känns som att jag inte riktigt vär värdig att få leva för jag uppskattar inte det vackra i det som jag borde.

Det gör ont i magen att känna så.

"..Vid den ovannämnda neuropsykiatriska utredningen framkom allmänbegåvning betydligt över genomsnittet (HIK 124). Svagast var jär deltestet avseende arbetsminne. Vidare framkom svårigheter att bibehålla uppmärksamheten och koncentrationen över tid framförallt på deltest som hon inte upplevde som stimulerande. På test som mäter visuell avsökning och visuell logik fick pat. resultat över genomsnittet. Inlärning och minne visade genomsnittliga resultat. Betr. exekutiva funktioner uppvisade hon vissa svagheter gällande planering och struktur."

Och det är faktiskt en bra sammanfattning. Jag gillade psykologen som gjorde utredningen. Nu väntar jag bara på komlettering för att utreda ev. autismspektrumstörning. Hittills har jag stått i kö i ett år, sist tog det ett och ett halvt. Det sägs att jag har dubbel förtur, stackars dom satar som inte har det.

Jag gör saker, fina saker. Saker jag tycker om. Men det känns inte. Jag blir inte riktigt glad, känner inte det fina. Likgiltigt mest. Jag känner mig värdelös. Oengegerad, tråkig. Otillräcklig. Ja och så.. tom.

Förutom när det gäller mat och kropp då. Konstant ångest över allt jag äter. Oavsett om jag är hungrig, har tränat, tycker att det smakar bra. Det går inte att inte reflektera över det, fundera på hur mycket jag kan äta sen nu när jag ätit det här, ångra saker jag ätit (det mesta), hata mig själv för att det är för mycket. Gräva i garderoben efter plagg som inte framhäver min kropp.

Vem var det som sa att det blev lättare när man började äta? Stryk ska dom ha, för det här är inte lätt. Det är vidrigt.

Jag tittar på bilder, läser texter. På och om folk som lever, som andas försommar och lycka. Solnedgångar, dimmiga morgnar och skratt. Jag rycks med, tycker det ser vacker ut, tycker det låter härligt. Lite avundsjuk, lite inspirerad. Lite fascinerad. Jag tänker att det vore väl härligt med allt det där. Sen fastnar jag. Jag kommer ändå inte tycka att det är sådär fint. Jag kommer vara rastlös, nedslagen och tungsint. Det kommer inte vara så fint som det är.

Jag har glömt bort hur man gör när man lever.

Jag funderade över alla bilder på unga flickor/kvinnor i skira klänningar. Gärna på en äng med högt gräs och i kvällsljus. Dom är vackra och jag funderade en stund på om det inte vore lite kul att ta sådana bilder. Sen insåg jag att även om jag skulle kunna försöka bortse från att jag tycker jag är groteskt fet så är jag inte rätt för sådana bilder. Jag har inte den där auran av vackert, skirt, änglalikt och oskuldsfullt som svävar över alla personer på dom här bilderna.

För jag är ärrad, korthårig och robust byggd. Dessutom avskyr jag klänningar.

Jag kör på, tränar varje dag. Försöker vara ute när vädret lockar och försöker äta vettig mat. Jag blundar, lutar mig fram och trampar på. Går mot allt hela tiden. För det sägs att det är det som leder framåt, till något bättre. Ett bättre liv. Mindre ont i själen. Jag gör saker jag inte vill, saker jag inte vågar och saker jag inte orkar. Jag slåss, konstant, dag ut och dag in.

Men jag ser ingen ljusning, ser ingen förbättring. Jag undrar bara när allt brister. När jag inte orkar gå i motvind längre. Det jobbiga jag gör lägger sig i högar, drivor och lagras. Det jagar mig. Jag undrar när skiten hinner ikapp. Jag får öka takten hela tiden för att slippa höra flåsandet från ångesten som kommer efter mig.

Och allt gör ont. Det gör ont att leva. Ont att finnas.

Det känns inte som rätt väg, det känns bara som ett evigt föträngande. Det håller inte i längden. Det knakar i fogarna.

Jag vet inte var jag ska göra av mig själv längre, var jag orkar finnas till.

Måndag är tvättdag. Trött som vanligt när klockan ringer fast den är flera timmar efter när normalt folk går upp.


Man får vara som man är när man inte blev som man skulle. Fast när man blev något som inte fungerar och passar in, vad gör man då. För att vara som man är då är inte riktigt accepterat eller funktionellt. Fast jag är ju inte helt funktionell, det har jag ju till och med papper på. Men ändå. På något vis måste man ju vara fungerande. Jag är rädd för att jag aldrig kommer vara riktigt som jag borde för att passa in och vara kompatibel med världen och levandet. Dom som inte passar in sorteras ut till sysselsättning och iq-befriade lågavlönade jobb. Det om något är ofungerande för mig. Jag är rädd för att hamna där, på avfallshögen, obrukbar.

Har jag nämnt tidigare att jag hatar min kropp? Jag gör det en gång till. Jag hatar min kropp. Hade det inte varit för att jag vet hur stark ångest kan vara över den minsta lilla skitsak hade jag förmodligen varit vansinnig istället för lätt förundrad och lite avundsjuk på dom jag läser om som får hysteriska utbrott när vågen pekar två hekto upp. Två hekto är normalt upp och ner beroende på man druckit mycket vatten, varit på toa och så vidare.

Vad lyckas min kropp med då istället för dom där snygga två hektona. Jo mina damer och herrar, den senaste veckan har jag gått upp tre kilo. Det är trettio hekto. På en jävla vecka och jag har varken överätit eller var underviktig från början. Jag hatar min kropp och tycker verkligen inte att jag borde äta, för helt jävla uppenbart kan inte min kropp hantera mat.

Nu ska jag ägna min dag åt att gråta och hata mig själv och min kropp för det gör jag. Jävla idioter som säger att det blir lättare när man äter. För inte fan är det lättare nu, bara tjockare.