uppfortsomfan

Iskalla rysningar.

 

Gång på gång, känslan av nålar och knivar som sakta körs in i lungorna och gör andetagen så förbannat smärtsamma.

 

Det känns så meningslöst att säga att jag inte orkar för jag vet att jag inte kommer lägga mig och sluta andas. Jag kommer göra som alla andra dagar, veckor och månader. Alla andra år. Jag kommer bita ihop så hårt att käkarna värker. Jag kommer fortsätta vada motströms och försöka stå på fötterna i ångestforsen. Det är inte starkt. Det är instinktivt. Vi är här för att leva länge nog för att föröka oss. Vad nu den här stackars jorden ska med fler människor till. Vi är menade att vilja överleva för att föra våra gener vidare.

 

Det är inte starkt att kämpa, det är feghet som får mig att inte sluta.

 

 

 

Jag sprängs, jag blir galen. Jag kan inte få destruktiviteten ur mina tankar. Jag försöker både att acceptera att dom är där och att tvinga dom iväg. Inget hjälper. Jag vill bara få lugn, bara få andas. Fast det inte ens är vettigt. Det är så sjukt hur man kan bli så sjuk. Just nu är jag så lättriggad så det är löjligt. Läste namnet på bedövningen som används och det bara exploderade i huvudet.

 

I'm not fine. I'm not okay.

 

Jag vill vara bäst.

 

Jag brukar säga att jag inte är tävlingsmänniska.

 

Det är jag. Jag vill vara bäst på allt. Jämt.

 

Därför är jag på botten. För ingen kan vara bäst på allt. Jag dömer mig så hårt att jag pressar mig ner i det svarta, sparkar mig själv i huvudet och stampar på bröstet. För att jag inte är bäst på en enda sak. Straffar, gång på gång. Om jag inte kan vara lyckad ska jag banne mig lida. Salt i såren, rotborste och saltvatten. Lid din jävel, lid.

 

För du är inte bäst. Jag är inte bäst.

 

 

Jag blickar in i spegeln och ser ett blekt ansikte. Jag ser stora blålila skuggor under ögonen som tittar tillbaka på mig med tomhet i blicken. Jag ser inget spår av kampen som pågår inuti. Jag ser inget spår av någonting. Allt är dolt, allt är undangömt. Ingenting får synas.

 

I mig slåss jag varje sekund. Jag kämpar genom varje andetag.

 

Jag sitter framför datorn. Ångesten tar stryptag och jag skriker tyst inom mig. Som kallvatten i bröstet. Som om hjärtat hoppar bungyjump. Jag slår mig själv hårt. Jag vill yla som en varg, jag vill springa, jag vill fly. Jag vill stänga av.

 

Jag stänger inne. Borstar tänderna, klär på mig och åker hemifrån.

 

Bit för bit, centimeter för centimeter spricker jag och krackelerar. Men bara på insidan.

Om någon undrar så skulle jag många gånger hellre vara någon som uppdaterar med fina bilder på hur jag vill ha mitt kök eller om mina studier utomlands eller vad som helst som är upplyftande och inspirerande.

 

Om jag hade känt något inför mitt kök. Eller om jag hade orkat ens tänka på studier. Om jag hade brytt mig, om jag hade uppskattat saker. Saken är ju den att jag i stort sett inte gör det. Varken orkar, bryr mig eller uppskattar. Det är fasligt sorgligt och tråkigt. Inte direkt något man drömmer om att leva med.

 

Det är mest bara så att det gör ont nuförtiden. Senaste veckorna har varit hemska med sömnbrist, för lite vila för kroppen och förmodligen bara nästan tillräckligt med energitillförsel. När jag räknat efter så är det för lite men jag är rätt säker på att jag höftar för lite när jag räknar så det är gissningsvis rätt okej ändå. Jag går inte ner i vikt i alla fall. Jag ägnar mycket tid åt att inte få ångestattacker. Att den vanliga nivån av ångest är förhöjd gör ju sitt till för att jag ska vara trött och nere och så kampen för att försöka ha lite kontroll, för att inte bryta ihop överallt och hela tiden.

 

När det är en kamp bara att orka fortsätta, en kamp som sliter ut mig och dränerar mig bara för att jag ska ta mig igenom varje dag, hur ska jag då orka kämpa för att ta mig ur all skit också. Var ska jag ta den energin ifrån?

 

 

 

 

Eftersom dom ord jag har idag är i stort sett identiska med dom från igår så tänkte jag liva upp tillvaron med att bjuda på ett antal bilder på mig i olika ålder och tillfällen i livet. Enjoy!

 

 

 

Utan förskönande ord och långa omskrivningar så står det till som föjer:

 

Jag mår skit. Jag har hög ångest varje kväll och vill mest sluta andas av mig själv för jag är för trött för att göra något åt eländet. Jag är igång och håller en aktivitetsnivå som är en bra bit högre än vad jag orkar med. Både för att jag är rastlös och för att jag är rädd att bli stillasittande och tjock. Jag får för lite sömn och gör för mycket och håller på att brytas ner och ihop och bli ett ingenting som inte gör något alls. Det gör ont i själen och om jag hade energi nog skulle jag gråta men jag orkar inte. Jag orkar inte känna efter riktigt, orkar inte ta tag i det för jag har kört fast och vet inte hur jag ska ta mig loss. Jag blir handlingsförlamad och stressas av ingenting. Som att jag har ett mail att skicka. Det känns som jag skulle behöva sova i en vecka men min kropp har slutat låta mig sova ut. Något är vansinnigt fel. Jag tror det är att jag är sjuk. Psykiskt sjuk. Som en del tror att man väljer att vara och väljer att stanna i. Välkommen att byta liv med mig säger jag till alla som tycker så.

 

 

Som rubriken säger så bjöd den här lördagen på långfärdsskridskoåkning. Jag och Jonathan åkte till andra änden av staden och åkte ett par varv på en plogad bana. Kanske inte världens bästa is, den var lite mjuk och sönderåkt på några ställen så man fick hålla sig ordentligt skärpt för att inte snubbla. Det var hur som helst skönt att vara ute och röra på sig. Det känns som det var veckor sen jag var utomhus mer än på väg till bussar, tunnelbanor och träning. Jag som gillar att vara ute.

 

 

Fortfarande vansinnigt trött. Hade alla möjligheter att sova halva dagen idag men icke. Strax före nio vaknade jag och var trots drygt åtta timmars sömn dödstrött. Nu sitter jag uppe och väntar på att brödet som är i ugnen ska bli färdigt. Sen ska jag sova. Eller, jag ska ligga i sängen och vara lugn och läsa Harry Potter först. Försöka vara lugn.

 

Idag blev högst ofrivilligt min första träningslediga dag sedan den där måndagen för drygt tre veckor sedan när jag hade migrän. Anledningen till att jag lyckades förmå mig att inte klättra när Jonathan skulle iväg idag var att jag har ont precis överallt. Baksida lår är heldöda. Jag får mer eller mindre krampkänning av att knyta skorna och det är inte så jag brukar känna mig. Det stramar som om jag hade en hejdundrande träningsvärk fast jag inte kört överdrivet mycket ben. Sen är jag helt slutkörd. Fysiskt och psykiskt. Det finns inte något kvar att ta av riktigt. Det är vägg och kollaps ungefär tre centimeter framför mig. Sen är det en amatörklättertävling/evenemang imorgon som jag vill kunna göra någorlunda ifrån mig på. Det är nog den största anledningen till vilan. Jag tror det kommer gå rätt kasst ändå men utan dagens återhämtning hade det gått ännu sämre.

 

Det är rätt på alla sätt, beslutet att ta det lugnt idag. Men det finns inte en enda känsla som vill acceptera det. Jag har varit fet och tjock och lat hela dagen. Jag har varit äcklig och dum. Att jag har ätit ungefär som om jag hade tränat är också hemskt. Känns hemskt. I mitt huvud har varenda muskel jag haft försvunnit av en dags vila, i min hjärna har jag gått upp tio kilo fläsk under dagen. Fast jag så väl vet att man måste vila. Fast jag vet att inget händer på en enda dag. Det är bara det att jag är så rädd att jag fastnar i det. En chokladkaka då och då gör ingen tjock men om man tänker så för ofta så blir man det. Jag vill inte hamna där, det har jag gjort tidigare. Unna hit och unna dit för lite är ingen fara. Men lite ofta blir mycket och jag är inte en av dom som har svårt med viktuppgång direkt.

 

Fast jag vet att min kropp vill (den skriker efter att få sova i en vecka) så har det varit hemskt att inte röra på sig. Hemskt att äta fast jag inte gjort något. Det är inte bra.

 

 

Såg en sommarkurs som lät lite intressant, fjällekologi. Distans, halvtid och två träffar i abisko (dit jag alltid velat åka). Funderade på det en stund sedan tappade jag viljan. Det blev som allt blir för mig. Det känns tråkigt, inte värt det och mest bara som en belastning och så tappar jag totalt intresset. Sån är jag, inget känns kul.

 

 

Gårdagens soffläge under kvällen.

 

Total trötthetsdimma hela dagen. Har haft problem med att få sova ut senaste veckan. Antingen har det varit klockan som ringt för tvättid eller handboll eller som idag, klättring eller så har jag vaknat till när Jonathan ska upp och sen haft svårt att somna om och när det väl lyckats har jag inte fått sova särskilt länge. Sen är det svårt att komma till sängen också på kvällen men det är jag van vid. Det är ångesten som gör att jag inte vågar riktigt. Får inte släppa kontrollen. Måste vara beredd på att hantera ångesten som är där ofrånkomligt varenda kväll. Det är i alla fall vad min hjärna fått för sig. Rent rationellt så ser jag ju dumheten i det. Det gör tyvärr inte att jag kan agera efter det varje kväll. Någon gång ibland men oftast inte.

 

Så, nu sitter jag här, ögonen klipper, huvudet värker och kroppen vill bara säga upp sig. Jag är i ett vansinnigt behov av att sova. Det som är spännande i det här är att jag sover ungefär lika mycket som dom allra flesta klarar sig utmärkt på. Jag sover oftast runt åtta timmar per natt. Det är inte nog.

 

Förutom det då? Tja, jag har träningsvärk efter gårdagens pass på gymmet. Jag åt tofufärssås till middag. Jag känner fortfarande inte delar av foten och ögat är som det är. Jag har varit och klättrat och det är ju aldrig fel.

 

 

Idag började dagen med att min lediga make stekte pannkakor till frukost. Drömmen för många. Mardröm för mig. För nog gillar jag pannkakor. Absolut. Jag får bara panik av att äta något sådant, framförallt till frukost. Tidigt på dagen, massa kalorier, kaos och panik. Jag kan äta godis och kakor, absolut. Fast bara framåt kvällen när jag vet hur mycket annat jag ätit. När jag förkompenserat. Då kan det kännas okej, jag kan ignorera tankarna någorlunda. Men idag började dagen med pannkakor och jag kan inte med att säga nej när han gjort något sådant. Jag kan inte göra honom besviken. Så jag åt. Var mätt i fem timmar efteråt och hade ångest. Hela dagen faktiskt.

 

Sedan träning som var bra men jag blev sjukt trött. Tog i rätt bra tror jag. Det kändes så i alla fall. Sen var jag på väg hem ända tills Jonathan påminde mig om min tid hos ögonläkaren. Väl där fick jag reda på att infektionen läkt ut. Anledningen till att jag fortfarande inte ser helt hundra är att jag har fått ett ärr i hornhinnan. Ett jävla ärr mitt i synfältet. Läkaren var lite otydlig men jag förstod det som att det sitter kvar. Han sa att om jag fortfarande kände mig besvärad av det framåt sommaren så kunde man kanske gå in och slipa av det med laser. Jag orkar bara inte. Jag ska se dåligt i flera månader. Det värsta är att läsa. Har ingen koncentrationsförmåga alls till det längre för jag ser taskigt med ena ögat. Korsord är en plåga för jag har svårt att fokusera blicken. Jag är bara less och vill inte mer.

 

Sen hemma. Mellanmål på banan och proteinpulver var kanske inte tillräckligt. Inte utan lunch åtminstone. Jag kunde bara inte förmå mig att få i mig mer. Dom där jäkla pannkakorna spökade. Och middagen. Lax. Lax är gott och fett. Sås till. Sås är gott och fett. Sen när laxen vi tinat var gammal och vi fick gå och köpa ny höll världen (eller min ork) på att gå sönder totalt. Jag var så trött att kroppen skrek vid varje steg. Så utmattad att jag nästan var illamående. Jag var otrevlig. Ångest och lågt blodsocker och alla spänningar inför maten och efter maten blev för mycket. Jag orkar inte vara jag. Tog en bit choklad på ica för jag insåg att jag behövde energi men jag kunde inte få mig att äta den. Dom jävlarna hade skrivit kalorinnehållet med stora bokstäver på utsidan. Det var jag aningen för obalanserad för.

 

Jävla skitliv. Eller jävla skitjag snarare.

Det finns ju många bloggar och olika sidor runt omkring där man kan hitta små bilder eller texter med saker som får en att le, det där som ger guldkant i vardagen. Finsaker helt enkelt. Eller glädjebränsle som mappen fick heta på min dator. För jag tyckte att jag behövde några egna, sådana som saknas där ute i den vida nätvärlden. Sådant som är fint för mig.

 

För igår var första gången i mitt liv som jag orkade göra en hel chin, faktiskt två i rad. Hela vägen från hängande i raka armar. Jag har kämpat med det länge, innan jul satte jag som mål att klara det i maj. Det är bara mitten av februari och det gick! För övrigt lyckades jag med att göra en pull-up också. Inte så bred men ändå. Det kändes fint. Nu behöver jag bara ett nytt mål att jobba mot. Tio i rad kanske?

 

Så, idag är det fredag, jag har bakat kladdkakan jag tänkte baka igår när det var den här fina kommersiella dagen när man ska fira kärlek men igår hade jag noll ork och kom inte längre än till att köpa chokladen jag tänkte ha i. Fast jag har hört att det är tanken som räknas. Hur man nu skulle kunna äta den.

 

Igår var jag aningen uttråkad och rastlös medan jag väntade på att brödet skulle gräddas färdigt och det slutade såhär:

 

 

 

 

Mmm, diskbråck var det ja. Fick det bekräftat via brev idag. Synd bara att läkaren inte ringde som hon sa att hon skulle göra. Jag hade velat ha en remiss till sjukgymnast så jag slipper ringa land och rike runt för egen maskin. Dessutom hade jag velat ha ett utlåtande så jag kan kontakta försäkringsbolaget. Det pratade vi om när vi sågs och hon sa att det tar vi när vi hörs om svaret. Som sagt, synd bara att hon inte ringde.

 

Ögat då? Näe, ser fortfarande dåligt.

 

Summan av dom två eländena? Etthundraelva telefonsamtal. Gav mig på att göra något åt ögat. Eftersom jag bara varit på ögonakuten, först akut och sedan på återbesök har jag ingen läkare att vända mig till så jag bestämde mig för att ringa till den mottagningen som har akuten. Efter telefonköer, "vi ringer upp dig klockan 14.09 i eftermiddag" och vidarekopplingar, nya samtal till nya nummer fram och tillbaka kunde jag efter ungefär två timmar och fem personer skriva ner en tid. Nästa tisdag.

 

Sjukgymnast då. Ett samtal ringt och en tid bokad. Men det är om två veckor. Jag blir bara sämre och sämre. Nu har jag känselbortfall ända upp i vaden. Om jag orkar ska jag ringa någon annan imorgon och se om det finns tidigare tider.

 

Sen utlåtandet. Där måste det också ringas och jaga folk. Vem ska jag vända mig till? Jag har inget nummer direkt till läkaren utan kommer få snurra runt via växel och telefonköer. Det är sånt som får mig att bryta ihop och bli tröttare än tröttast. Jag är sjuk. Jag är ett jäkla psykfall och jag har dessutom ont och ser dåligt jag orkar bara inte ägna timmar åt att jaga vården. Jag orkar det så lite att jag har gråtit tre gånger idag, av utmattning och trötthet.

 

När jag kom hem hittade jag ett brev från vårdcentralen. Min återbesökstid hos den revliga sjuksköterskan som inte heller denna gång kunde hjälpa mig med maten var ombokat till en läkartid. Fint så kanske men den är två veckor senare.

 

Trött.

Höll på att gå i bitar på väg till gymmet. Ångestfanskap. Träning lyfte humöret som vanligt. Tills kvällen när jag fallit tillbaka i ett mörksvart hål av avgrundsångest. Vankar oroligt av och an. Känner mig splittrad i hela själen och rastlös, orolig. Rädd. På helspänn. Lite lagom yr, charmigt ofokuserad på precis allt. Håller hårt i flodgrisen för att orka stå ut. Min trygghet i världen är en kväll som denna en knapp decimeter lång, har pälsen bortnött, flera hål och ett antal lagningar. Den har två stora svarta ögon och två lika stora, lika svarta nosborrar. Det är vad jag har att ta till när jag mår fruktansvärt. För jag ringer ingen. Det finns ändå inget att säga. Jag väcker inte Jonathan för han ska jobba och behöver sin sömn. Jag stör ingen för jag vet ändå inte vad dom ska göra.

 

Så jag tar min flodgris i handen och andas så gott det går med vetskapen om att jag förr eller senare blir så trött att jag somnar av utmattning. För jag tror inte att ångest dödar, jag vet att den går över. Det är bara det att den gör sådan skada medan den pågår. Det suger så fruktansvärt mycket energi. Det var länge sedan jag hade ångest helt utan kontroll eller en panikattack. Jag beter mig i stort sett alltid som en normalfrisk person. Aningen mer rastlöst och flängigt ibland när jag inte kan hålla ihop mig helt men på det stora hela så är jag sansad, lugn och kontrollerad. Ser man det utifrån kan jag verka rätt kapabel, kanske hyffsat frisk. Att det kan se ut så beror på att jag är sjukskriven på heltid. Jag är fullständigt slutkörd av att hantera mitt mående. Det går någorlunda okej eftersom jag inte har ett arbete att fokusera på också, för att mitt arbete är att jobba med mig själv. Så fort jag får lite mer på schemat så fallerar allt och jag orkra inte hålla ihop mig. Minsta sak får det att väga över åt fel håll.

 

 

 

För att väga upp tänkte jag dela med mig av lite träningsbilder. Tyckte var kul att ta foton av olika övningar jag gör.

 

Ibland så känns det som att det räcker nu. Jag behöver inte mer skit. Jag har alldeles fullständigt nog med att orka hantera livet som det är. Ryggen gör sig påmind, varje eftermiddag när jag varit igång ett par timmar blir det värre och jag får strålningar ut i benet som gör så fruktansvärt ont att jag helst vill lägga mig ner i närmaste snödriva. Idag skulle jag åka tunnelbana till killarnas träning men fick ge upp och bli upphämtad med bil halvvägs. Det var så mycket folk och inte en enda sittplats och jag stod och hade så förbannat ont så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Sen ögat, jag undrar om läkaren tog bort fel antibiotikadroppar. Det blev väldigt mycket bättre när jag använde båda, ena togs bort förra måndagen och sen tycker jag att det stått still. Ser inte riktigt hundra och har ingen återbesökstid. Jag kan inte sitta på ögonakuten igen, alltså rent fysiskt. Om jag sitter ner i tre och en halv timme kan jag inte gå därifrån. Det gör för ont i rygg och ben. Något annat sätt att få en tid hos en ögonläkare inom rimlig tid verkar inte finnas.

 

Så, när man då tycker att det är rätt kasst (och då bortser jag ändå från hur det står till med psyket) vad kan man då lägga till för att göra det värre? Tja på väg hem från träningen idag skrek bilen plötsligt "engine fault". Snabb kik i instruktionsboken berättade att det enbart kunde vara fel som kräver verkstadsbesök. Jag har 120 kronor på mitt konto och får pengar om en vecka. Pengar som ganska exakt täcker räkningarna. Jonathan har några hundra mer men det är inte mycket. Han har en timtjänst där han inte har en aning om hur mycket han får jobba. Vi har med andra ord inte pengar. Till den här tjänsten ska han hålla med egen bil. Alltså måste bilen fixas. Typ där ville jag helst hoppa ur nämnda fordon i farten och slippa finnas, känna och ta ansvar.

 

Sen kom vi hem. Till maten vi inte har. Vi har ju praktiskt taget inga pengar och har ätit ur frys och skafferi men nu är det rätt tomt. I frysen finns det kantareller, röda vinbär och lussebullar. I skafferiet är pastan slut, dom krossade tomaterna, kokosmjölken, den torkade sojafärsen, större delen av bönorna, allt är uppätet. I kylskåpet finns smör, ost, marmelad i tusen varianter och ett gäng morötter. Så vad händer när allt är fel, jag inte har ätit mer än ett äpple och en proteinshake på åtta timmar och det ser ut så? Totalt ätstörningspsykbryt, självklart.

 

Inte sugen på något. Får panik över allt som kan skrapas ihop. Vill inte ha någon jävla havregrynsgröt för min mage sväller upp. Inget satans knäckebröd för man blir ändå inte mätt. Kalorier utan mättnad, dra åt helvete. Samma sak med den varma koppensoppan som grävdes fram ur ett bortglömt hörn i skafferiet.

 

När det efter skrik och gråt och sju svåra år blivit en måltid tog jag med gråten i halsen och fyllde skålen. Sen åt jag en till. Och sedan tog jag en macka. Och ja, jag var mätt långt innan jag slutade äta. Med andra ord hatar jag mig själv. Jag hatar hur jag beter mig. Jag hatar att jag inte har kontroll. Jag hatar att alla kommer att säga att det beror på att jag ätit för lite tidigare. Men vet ni vad, jag kunde inte äta mer tidigare. Det fanns ingen jävla mat. Jag var iväg hemifrån och hade inte råd att köpa något att äta. Det fanns ingenting hemma som jag kunde förbereda och ta med.

 

 

På något vis känns det om livet, världen, något står och pekar finger åt mig. Hånskrattar mig rakt upp i ansiktet och doppar mitt tårstrimmiga ansikte i toalettstolen.

 

 

 

 

Så nu är det bara för mig att gå och rycka upp mig. Se det positiva och sluta gräva ner mig i eländet och självömka. Jävla idiot som inte gjort det än. Skjut mig.

Ibland är livet grågrått eller svartsörjigt och rätt värelöst. Som just nu. Jag har ont i ryggen, varje kväll när diskarna sjunkit ihop efter dagens sittande och stående så ilar och strålar det och gör så vansinnigt ont i benet att jag inte vill stå upp. Jag är tjock och svullen. Att ha extremt dåligt med pengar gör att det blir på tok för mycket kolhydrater. Jag har inget mot dom per definition men det går inte att komma ifrån att det kan bli för mycket. Typ när man äter havregrynsgröt, hembakat bröd (billigt värre) och mycket pasta... min mage mår inte så bra av det. Billigt protein när man inte käkar kött (eller då också förstås) är linser och bönor vilket jag älskar men tyvärr inte kan äta i större mängder egentligen. Ger mig gaser och svullen mage. Och ont då självklart. Jag saknar helt enkelt att få äta mer protein och mer grönsaker. Något annat än morötter och fryst broccoli då. Ovanpå allt det där så mår jag ju inte på topp psykiskt. Alls. Med andra ord rätt värdelöst.

 

Så, för att muntra upp det hela lite tänkte jag visa veckans bilder tagna med mobilen. Det var inte så värst många men lite kul är det ändå.

 

 

Det är så faschinerande hur man veta om att man är älskad (även om man inte förstår varför) men ändå inte känna att livet är meningsfullt eller inbjudande. Hur man kan veta om att man både är intelligent, rolig och kapabel men hata sig själv innerligt. Hur man kan ha alla förutsättningar i världen att leva ett bra liv, att göra spännande saker, att besöka intressanta platser och leva men ändå inte finna någon lust och ork att göra det.

 

Det är hemskt hur sjukdom kan rasera och förstöra. Det är läskigt hur lite en del människor förstår (eller vill förstå). Varje gång någon säger att det bara är att bita ihop, bara är att äta, bara är att försöka ännu mer så går jag sönder inombords.

 

Ibland är det där bara inte något bara. Ibland är det en bergsbestigning utan karta, sherpa, vattenflaska eller ens skyddande kläder. Ibland är man inte kapabel att själv kliva in och bara göra det där. För ibland står man sjunken ner till halsen i dyn, ibland är utgångsläget inte vid bergets fot utan i en grotta djupt under. Ibland står man helt naken i isande vind med hagel på tvären och tittar upp mot berget som försvinner i molnen.

 

Det handlar inte om vilja.

 

Det handlar om att vara sjuk. Det handlar om att behöva hjälp och stöd. Man kommer långt med vilja och kämparglöd men det finns tillfällen när det inte räcker med ett soligt humör och en sprakande inställning. Ibland behövs en stadig hand som guidar förbi dom värsta stenrasen. Ibland behövs någon som ger en vattenflaskan när man själv inte förstår att man är törstig. Ibland behöver man stödet från någon i att göra utgångsläget så bra att man tar sig upp till toppen med sin vilja. Så att man bara kan trampa på. Bara.

 

 

På tal om uttryck jag hatar så finns det ett till. "Kunde jag så kan du!". Jag skulle aldrig någonsin jämföra mina problem med någon annans och säga att mina är så hemska att om jag kan komma ut ur det så kan alla göra det. Jag har faktiskt ingen aning om hur svår någon annans kamp är och ingen vet hur min kamp är.

Dagens nya upplevelse:

 

Magnetröntgen. Långtråkigt men skönt att ha gjort. Hoppas jag kan få något svar på det som ger något.

 

Annars, klättring och tja.. inget mer. Planerar att dricka te och äta popcorn. Om jag orkar göra några.

Det gick fortare än jag trodde. Heja vården. Blev uppringd idag från röntgen och fick en tid inbokad redan på fredag.

 

Ett ordentligt pass på gymmet idag.

 

Uppvärming på crosstrainer som i min värld är en "lost in translation".. första gången vi var på gymmet var jag obekant med vad dom hette men kände igen dom från den filmen=) Jag blir så uttråkad av sånt så jag stod ut i sju minuter ungefär. Sedan fortsatte jag uppvärmningen med lite rörlighetsträning med pinne och sedan komplexfemman med pinne (marklyft, marklyft med stöt, knäböj med stöt, goodmornings och rodd, alla fem gånger var och i ett svep efter varandra).

 

Sedan:

 

Utfall (8kg extravikt) i tabataintervall dvs jobba 20 vila 10 upprepa åtta gånger. Fyra repetitioner på varje ben alltså.

Sidoutfall med stödjebenet på bosuboll i tabataintervall.

Omvänd nordic hamstring i tabataintervall.

Baksida lår i maskin 34,5 kg 2x10.

Fixed pulldown 47 kg 10 gånger 61 kg 2 gånger 47 kg 8 gånger.

Flies 19 kg 2x10.

Omvända flies 21,5 kg 2x10.

Rodd i redcord (band med handtag som hänger från taket) 2x10.

Bålrotation i redcord 2x10 per sida.

Balans på foamroll... liggande på rygg, ena benet upplyft, händerna korsade över bröstet. 2x45s per ben.

 

Benen på boll, svanken pressad mot underlaget, ner med ett ben i taget och sedan upp.

Båda benen på bollen, 90 grader i knä och höft och rulla över så knäna kommer mot marken först på ena sidan och sedan på andra. Dra upp med magen. Dom två omväxlande 2x45s så det blev 4 set i rad utan vila.

 

Rygglyft med boll mellan fötterna, 2x10.

Fällkniven plus rulla över på sidan och håll balansen med händer och knän (och fötter) i luften. 2x45s per sida.

Hitlers hund, den riktiga varianten när ryggen inte får röra sig överhuvudtaget under tiden man lyfter armar och ben. Jag har fortfarande svårt att lyfta korsvis och får jobba stenhårt för att sätta benen.

 

 

Sedan var jag klar. Jag jobbar mycket med kroppen som belastning när jag tränar men varierar med träning i maskiner då och då. Det finns dagar när man bara vill göra det enkelt för sig=) Det kräver bra mycket mindre av en att träna i maskiner, man behöver inte tänka fullt så mycket på att göra rätt, det ger sig på ett annat sätt än när man gör mer fria övningar. Fast dom fria övningarna har ju fördelen att om man gör rätt så tar dom oftast på mer än ett ställe. Tillexempel sidoutfallen på bosuboll. Stödjebenet står i obalans vilket gör att varje gång man kommer upp så får alla små muskler som stabiliserar knä och fotled jobba och stärks därmed upp. Kanon om man vill jobba för att förebygga skador där.

 

 

Igår hade jag och vården ingen bra relation. Eller, jag var rätt less på det mesta som hade med den att göra. Klockan åtta börjar telefontiden på vårdcentralen så klockan åtta började jag ringa för att försöka få en tid för att kolla upp ryggen. Det var upptaget, upptaget och lite mer upptaget. Nollniofyrtiofem hade jag en återbesökstid inbokad på ögonakuten för dom hade inga tider kvar på den vanliga mottagningen. Jag var på plats i tid, fortfarande hade jag inte lyckats få kontakt med vårdcentralen trots uppemot femtio samtal. Fem minuter efter min tid för ögat hamnade jag äntligen i telefonkön, jag fick någon form av kontakt. En halvtimme senare svarade dom. Då fanns det naturligtvis inga akuttider kvar under dagen men hon tyckte att det lät rätt illa med känselbortfall så hon tyckte jag skulle åka till akuten istället.

 

Ungefär en timme efter min bokade återbesökstid fick jag äntligen komma in. Undersökningen gick på fem minuter, det såg bättre ut. Ser inte helt hundra än men betydligt bättre.

 

Så, efter det besöket travade jag bort til akutmottagningen och frågade om jag hade där att göra eller om jag skulle vänta tills jag fick tid någon annanstans. Fick komma in. Vänta någon dryg timme och sedan träffa en läkare som först undrade varför jag inte gått till vårdcentralen. Sedan förklarade jag och hon förstod. Hur som helst så är det med väldigt stor sannorlikhet ett diskbråck. Jag fick en remiss för magnetröntgen för att bekräfta så får vi se vad som händer sedan. Troligen inget alls eftersom dom flesta diskbråck läker ut av sig själva inom 3-6 månader. Tråkigt bara att ha ont och inte känna halva foten tills dess men jaja. I övrigt fick jag rådet att inte sitta så mycket. Så jag får väl försöka undvika det då.

 

Mobilen larmar varje timme. Droppar på och ser aningen bättre.

 

Rygg, ben, nerv är sämre. Tappar känseln i delar av foten, delar av vaden och har pirrande känsla under foten. Mer och mer pekar tyvär på en diskskada. Jag orkar inte. Jag vill bara lägga mig ner och ge upp. Jag vill inte behöva ringa vårdcentralen imorgonbitti och se om det går att få en akuttid för att jag måste på röntgen. Jag vill inte veta att röntgen inte räcker, att jag förmodligen kommer få tjata om vidare utredning och magnetröntgen. Orkar inte beskriva symptom och problematik en enda gång till. Jag är less på att befinna mig tätt insnärjd i vårdens kalla opersonliga klor.

Gjorde lite research på nätet om ögonproblem som liknar mina. Bröt ihop, grät i en timme. Hornhinneinflamation, eller om det var infektion. Viktigt med snabb behandling, annars kan det bli permanenta skador och i värsta fall krävas horhinnetransplantation. Jag orkadet inte. Jag låg och grät och var less. Less på sjukdom, less på ont. Less på sjukvård. Jonathan fick ringa vårdguiden åt mig för att fråga vart jag skulle vända mig.

 

Blev hänvisad till st:eriks ögonakut. Blev sittande tre och en halv timme vilket var totalt vidrigt för ischiasnerven. Jag hade så sjukt ont. När jag fick träffa läkaren så bekräftade han misstanken. Sen bröt jag ihop och grät igen. För han sa inga linser på fyra veckor. Det är sjukt jobbigt att klättra med glasögon. Nog visste jag att linser inte är en bra kombo med ögonsjukdomar men så lång tid. Jag äter för att orka klättra, jag går upp för att klättra. Jag försöker låta bli att skada mig för att inte missa klättertid. Just nu är större delen av min motivation till att leva just klättringen. Han tyckte jag kunde träna något annat så länge. Det tycker inte jag. Svårt att förstå för någon som inte älskar en idrott som jag älskar klättringen.

 

Summan av besöket blev i alla fall två sorters antibiotikadroppar. Som ska tas en gång i timmen all vaken tid. Yey... telefonen på larm varenda timme. Fick en återbesökstid, fast det fanns inga så jag fick en tid på akuten på måndag. Så jag kan inte räkna med att få just den tiden. Med lite otur får jag vänta tre timmar igen.

 

Är det okej att vara ledsen nu?

 

Jag orkar inte så mycket. Less på livet helt enkelt.

 

 

Har ont i en nerv, ischiasnerven. Det strålar, domnar och pirrar. Migränen i måndags. I en vecka har jar sett dåligt med högerögat. Orkar inte leta upp en ögonläkare. Det är säkert ändå mitt fel, säkert ögoninflamationen som gett permanenta skador. Orkar inte få höra det. Så jag går runt och ser suddigt. Jag är trött. Tröttare än vanligt. Får inte sova ut på morgnarna längre utan vaknar efter åtta timmar som mest. Det räcker inte för mig. Jag har ett mycket stort sömnbehov. Vi har knappt några pengar och jag äter mycket havregrynsgröt. Det är svårt. Jag har väldigt jobbigt med att få i mig mat som det är och att inte kunna välja vad jag vill äta gör det inte lättare.

 

Igår var vi ute på äventyrligheter (tom tits) med svämorföräldrar. Jag hade sån ångest över att jag inte skulle få träna så jag höll på att stanna hemma. Jag följde med till slut. Sen blev det träning ändå. Jag gick ut och sprang när jag kom hem. Riktigt skönt. Och ett steg åt fel håll för jag var så trött. Köpte godis för jag har varit chokladsugen i en mindre evighet. Fick äckelångest trots löpningen.

 

Jag är så trött. Jag mår så dåligt. Jag känner mig så jävla ensam och meningslös.