uppfortsomfan

Jag kunde varit en av alla dom som åker in och ut på psykiatriska akut- och vårdavdelningar. Jag blev aldrig det. Tack.

 

Jag självskadar och i mina sämsta stunder innebär det suturer uppåt tre gånger i veckan. Jag har ångest, jag är nedstämd, jag har suicidtankar. Jag vägrar medicinera och är svår att arbeta med. Jag är sjuk. Jag har varit det länge och någon egentlig förbättring kan ingen se. En förändring men varken till det bättre eller sämre. Jag mår bara dåligt på ett lite annorlunda vis än jag gjorde tidigare.

 

Anledningarna till att jag sluppit undan eller hamnat utanför, hur man vill se det, är flera. För det första bor jag inte själv. Jag har hela tiden haft sambo och senare make att komma hem till. Jag tror vården lägger ansvar hos honom som frisk människa att säga ifrån om jag blir för sjuk. Ibland tycker jag att det är för mycket ansvar att ge en anhörig. Men jag förstår.  Det finns en stabil hemmiljö, jag har något ordnat och vanligt i min lägenhet. Någor som är bra och läkande. Sen har jag aldrig skadat mig med avsikt att dö. Jag har under mina sju år med självskadebeteende och psykiatri aldrig gjort ett suicidförsök. Därför bedöms jag inte som någon större fara för mig själv. Dom litar på att jag håller mig på rätt sida och bara behöver lagas lite då och då. Vilket är skönt, för suicidförsök tenderar att ge lpt och det klarar jag mig bra utan. Sen låter det ju märkligt, inser jag, att säga att dom litar på mig när jag ändå gång på gång dyker upp med nya sår men det är lite så det känns. Dom vet att jag inte gör något värre än så. Jag har också en etablerad kontakt med psykiatrin och ofta är det alldele nog om jag förklarar att jag träffar någon en gång i veckan och att jag trivs med honom.

 

Så har vi också det som jag tror är tyngst vägande, jag vill inte. Eftersom dom inte tycker att jag är någon större fara för mig själv så är jag inte vårdintygsmässig och säger jag då att jag inte vill så blir det inget av med det.

 

Det är så många anledningar till att jag inte vill. En del bra, en del sämre. Jag är rädd, jag vet hur lätt frivilligt blir tvång. Jag vet hur jag förvandlas till en manisk självskadare. Jag kommer ihåg första vistelsen när jag lyckades göra illa mig med en nagelfil i plast. Agerar man så kommer helt naturligt ett vårdintyg snabbare än man hinner viska "hjälp mig". Jag vet att jag slutar äta. För att jag inte anser mig behöva när jag ändå är inlåst och inte kan röra på mig, för att maten är äcklig och för att jag är vansinnigt kräkfobisk och hatar deras varmhållning i en evighet. Jag är också rädd. Blir det tvång så kommer medicinerna vare sig jag vill eller inte och jag vill inte. Inte ett enda dugg någonstans. Det var så jag provade antidepp. Jag blev hotad med att få dom injicerade om jag inte svalde självmant. Jag avskyr tanken på att dela rum efter episoden med min rumskamrat som hade magkatarr och spydde lite när som och gärna mitt i natten så jag fick vakna med totalpanik. Jag är rädd att inte få ta min receptfria hälsokostmedicin för magen eftersom den är just receptfri och det inte finns någon läkare som säger att jag ska ha den.

 

Jag kan inte slappna av något vidare på en avdelning, jag är rädd för personal som är otrevlig, överläkare som bestämmer över mig. Jag har saker att göra, har inte tid att vara där. Jag tycker inte att jag behöver vara där när jag överlever utanför och det är nog sant.

 

 

Men ibland önskar jag att jag trodde att det hjälpte. Att jag kunde se det som en frizon, någonstans att vila. För jag behöver det. Ibland önskar jag att jag hade naivitet nog att tro att det kunde hjälpa. Att jag inte bara skrattade när nervösa at-läkare undrar om jag ändå inte ska ta en tur över till psyk. Att jag kunde se något annat än några timmar i det vidrigaste väntrummet där jag ofta sitter själv utan möjlighet till kontakt med personalen som befinner sig två låsta dörrar bort. Att jag kunde tro att det var någonting annat än tio minuters samtal där större delen av tiden ägnas åt att prata piller jag inte vill ha. Ett par minuter med en stressad läkare i en korridor där alla mår sämre än jag.

 

 

 

It's a never ending story. En följetong som är så lång att alla slutat följa med. Det är jag och det är ångesten. Vi har huvudrollerna. Rekvisitan är densamma. Röda stolar, dom två korta säkerhetsvakterna. Kvinnan med det långa bruna håret som alltid är utsläppt som sitter i receptionen. Hon vet vad jag heter. Det är någon halvdålig mitt-i-nattenfilm på den brusiga tvn. Dom gröngulklädda ambulansmännen som med jämna mellanrum kikar in och lämnar en legitimation och en kort redogörelse. Då och då kommer någon in genom ytterdörren och hon i receptionen är lugn och trevlig och skickar patienter än hit en dit. Ibland dyker polisen upp med någon mellan sig men det är aldrig något bråk. Det är lugnt i väntrummet på akuten. Någon överförfriskad festdeltagare som råkat illa ut kan gnälla lite väl högljutt över väntetider men annars är det lugnt.

 

Sen är det jag. Uppkruppen på en av stolarna i ett hörn. Gömmer mig för världen i mjukisbyxor och kryper långt in i min stora tröja. Försöker hålla mig stabil, försöker att hålla ihop. Skorna står på golvet. Jag tar alltid av dom för att kunna dra upp fötterna och kura ihop mig. Jag och min ångest sitter där, tätt omslingrade och jag försöker andas. Klockan rör sig, sent blir senare blir tidigt.

 

Sedan dyker någon upp och säger mitt namn eller bara ber mig följa med och jag lämnar väntrummet.

Väckarklockan ringde. Nästan två timmar senare släpade jag mig upp ur sängen. Håret är otvättat, lägenheten ostädad. Illrarna sover och jag önskar att jag gjorde detsamma. Det måste bli rent, vi får besök imorgon. Vill bädda ner mig och se på film resten av dagen men det kommer inte hända. Jag måste alldeles för mycket för det. I vanlig ordning. Men att göra saker trycker undan lite ångest. Det är bara det att jag inte orkar fly hur länge som helst. Nästa vecka har jag inget samtal där det är okej att bryta ihop. Nästa vecka får jag kämpa ännu mer.
 

det är ett våldsamt mörker här

någon skriker, någon tappar andan, någon skär

det är en våldsam kraft i orden

någon önskar sig sitt sitt andetag på jorden

det är något som bankar och slår

någon slåss, någon annan strör salt i alla sår

det är en häftig strid

någon säger kämpa, någon säger ge det tid

det är så, vi vill dig väl

någon säger till mig att det bara pågår i min själ

 

 

 

 

 

När inget spelar någon roll samtidigt som allt gör ont. Där är jag nu.

 

Där all meningslöshet och all ångest är samlad på en och samma plats.

 

 

 

Igår när jag var nästan framme vid klätterhallen ringde telefonen. Jag var skeptisk eftersom det var ett udda nummer men valde att svara ändå. Mycket riktigt, det var något obehagligt. Försäkringskassan. Som vanligt när dom ringer så håller jag på att skita på mig och får omedelbart ångestpåslag. Härlig myndighet som har möjligthet att framkalla sådana känslor bara genom att höra av sig. Tyder på att jag har bra erfarenheter därifrån? Det räcker alltså med att någon ringer och presenterar sig som handläggare på fk för att jag ska bli övertygad om att dom drar in mina pengar, att jag fyllt i fel någonstans eller att jag med omedelbar verkan ska in i "sorteraskruvverksamhet" för att vara underhållen.

 

Nu var det inget av mina katastrofscenarier som var orsaken till att hon ringde upp utan att hon ville presentera ett nytt projekt dom ska starta. UMiA heter det. Det är riktat till sådana som mig, ungdomar mellan 19 och 29 med aktivitetsersättning, dom flesta av oss med psykiska eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Med andra ord första gången jag erbjuds någon form av verksamhet som inte i första hand är riktat till schizofrenipatienter på 45+. Det låter ju bra. Vettigt i alla fall. Men jag fick svårt att andas så fort hon började prata om det. Jag såg genast berget av krav som hotade att hoppa över mig. Jag såg mina tidigare misslyckanden i försök med arbetsträning och sysselsättning. Jag såg det här jobbiga i att behöva fatta telefonen och ringa och säga att jag uteblir för jag mår dåligt. Det kändes som om hon ringde och sa att du är inte sjuk nog längre. Upp och rör på fläsket för fan. Jag blev livrädd för att det ska vara något där allt ligger på en lämplig nivå för människor med ett iq strax under strumpkanten, typ som hunddagiset jag var utskickad på i vintras. 10 personer på tre hundar...

 

Men framförallt var det nog det faktum att det kom helt oanonserat från ingenstans. Det var en möjlighet som toalrubbade all trygghet och rutin jag har. Jag har varken sagt ja eller nej för övrigt. Jag behöver lång tid på mig att förbereda mig på eventuella förändringar och det här var så mycket information och nytt på en gång att jag bara slog bakut med allt jag hade. (Ja aspergerutredningen ÄR på gång=P). Det andra problemet var att hon inte kunde säga VAD det kunde tänkas vara för aktiviteter, föreläsningar och praktikplatser. Jag (aaaaaaspergerdrag) blir helt, jag vet inte hur jag ska uttrycka det, förvirrad? Nej, jag får inte grepp om det alls om jag inte får extremtkonkret information. När hon började babbla om kanske lite grupp, lite anpassat efter vem man är, kanske en föreläsning eller museebesök så blev jag smått panisk. Vad!? ville jag skrika, vad är det som ni kan erbjuda. Sluta vara så förbannat luddig. Jag är förbaskat intelligent men jag kan inte hantera sånt. Jag får inget att ta på, det blir inte på riktigt. Jag kan inte fatta beslut baserat på det, jag behöver svart på vitt vad som finns för att kunna överväga. Det går inte riktigt att förklara frustrationen jag känner när saker läggs fram på det sättet. Det är som när olika människor inom vården frågar mig vad jag vill ha för hjälp. Jag vet inte, jag kan inte begära eller fråga efter något om jag inte har tydliga alternativ. För mig blev hela alltet bara kaos och skrämmande när det var så otydligt.

 

Sedan den sista skrämmande punkten. Det faktum att jag senaste veckorna varit närmare lpt än rehab. Jag känner mig helt enkelt sjuk. Ganska mycket sjuk och att hamna i en tillvaro med påtvingad samvaro med folk som jag har typ.. sjukdom.. gemensamt med känns faktiskt inte lockande. Pressen i en praktikplats känns överväldigande. Oavsett hur lite krav det skulle finnas från omgivningen så har jag krav på mig själv. Rediga jäkla krav. Så fort jag hamnar i situationer där jag bör prestera så ser jag till att göra det om det så tar livet av mig.

 

Hon skulle i alla fall skicka ut information och ringa mig i nästa vecka. Jag mådde dåligt hela dagen efter det och det sitter i än.

Jag har haft ont i huvudet i flera dagar nu. För jag är spänd och ångestfylld och sover för lite. För många nätter på akuten, för många kvällar när det tar emot att gå och lägga sig. För mycket konstant anspänning och ångest som gör rygg, nacke och axlar till stenklumpar.

Så här är det. Jag är för gammal. När man passerar 25 är man inte välkommen längre, beräknas problemen vara försvunna? Jag har tur som ändå går till en öppenvårdsmottagning som har rätt bra koll. Stackars dom som inte gör det.

 

 

 

 

I övrigt i livet så är det kaos. Jag mår sämre än på ett bra tag och det börjar kännas som att allt är för mycket nu.

Jag vet inte vad jag ska skriva, vart jag ska vända mig, hur jag ska stå ut. Jag vet inte hur länge det är möjligt att orka med. Alla ord är sagda, alla tankar redan tänkta. Om och om igen. Jag är borttappad och själen värker. Av vad vet jag inte riktigt. Det där som sammanfattas ångest tror jag. Av tomhet. Uppgivenhet. Ensamhet. Igen, igen, igen.

 

Jag önskar att jag orkade drömma, vilja och önska. Men i ärlighetens namn så vill min kropp och min hjärna mest få sova ifred i hundra år och inte känna.

 

 

Dagens positiva:

Det är skönt ute, jag fryser inte och jag svettas inte. Vi har orkat städa ordentligt och det står fisk i ugnen. Alinda är pigg och glad efter operationen.

 

Dagens negativa:

Jag är helt slut, jag har mattankar så det väller ur öronen. Ljumsken som var lite öm efter klättringen i onsdags blev ännu värre när jag klättrade idag.

 

 

 

 

 

Just nu är jag i det här läget:

 

Jag äter. Tillräckligt för att inte gå ner i vikt. Idag har jag tillexempel ätit som följer, 06.00 ett äpple och en kopp te, 11.30 vaniljkvarg (tack valio för laktosfritt som smakar bra och är varierat) och två mindre mjuka mackor med smör och ost och lite te till det, 18.00 125 g varmrökt lax, en dryg halv avokado, en klump mozarella, en stor mjuk macka med smör och en knäckemacka med smör, som efterrätt en halv bulle och två kakor, med te. Och ja just det, en banan där någonstans innan middagen.

 

Jag har inte gjort någonting alls fysiskt idag. Tagit mig fram och tillbaka till upplands väsby samt gått in på hemköp. Det där räcker alltså finfint för att få mig att ha en stabil vikt eller kanske till och med gå upp. Med andra ord, jag äter, ibland mer än så där, ibland något mindre men aldrig väldigt lite.

 

MEN, jag mår fruktansvärt av det. Idag var jag på nivån jag vill inte äta alls och kan absolut inte svara på frågan vad är jag är sugen på för jag får inte vara sugen så jag kan inte känna vad jag är sugen på. Dit har jag återvänt flera gånger senaste månaderna. Varje gång jag äter hamnar jag i tankar som förbannar mig för att det blir för mycket. Varje morgon när jag vaknar är det första jag tänker när, var och hur jag ska äta. Vad som mättar mest för minst kalorier. Jag kan gå och vela i evigheter i matbutiker, stå med saker i handen för att sedan ångra mig när det blir för ångestfyllt och välja något annat eller strunta i det. Som idag när jag var sugen på den där mörka geishan som jag provade förra veckan och som var underbar. Den fick några längtande blickar innan jag högg sönder tanken med vassa ord om tjockhet och ovärdighet. Därför sitter jag här nu och tycker att lösgodis vore gott men vågar och tillåter mig inte att ta cykeln och inhandla lite. För jag har inte tränat idag. Jaja, en skadad öm ljumske men vad tusan, det hindrar inte styrketräning eller lättare promenader. Här har jag suttit som en annan tjockis och gjort mest ingenting. Jaja, jag gick upp jättetidigt efter för lite sömn och åkte till veterinären och fick oroa mig flera timmar medan lillskrotet opererades men allvarligt. Var gjorde jag mig förtjänt av godis? Eller vaddå förtjänt. Jag kan säkert hitta anledningar som att det är bra för själen eller något men jag vill inte ens hitta sådana anledningar just nu. För då kommer jag äta godis oftare än jag vill och borde med tanke på hur jag ser ut. Det är så jag känner. Dag ut och dag in. Övervägande, förhandling, kompensation och hat. Konstant.

Igårkväll var det tydligen något i luften, vädret eller bara en hög tillfälligheter som slog sig ihop. När jag som sista patient för nattpasset var färdigsydd och sköterskorna höll på att slänga soporna och städa upp fick jag höra av min favoritsköterska (samma som sist) att samtliga självskadepatienter hon känner hade varit inne under kvällen och natten. Alltså verkligen alla. Spännande hur det kan bli ibland.

 

Jag var som sagt sist och kom hem vid sexsnåret imorse och mötte Jonathan vid frukostbordet innan jag fick sova några timmar. Därefter psyksamtal och lite klättring som tack och lov gick bättre än sist och det kändes riktigt kul. Innan migränen slog till. Jag fick prova migränmedicinen jag fick utskriven för ett bra tag sedan men turligt nog inte haft behov av att prova och den mildrade det i alla fall såpass att jag inte behövde ett tyst mörkt rum i tre timmar och det är väl en vinst även om jag hade kunnat önska att det försvann helt när jag för en gångs skull vek mig och provade en ny medicin.

 

Nej, den senaste veckan har inte varit bra, mens och migrän och ångest och vänner som mår dåligt. Hu.

Idag fick jag ett sms av en vän. Hon mår inte bra, har inte gjort på många år och nu är det extra svajigt igen. Hon sa att hon bara ville skada sig själv så mycket som möjligt. Så hon hade börjat svälta sig.

 

Där någonstans ville jag bara slänga telefonen i stenläggningen bredvid bänken där jag satt och skrika rakt ut. Inte nu. Inte en till. Inte det. Jag är så skör just nu. Jag vacklar och velar och har ångest över mat och backar tusen steg. Min första tanke var helt allvarligt att fan, då måste jag svälta mig tills vi ses på fredag så jag kanske, kanske tappar i vikt. Sen var nästa tanke att jag inte orkar höra, inte orkar se. Att jag måste skydda mig själv.

 

Sen kom nästa tanke, att jag faktiskt bryr mig vad jag än säger eller gör. Jag hade oroat mig för henne även om jag slängt iväg mobilen och inte svarat henne. Att det är lika bra att jag säger till henne redan nu hur det slutar så har jag i alla fall gjort det. Jag vet ju att man inte riktigt bryr sig, inte riktigt förstår allvaret i det andra säger men ändå. Att inte säga det är att inte försöka och det känns ju korkat. För jag bryr mig ju.

 

 

Jag är inte starkare än att jag genast triggas igång. Men vad tusan ska man göra. Jag vägrar att inte finnas där.

 

Jag ser trött ut på bild nuförtiden. Framförallt dom två övre. Dagen har bjudit på aktivitet så jag är slutörd i huvudet och kroppen fast jag rent fysiskt inte gjort så mycket mer än lite promenerande och en kort cykeltur.

Idag önskar jag bara att mina vänner fanns närmare och inte så vansinnigt utspridda. Det är ungefär 30 mil till den närmaste nu när den enda som bor i stockholm allra troligast flyttar härifrån.

Jag hatar att jag äter alls när jag sitter med min frukost och ser bild på någon annans som såklart är mycket mindre. Inte konstigt att jag blir större. Jag har inte vägt mer än jag gör nu på över ett halvår. Jag hatar när jag tittar på byxor och inser att sådana som inte riktigt är tänkta att sitta som korvskinn gör det ändå. Jag hatar att jag tänker så här. Jag hatar att min kropp är som den är.

 

Sen är jag avundsjuk. På alla som har svårt att gå upp i vikt och liksom stannar där precis under normalvikt och kan leva på godis och fika flera gånger i veckan utan att röra sig uppåt ett gram. Som snarare får kämpa för att hålla vikten. Såklart det är lättare att äta om inte varenda chokladbit syns på vågen. Jag vet att det kan kännas jobbigt att hålla sin vikt men jag kan inte tro annat än att det är lättare att som tillfrisknande anorexidrabbad är lättare att våga äta och äta "utöver" om man fortfarande är riktigt smal.

 

Och avundsjuk på alla som "bara" har en ätstörning att ta sig ur. Det är vidrigt att ha en ätstörning. Det är ett helvete utöver det vanliga. Men, har man bara den att slåss med är det bara den. När jag mått bättre i mina kropps och mattankar så har jag tusen andra problem som anfaller mig och trasar sönder. Jag har ångest, självskadeproblematik, nedstämdhet (eller möjligen depresion), adhd och lite restskit från borderline. Enorm trötthet och tillräckligt mycket misstankar om asperger för att hamna i kö för en utredning.

 

Ja, jag är bitter och självömkande idag och jag trampar säkert massa människor på tårna. Jag menar inte att det inte gör ont och är vidrigt för någon. Det är bara vad jag känner inom mig. Det kan vara hur fel som helst. Vad vet jag, jag är inte andra.

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska säga. Hur många gånger går det att upprepa att det gör så äckligt ont i mig innan det är uttjatat och saknar betydelse? Hur många omskrivningar går det att göra innan alla är söderslitna och invanda och tappar betydelse?

 

I onsdags frågade läkaren om jag mådde sämre nu eftersom jag nu hade två besök på bara några dagar efter nästan ett halvårs uppehåll.

 

Ja det är sämre. Det har varit sämre hela sommaren, varit på väg. Jag har kämpat, slagits som ett djur för att inte bryta ihop. För att inte släppa fram det jag känt varit på väg. Jag har jobbat dygnet runt för att hålla ihop, för att få göra saker som jag vet att jag tycker om, för att kanske kunna uppskatta dom. Inte på det sättet jag borde, inte fullt ut men på någon nivå. För att inte förstöra upplevelsen för andra.

 

Nu är jag hemma, nu är det vardag. Nu orkar jag inte hålla ihop längre. Fasaden och spelet är för tungt. Jag biter ihop så gott det går under dagarna, under stunder jag möter andra människor. Skjuter undan smärtan, oron och ångesten, lägger på hög till sen. När sen kommer orkar jag inte hantera eländet. Därför sitter jag här med en skadad ihoplappad kropp.

 

Jag har suturer överallt för att laga min utsida medan insidan är trasigare än någonsin.

 

 

När jag kom hem från killarnas träning idag var jag sugen på något. Jag har tillåtit mig att äta ett äpple. Det är larvigt. Efter två timmars övervägande åt jag även en muffin tidigare idag. Alltså, två timmars jäkla dividerande i mitt huvud. Jag har för guds skulle tränat varenda dag den här veckan och idag har jag inte ens ätit bra. Hur svårt kan det vara egentligen? Uppenbarligen för svårt. Jag har suttit och glott på en liten burk med salta majskorn i över en timme och i mitt huvud bankar känslor och logik på varandra för fullt. Den ena sidan hånler triumferande när jag låter burken stå oöppnad. Den andra är sugen och aningen hungrig och tittar på den med längtan i blicken.

 

Det är så svårt för jag har ingen lust att äta allt jag är sugen på för då skulle jag förmodligen äta choklad mest hela tiden och jag kan faktiskt inte göra det. Det är inte snällt mot min kropp, ett enda dugg. Jag behöver inte gå upp ett enda jäkla kilo till av någon enda anledning så jag vill inte äta mer än nödvändigt. Samtidigt som jag vet att jag låter fel sida vinna varje gång jag backar ner och låter bli.

 

Det står mellan att göda sig själv eller göda ätstörningstankar.

 

För tillfället är jag inte frisk nog att välja rätt särskilt ofta. Jag börjar tappa greppet på något vis. Jag har ingen aning om vad jag får i mig egentligen. Om det är för mycket eller för lite. Jag vet att jag inte går ned i vikt. Men, jag tappar å andra sidan inte i vikt förrän jag är i ordentlig svält. Allting trasslas till ytterligare av att jag i mitt övriga psykiska mående är under isen och inte orkar anstränga mig så jag äter ju dessutom fel. På hela förra veckan var det mest avancerade jag åt gröt som jag tillagade i micron. Jag får väl i mig energi från det men det saknas en jäkla massa annat som är nyttigt. Protein tillexempel.

 

Jag vill inte vara i det helvetet som det innebär att ha fullskaligt anorexikaos i kropp och tanke. Vill inte vara svimfärdig och orkeslös och livrädd igen. Jag vill orka träna. Samtidigt så hatar jag min kropp. Samtidigt är jag så rädd för viktuppgång att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag försöker att inte ha kontroll över kalorier och sånt för att inte flippa ur. Å andra sidan har jag ju ingen koll på om jag äter tillräckligt då. Jag vet inte när det blir för mycket så jag upplever att allt är för mycket.

Så ofta som vården blir fel, så ofta som läkare är idioter. Det är alldeles för många som blir illa behandlade, felbehandlade eller inte alls behandlade. Jag har träffat min beskärda del av fullständiga nötter. Läkare och annan vårdpersonal som varit på helt fel ställe. Vars enda patientkontakt borde vara med nedsövda patienter.

 

Eftersom det händer allt för ofta så måste dom som är mänskliga och ger ett bra bemötande ibland lyftas fram. Den här gången är det en underläkare på akutmottagningen. Jag träffade honom första gången i lördagsnatt. Han verkade lite ovan, lite tagen, sådär som dom kan vara om du är unga eller nya. Det var en av dom bra sköterskorna som fick mig på lite bättre humör, som lyfte mig ett uns från ångestträsket och hon förklarade ungefär hur det låg till för läkaren för sköterskan har jag till och från träffat i drygt fem års tid så hon har koll. Han ville så gärna göra något, den här läkaren. Han tittade inte på mig med blicken som idiotförklarar eller den som bara är tom, den där jag inte är en person utan "sårskadan på o1:an". Han såg att jag var där, han såg att jag inte mådde bra och han ville hjälpa.

 

Nu ikväll träffades vi igen. Han kom ihåg mig. Han pratade, han ställde frågor och när jag var ihoplappad och klar tog han sig tid att stanna och prata en bra stund. För han brydde sig, han sa att han blivit berörd av min historia förra gången. Att han så förtvivlat gärna ville göra någonting för mig. Han ställde frågor, gav förslag. Försökte förstå hur världen fungerar inom psykiatrin, förvånades över bristen på stöd till mig. Undrade gång på gång om det inte var något han kunde göra. Tystnade när han försökte svälja och bearbeta när jag sa att jag inte kunde minnas hur det kändes att må bra.

 

Jag kan bara hoppas att han orkar fortsätta vara mänsklig i sitt arbete. Att han kan fortsätta bemöta sina patienter som människor, som individer. Det är alldeles för många äldre läkare som glömt bort eller inte orkar med det längre.

 

Idag är jag tacksam för dom bra människor jag under åren mött på st görans ortopedakut. För sköterskan i lördags som idag jobbade på medicin men när hon såg mig tog sig tid att ge mig en klapp på axeln och hälsa. Eller han som var förbi i receptionen precis när jag kom in som jag inte träffat på säkert ett halvår men som vinkade igenkännande och sa med bekymrad min att jag måste ta hand om mig. Men framförallt den fina läkaren som trots att han inte kunde någonting om psykiatrin så otroligt gärna ville göra något för mig. Lite naiv men ack så vänlig och omtänksam.

 

Tack.

Där vågen är den värsta fienden (som inte går att undvika). Där spegeln hatar dig (och du den). Där du kastar längtande blickar på det ena eller det andra i mataffären (men inte köper för du är redan tjock nog). Där du vaknar på morgonen och det första du tänker på är vad och när du ska äta (och hur du ska undvika det). Där tanken på att klä på sig gör dig ångestfylld (och får dig att stanna i pyjamas hela dagen). Där en viktuppgång, hur liten den är förstör allt (och en nedgång ger dig ett leende). Där spontant är farligt (för planeringen faller sönder). Där varje dag är en kämpainsats (för att orka kämpa). Där ensamhet är vardag (för annat är för jobbigt). Där musiken ständigt är på (för att hjälpa dig att andas).

 

Där livet är så märkligt (där livet gör så ont). Där smärta är en lösning (för att framtid inte finns, för att det är nu som känns).

 

Jag vet att jag balanserar på en smal kant. Ibland är ena foten utanför, ibland kommer en vindpust och jag vinglar till. Det är smalt och krokigt.

 

Jag vet för jag känner hur stupet suger. Jag vet för jag känner hur jag vinglar. Jag vet för jag får på varje samtal numera svara på suicidfrågor innan han släpper hem mig.

 

Jag vet för det gör så ont att leva. För att det är så svårt att orka och vara stark. Jag vet det för att jag ens släppt in avdelningstankar i huvudet. Fast dit vill jag inte. Jag vet för att jag skadar mig, för att jag vet att det kommer hända, bara inte när. Att jag inte vet hur jag ska orka och vara stark nog att låta bli. Och kanske framförallt för att jag är för trött, sjuk och uppgiven för att riktigt fundera över konsekvenserna.

 

Jag gör som vanligt. Klistrar fast ett leende och tränar och sover för att slippa känna.

Jag skummar igenom nyheterna en förmiddag och i högerspalten på aftonbladets hemsida ser jag en rubrik som får mig att stanna upp. Det står att alla kan få en platt mage, det är någon form av "expert" som uttalar sig. Jag tittar och tänker. Tänker på hur viktigt det görs, det där med att ha en platt mage. Tänker på hur fel den här människan har. Jag kan inte få en platt mage. Jag har ibs som i mitt fall bland annat yttrar sig genom att jag får mycket gaser och en svullen mage i stort sett oberoende av vad jag äter. Inte ens om jag svälter ner mig till undervikt så har jag platt mage. Det enda som skulle kunna göra att den får den där eftersträvansvärda formen är om jag helt låter bli att äta. Då dör man.

Jag sover mer igen. Det tar mig en enorm kraftansträgning att ta mig ur sängen varje morgon. Jag blir liggande en timme i orkeslösheten och meningslösheten och försöker finna energi och motivation.

 

Inatt vaknade jag och hade ångest. Svårt att andas. Trots den överväldigande tröttheten fick jag inte somna om. Så fort jag släppte kontrollen över andningen, just när jag skulle somna så blev allt till en hyperventilering och så var jag vaken igen.

 

Jag måste nog inse, måste acceptera. Jag mår sämre.

 

Diana för att du visade http://www.youtube.com/watch?v=ZYm50Sdf1Dc&feature=player_embedded

 

Jag är inte vansinnigt förtjust i låten men texten var, träffande. Speciellt några rader.

 

 

Den artonde april tjugohundraelva friskförklarades jag från min ätstörning av stockholms centrum för ätstörningar. Formuleringen i journalen lyder på ett ungefär såhär:

 

Patienten uppvisar inte längre några symtom på ätstörning.

 

 

Jag var inte frisk. Jag vägde bara tillräckligt mycket. Jag är inte frisk nu, jag väger bara tillräckligt mycket. Jag gjorde uppföljande stepwise ett år senare. Bortsett från det rent fysiska och att jag äter mer lagom hade jag i stort sett samma resultat som första gången. När jag bedömdes som för dålig för att klara av att äta utanför slutenvården.

Någon eller några månader innan det tillfället satt jag tillsammans med min läkare och samtalskontakt från psyk på scä och bönade och bad om hjälp. Från psykiatrin kan dom inte hjälpa mig alls. Ätstörningsexpertisen ville inte hjälpa mig.

 

På uppföljningen sa psykologen jag träffade att jag var välkommen med en egenanmälan. Jag sa att jag inte orkar bli avfärdad, misstrodd och utkörd igen.

 

Jag har varit i kontakt med mando. Dom kan på grund av sina principer om kött inte ta emot mig. Capio vill inte ta emot mig eftersom jag skrev ut mig från deras slutenvård. Ingemansland.

 

Den där ensamheten, att hantera själv. Det är bara det att jag inte är så bra på det. Jag har fortfarande ingen bättre lösning än att göra mig själv illa.

Silvertejp och superlim. Te och ett ständigt flöde av musik för att hålla mig stående, gående. För att få mig att orka andas.

 

Tränar för då får jag vara ifred. Då lättar andningsknutarna för en stund. Då orkar inte ångestmonstret hamra så hårt i bröstet. Men jag är så trött nu, fyra pass senaste två dagarna.

 

Jag känner hur tom min blick är, det känns som ögonen är svarta av ingentinget. Stora och vida av ångestskräcken, av det gnagande skrikande som gör så förbaskat ont. Sitter på tunnelbanor och bussar och kämpar. Håller mig krampaktigt i den tysta lugna verkligheten runt omkring för jag får inte falla. Jag orkar inte bryta ihop för jag orkar inte samla ihop mig. Orkar inte oroa, orkar inte besvära. Måste stanna, måste hålla ihop, måste orka.

 

Det är ensamt med långvarig psykisk sjukdom. Lära sig stå ut själv. För andra kan inte och ska inte behöva ställa upp jämt och ständigt. Tomheten och övergivenheten i själen när hela kroppen och världen gör ont och jag inser att det inte finns någon jag med gott samvete kan höra av mig till. Dom få som finns i min närhet vill jag ha kvar. Inte tynga ner för att få se ryggen när dom lämnar för att dom inte orkar. Jag älskar dom.